Dessa jävla räkningar...

Den totala summan på räkningar denna månad är skyhög, det är några extra räkningar som jag inte har vanligtvist och så har jag betalat för ett år för Aftonbladet Plus (gillar att kunna läsa alla artiklar på aftonbladet.se och så blir bloggen som man får på deras bloggsida bättre och finare) och då hade de redan dragit 19 kr i början av april... blir intressant och se nästa år när de börjar dra 28 kr... ska nog skriva ut från internet-banken och markera dessa betalningar som bevis eller nåt.

Så är Comhems räkning ovanligt hög denna månad och den gör mig även förvirrad, det står att 469 kr kommer att dras från mitt konto via autogiro sista april men under det så står det återbetalning 116 och under det står det att betala 353 kr. Jag vet vad återbetalningen är för, för de här 469 kr är dels månadsavgift för både april och maj och dels en del av en månadsavgift från 21 mars till sista mars på ca 70 kr, förnyade det abonnemanget 21 mars och då räknar de från den dagen, så återbetalningen på 116 kr är för det som jag redan har betalat för den tiden... och när jag förnyade så sent i månaden (skulle nog ha förnyat senare istället, mindre räkning), så hoppade de över månadsavgiften för april, så inget blev draget för internet förra månaden och hela smällen kom istället den här månaden. Men det blir intressant att se om de drar 469 kr eller 353 kr.

Mobilräkningen var inte så hög, 68 kr och det skyller jag på morsan för att jag blev orolig ett par gånger när jag skickade sms till morsan och inte fick svar på flera timmar, vilket är ovanligt för morsan, då mobilen ligger i köket oftast när hon är hemma och hon har den alltid i jackfickan eller väskan när hon går ut, eftersom hon vet så väl hur jobbigt det är att få tag på nån men inte kan (som pappa innan han fick sin nya mobil förra året, som han på sätt och vis ser som en minidator, en leksak att lära sig med), så då ringde jag hem till mamma och pappa några gånger och för4 samtal på totalt 10 min samtalstid så fick jag betala 11 kr, inte så dyrt egentligen.

Har skickat 194 sms till tele2-abonnenter förra månadet, de flesta var nog till morsan, fast hon skickade fler till mig, då jag ibland inte hinner svara på hennes första sms innan hon har skickat en till... när fan blev hon så snabb på att skicka sms? Vad gjorde jag egentligen när jag dels lärde henne att skriva sms och sen i höstas uppmuntrade henne till att skicka sms istället för att ringa då det är gratis för henne?
Aja, nästa månad blir nog billigare för mig, då jag enligt saldot har ringt för ca 1,38 kr sedan 7 april, 2 veckor på tisdag.

Sen är en räkning från Home Entertainment, jag glömde att avbeställa månadens film, men det är filmen Australia och den ska tydligen vara en bra tjej-film så jag behåller den, 2 böcker från Boknöje, från serien Häxmästaren, det näst sista paketet och eftersom jag har väntat med att betala räkningen så kommer sista paketet i juni, lagomt till min födelsedag och jag får lite pengar från skatteverket.

Sen så har jag fått en räkning som jag inte vet hur jag ska göra med, det är en räkning på folksam. Jag har redan reseförsäkring och hemförsäkring via facket, det här är tydligen också genom facket, men nåt som vi får betala separat. Det är en sjuk- och efterlevandeförsäkring på 129 kr i månaden och jag vet inte riktigt om jag vill betala för det, speciellt inte nu när jag är arbetslös, risken för att skada mig så det påverkar mitt arbete i icke existerande, man måste ju ha ett jobb för det, och jag är singel, så skulle jag dö så skulle ingen få detta efterlevnadsskyddet.. ska nog diskutera detta med morsan först.

Men men, allt som allt, dessa räkningar rimmar illa med det faktum att denna månad hinner jag antagligen bara få ett a-kassekort utbetalad och så har jag en massa räkningar... tur att jag fick både från försäkringskassan och a-kassan för några veckor sen för februari och mars, kan ta utav de pengarna och hoppas att jag kan spara nästa månad istället... fast matpengar får vänta tills jag får andra a-kassekortet för april utbetald i början av maj.

RIP Sophie, du förtjänade att leva

Jag pushar för en namninsamling för att överklaga mot en nedläggning av en rättegång mot en ond man.

Sophie var en tjej som hade lite problem i livet, hon mådde inte så bra och socialen behandlade inte henne så bra, utan tog henne från sin älskade mamma och blev placerad på ett behandlingshem där hon inte fick nån hjälp alls egentligen, de försökte inte ens ta reda på varför hon mådde så dåligt och hur man skulle göra för att få henne att må bättre.

På detta behandlingshem så träffade hon en man som gav henne alkohol och droger och som våldtog henne grovt flera gånger under påverkan. Jag vet inte hur gammal hon var då, men ca 13-14 år. Mannen är egentligen en pedofil och en fara för samhället.

Nu till problemet, tydligen gav inte samhället/socialen hjälp till Sophie för våldtäkterna, trots att många påpekade att hon mådde dåligt och var självmordsbenägen, hon var rädd för att vittna mot mannen... och vem skulle inte vara det egentligen?

Förra veckan skulle hon vittna mot honom men hon klarade inte av det, hon tog sitt liv. En vacker och ung tjej blev av med sitt liv för att hon inte fick det stöd hon hade rätt och blev grovt utnyttjad av en vuxen, som ska hjälpa henne under hennes uppväxt.

Nu har åklagare lagt ner åtalet pga "brist på bevis" då Sophies vittnesmål var det starkaste beviset. Men det stämmer knappast, man startar inte en rättegång på en persons vittnesmål, det gör man inte. Och de hade filmat förhören med Sophie, men enligt den manliga åklagaren så räckte inte det, inte heller de andra vittnesmålen.

Saken är den att han hade våldtagit en till tjej, som är 17 år men ändå blev rättegången nedlagd. Det är så fel som det kan bli, därför har jag skrivit på namninsamlingen. Mannen borde få ett straff, han har brutit mot lagen och borde inte få komma undan.

Om du skriver på namninsamlingen så MÅSTE du skriva både förnamn, efternamn och ort, annars så gills inte underskriften.

Syskonkärlek... eller nåt

Ibland är det jättebra att ha bröder, i alla fall bröder som känner mig och som förstår hur jag fungerar.

I lördags var vi ett gäng och käkade pizza och för mig var det nytt folk, de enda jag kände var Lasse och Johan, medan de andra kände varandra, så redan då var jag i underläge och kände mig osäker, trots att storebrorsan Lasse var med, för han vet inte riktigt hur jag fungerar, hur man får stopp på mig.

Sen när vi hade beställt, jag beställde sist och jag gick för att sätta mig och de andra hade redan satt sig vid ett långbord och det enda platsen som fanns för mig var på kanten... hade jag fått sitta bland folk så hade det varit bättre för mig, för då känner jag mig som en del av gänget, nu fick jag sitta vid kanten och det gjorde att jag kände mig ännu mer utanför och det gjorde mig ännu mer osäker.

Så jag gjorde tydligen det som jag brukar göra när jag är osäker och känner mig utanför, jag babblade. Inget ovanligt egentligen, de flesta i min omgivning är van vid att jag kan babbla, men de flesta vet hur man får tyst på mig, ibland räcker det med en blick och ibland så måste man säga ifrån till mig, tydligt och inte hinta. Men tydligen var det några som tyckte att mitt babblande var obehagligt och Lasse försökte säga till mig, men jag minns inte att han gjorde det, så jag är osäker på hur han gjorde det. Men det var inte tydligt nog.

Jag såg inte heller att några tyckte det var obehagligt, det gör jag aldrig om de inte typ skruvar på sig eller nåt, det är just därför jag gillar att ha med nån som känner mig, så de kan se ÅT mig, se och känna av stämningen och kroppsspråket för det kan inte jag. Vet nu att det är pga Aspergers, så det ska bli så skönt när/om jag får en diagnos, för då har jag i alla fall en förklaring. Vissa kommer kanske att se det som en usel ursäkt, men det är så här jag är, jag kan tyvärr inte förändra på mig, fast jag försöker ändå.

Lasse hade berättat för morsan om mitt beteende när han pratade med henne igår och idag på promenaden hem så berättade hon vad han hade sagt och jag blev upprörd naturligtvist. Började nästan gråta, för jag hade inte märkt nåt alls, jag tyckte att kvällen var trevlig och så får jag reda på att det var inte lika trevligt för alla andra pga mig. Så jag skämdes och fick för mig att Lasse skämdes för mig med och det är ju det sista jag ville.

Så när jag kom hem så skrev jag till Jimmy i ett sms att jag önskade att han hade varit med i lördags, för han vet hur man hanterar mig, jag kan läsa honom och hans blickar. Så han frågade vad som hade hänt och jag sa då min version, att jag babblade så några kände obehag. Hans svar var att det var väl inte så farligt så länge det inte var om pinsamma eller privata saker och att de på pizzaträffen inte känner mig, så de är inte vana vid hur jag är... jag förklarade honom om min osäkerhet och att jag fick sitta på kanten och då skrev han att då är det inte så konstigt att jag babblade.

Så skrev jag även att jag skämdes och att jag trodde att Lasse skämdes över mig, vilket fick honom att skriva att jag har INGET att skämmas för, jag är som jag är helt enkelt och att det är klart att Lasse inte skäms över mig.

De här sms:en var precis det jag behövde, Jimmy muntrade verkligen upp mig och fick mig glad igen, sms:et om att jag inte hade nåt att skämmas för gav mig tårar i ögonen och jag fick ett ryck i hjärtat och jag kände hur mycket jag älskade honom, jag vet att jag gör det men att känna det där rycket... det känns så skönt att nån verkligen förstår mig så väl.

Han skrev även att om det blir fler träffar så följer han med för min skull, så att jag inte går i överstyr igen. Fy fan vad bröder är bra att ha.

Hmmm, borde sova

Ligger och är vaken efter klockan fyra, igen... har tappat räkningen på hur många morgonar som jag har varit vaken efter klockan fyra denna vecka, men jag inte somna och då har jag få alternativ. Den jobbigaste är att sova till åtta och sen hålla mig vaken resten av dagen fram tills natten och sen sova. Testade detta i torsdags tror jag, men det funkade ändå inte.

Och jag vill ändå inte köra den taktiken för jag ska vara nåt så ovanligt som social idag (lördag). Jag ska träffa ett gäng som jag dels känner från den verkliga världen och dels från spelet. Ett helt gäng blev medlemmar av guilden idag från området karlskoga/degerfors, en av dem var Otep/Jennifer och hon bjöd då med mig på en "pizzaträff" med henne och gänget, vilket är de flesta wow-spelare i området och som känner Lasse, de som kan i alla fall. Vi får se om Lasse kommer, beror ju helt på hur han mår, vilket jag så väl kan förstå. Jag bjöd med Jimmy med, men han var faktiskt lite värre än mig och sa att det var ju så mycket nytt folk, så han ville dels med och dels inte. Jag sa i alla fall tiden, så får han bestämma sig om han vill eller inte. Fan vad lika vi tre är egentligen, det är otroligt att vi är släkt med Anders och morsan, de är så sociala av sig.

Jag minns när vi bodde hemma hos morsan och farsan, när Anders var hemma så hade han alltid minst 2 kompisar med sig. Jimmy kunde också ha nån över då och då, medan jag var mest ensam. Jag minns faktiskt inte vad jag gjorde på den här tiden, när jag inte satt vid datorn. Antagligen läste jag böcker eller såg på film/tv. Men jag var mer social på den tiden än vad jag är nu, garanterat.

Vi diskuterade arbetslöshet i guilden igår, var nån som uttryckte sig på ett dåligt sätt och diskussionen var igång. Jag hade nämnt att jag försökte få en diagnos för Aspergers så jag tog det lugnt i arbetssökandet. I alla fall så var det en kille i guilden som sa att jag hade tur som var frisk och inte var skadad eller hade damp eller liknande. Damp är en form av ADHD som är en form av autism, precis som Asperger. Så när jag såg att han nämnde damp så reagerade jag och frågade honom vad han trodde att Aspergers var för nåt. En annan kille i guilden svarade då att det var en syndrom och den killen som jag ställde frågan till försökte försvara med att han trodde inte att jag var allvarlig. Gud så jag längtar tills vi har kommit längre fram och jag kanske får min diagnos, skulle underlätta mitt liv så mycket, skulle inte bli utstött så mycket pga att jag är så annorlunda. Varför får jag inte vara annorlunda för, varför får jag inte vara jag?

Pratade lite om detta med morsan i torsdags, om hur en diagnos skulle kunna hjälpa mig, så jag slipper att bli behandlad som luft eller pesten på arbetsplatserna och hon sa då att även om jag får en diagnos så kommer det att fortsätta att hända, då jag är så annorlunda mot dem. Det fick mig faktiskt att gråta, jag vill ju bli omtyckt av mina kolleger, vem vill inte bli det? Och så blir jag dömd till att vara utanför för nåt som jag inte kan rå för.
Jag sa till morsan att jag ibland önskade att jag var normal, mitt liv skulle vara så mycket lättare då. Men mamma gick inte med på det, hon sa att om jag var normal så skulle jag inte vara jag och hon ville ha mig som den jag är. Och jag kommer knappast att förändras drastigt så mamma får behålla mig som jag är, just så som hon vill.

När vi ändå pratar om att behålla, mamma försökte muntra upp mig lite med att säga att när hon och pappa är döda så ärver jag (och mina bröder) pengar så jag kan leva gott. Inte så att jag blir rik, men så jag klarar mig. Jag sa då till henne att jag skiter i om jag ärver 10 miljarder så vill jag hellre ha henne och pappa kvar i livet, jag skiter i pengar, det är dem jag behöver.
Hon sa även att hon många gånger har velat hoppa in och hjälpa nån av hennes barn att hon just nu skulle vilja ge sina barn 100 000 kr, så att Jimmy kan betala sina lån och så jag kan flytta till en större lägenhet. Lasses del skulle nog gå till hans pension som hon har fixat åt honom. Anders... han skulle nog unna sig nåt för de pengarna, han är så bra på att spara och köper ogärna nåt på lån. Han är som mig där.

Men mamma sa att även om hon har velat hjälpa till så många gånger så vill hon även att vi ska bli självständiga, att vi ska kunna klara oss själva, men ändå inte vara rädda för att be om hjälp. Jag tror att hon egentligen är stolt över sina barn. Hon vet att vi kommer att klara oss, även när Anders och Jimmy blir arbetslösa nästa vecka. Och hon vet att jag klarar mig på den a-kassa jag får, jag lever under mina utgifter, inte över dem.

Gerts död har fått mig att tänka lite på detta, men det är inte första gången jag har tänkt på nån av mina föräldrars död. För ca 10 år sen drömde jag en mardröm om att pappa hade dött. Jag såg inte hur han dog utan jag fick bara reda på i drömmen att han hade dött. Jag vaknade av att jag grät hysteriskt, jag kunde inte lugna ner mig, den drömmen skrämde mig så otroligt mycket att jag faktiskt smög ner och kontrollerade att pappa inte var död utan låg i sin säng.

Jag vet inte vad jag skulle göra om mamma eller pappa dog, pappa är min like, jag är så lik honom att det är skrämmande men det är även tröstande att titta på honom och veta att det är inte bara jag, utan han är annorlunda med. Och mamma hon är min stöttepelare, min grund, mina väggar, mitt tak. Hon får mig alltid upp mig på fötter igen, hon verkar veta vad jag behöver, när jag behöver det.
Gud så jag älskar dem.

Tjena, jag har autism :P

Jag trodde verkligen att jag överdrev, jag trodde egentligen inte att jag har Aspergers som af's psykolog Eva misstänker. Visst, jag kände igen vissa egenskaper som jag läste om på wikipedia, men ändå. Ok jag är otroligt logisk och duktig i matte och teknik, ok jag är klumpig så jag har problem med motoriken, ok jag är inte helt inne på att förstå ansiktsuttryck eller kroppsspråk om det inte är jättetydligt, som gråt eller leende. Ok, jag fattar inte riktigt osadga regler, vill helst höra dem en gång så jag inte bryter mot en osagd regel av olyckshändelse.

Men jag trodde ändå inte att jag hade Aspergers Syndrom (AS). Men så gav Eva mig papper om AS så jag kunde läsa mer. Och snacka om att känna igen sig väldigt mycket. Eva sa visserligen att jag skulle känna igen mig mycket i det som stod i papprerna, men jag trodde inte henne riktigt ändå.

Tänk om jag hade fått diagnosen för 15 år sen. Jag hade sluppit så mycket lidande egentligen, fram tills förra året så trodde jag att jag var mindre smart, inte korkad men inte smart nog. Snacka om att jag fick en chock när först Eva och sedan folket på Iris Hadar i Kristinehamn sa att jag var väldigt intelligent. Enligt rapporten från Iris Hadar så hade jag stora kunskaper i alla kärnämnen och data, över normvärdet på många tester. Skulle egentligen vara kul att göra ett IQ-test för att se om det också är över normvärdet :P

Jag har alltid känt mig annorlunda och det är egentligen tack vare Ullis och 2 kompisar till som gjorde att jag inte kände mig helt utanför i högstadiet, de kanske inte förstod mig, men de accepterade mig som jag var. Av de 3 vännerna har jag Ullis kvar och hon förstår mig verkligen. Jag har haft många vänner sen högstadiet, men inte fått behålla nån egentligen, då jag är för "konstig". Vilket stämmer, men det är inte mitt fel, det är pga AS.

Men jag har haft så många depressioner och känt mig så ensam och undrat varför folk inte gillar mig, både privat och på jobb. På 3-4 olika arbetsplatser och utbildningar, ej grundskolan inräknad, så har jag blivit utfryst av kollegerna. Och jag fattade aldrig varför, vad har jag gjort för fel? Och ingen ville berätta till mig heller. Kände mig så ledsen och ensam efter varje gång.

Just nu känns det som om en diagnos skulle kunna underlätta för mig, då kan SIUS förklara för arbetsplatsen vad det innebär med AS, att jag kan inte rå för att det kan bli missuppfattningar eftersom ingen är tydlig med mig.

I alla fall, innan jag var på arbetsförmedlingen så simmade jag en km i badhuset, orkade inte så mycket mer, med tanke på att jag har haft en veckas paus och ätit upp några kilon.
Ska snart iväg och storhandla, behöver köpa rätt så mycket nu, eftersom jag gick aldrig iväg i lördags. Bättre väglag idag :P

Fy fy på lilla mig

Jag kom i säng rätt så tidigt igår, har inte ändrat på klockan som jag har vid sängen så den går efter vintertid fortfarande, får se när jag får för mig att ändra den... kanske ikväll.
I alla fall så sista gången jag kollade på klockan igår runt kvart i tolv enligt den, så då var klockan kvart i ett och det var sista jag mindes. Sen vaknade jag när väckarklockan ringde klockan nio, så snacka om att vända tillbaka dygnet rejält... sen så kändes det som om klockan var två på eftermiddagen i kroppen, underligt nog :P

Kom iväg och tränade idag faktiskt, morsan sa till mig att hade jag inte kommit idag så hade hon åkt till min lägenhet och dragit ut mig, så det var tur att jag gick iväg. Men det var rätt så skönt att träffa mamma igen, har faktiskt saknat henne den här tiden då jag låste in mig i lägenheten.
Sen så mår jag så bra när jag har tränat med, morsan och jag brukar gå tillsammans en bit på vägen hem och även om jag nu har dålig kondis så var det förr rätt så intressant då morsan respekterar mig tillräckligt för att berätta sin åsikt och sanningen om allt. Sen så brukar vi tjafsa lite på vägen hem och jag är alltid på ett bra humör när jag kommer hem. Och väldigt hungrig med. Även om jag oftast är för trött för att göra i ordning mat, så det blir oftast färdigrätter. Sen så brukar jag ju rätt så sällan laga mat, jag är inte mycket för matlåder då jag glömmer oftast bort att de är i frysen och att laga en måltid är för mycket jobb, om ugnen inte är involverad.

Det var meningen att jag skulle tvätta idag, hade varit iväg till tvättstugan innan jag gick till gymmet imorse för att kolla tvättider och hittade en tid för idag, som jag bokade. Skulle tvätta klockan fyra på eftermiddagen till klockan åtta på kvällen.
Men jag hade inte räknat med hur trött jag blev efter träningen, har ju trots allt tagit en 5 dagarspaus och det påverkar hur mycket jag orkar. Så jag somnade efter jag hade ätit maten, och jag är alltid lite trött efter att ha ätit, så idag blev det för mycket och jag kunde verkligen höra hur min säng ropade efter mig och när jag såg min underbara säng... jag vaknade efter klockan sju, så jag insåg att jag inte skulle tvätta idag, då strömmen till tvättmaskinerna går vid klockan åtta, upptäckte detta den svåra vägen.

Jag inser vilken tur jag har just nu, när jag läser fattigbloggen på aftonbladet och kommentarerna. Jag fick ca 7 000 kr efter skatt förra veckan för en månad från f-kassan och dagssumman är samma hos f-kassan och a-kassan är densamma, så jag kommer att få ca 3 500 kr per kassakort efter skatt, men det är mer än väl för att jag ska klara mig, då jag har billiga nöjen och har låg hyra tack vare att lägenheten är insats och så länge jag har mina datorer (har 2, lite smålyxigt), internet och bibliotekskort så klarar jag mig. Hyran och internet är de 2 räkningar jag ser till blir betalda varje månad, har autogiro på internet, så jag behöver bara kolla min internetbank en gång i månaden.

I alla fall, även om det är jobbigt för mig i denna situation, så slipper jag i alla fall den förnedring som de som får socbidrag måste gå igenom månad efter månad efter månad efter månad. De får knappt nog med pengar för att klara sig, de har inte råd att unna sig nåt och de får inte ens pengar till internet. Och studenter som måste leva på en mindre totalsumma och måste även betala för studentlitteratur och som måste betala av studielånet så fort de har tagit studenten, oavsett om de har fått jobb eller inte.

Och så undrar folk varför fler inte studerar.

Sommar enligt klockan, vinter enligt kroppen

Min kropp ligger just nu en timme efter tiden, den har inte vant sig vid att det är sommartid, så enligt kroppen så är tiden egentligen ett och inte två... jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan kroppen har kommit ifatt.

Till råga av allt så har jag nog vänt på dygnet, då jag somnade inte förrän efter fem, vintertid... vilket gjorde att jag vaknade klockan tolv vintertid... med andra ord, jag vaknade klockan ett, vilket av nån anledning är värre än att vakna klockan tolv.

Så det blev ingen simning för mig idag, men det hade det ändå inte blivit, pga ett kvinnligt skäl som har torterat mig halva veckan. Jag hade mer än gärna varit utan det här lilla besväret, men man får inte alltid som man vill. Fast jag tycker verkligen att män kommer lindrigt undan, de får bara mörkare röst och skägg och sen är de klara.

Aja, blir intressant imorgon, då jag ska gå upp klockan nio och styrketräna med morsan. Kommer att vara död när jag kommer hem, men jag ska nog försöka hålla mig vaken hela dagen imorgon, så kanske jag kan vända tillbaka dygnet.

Som sagt, livet går vidare

För första gången sedan tisdags har jag haft nog energi för att orka ta en dusch... ohygieniskt jag vet, men jag funkar lite så när jag deppar... nu var det inte bara sorg som fick mig att stanna i sängen, även om det var sista droppen som gjorde att jag inte ens orkade gå iväg och träna med morsan. Får börja med det igen imorgon.

Men laga mat tänker jag inte göra idag, har fått 2 st rabattkuponger av killarna på sibylla så jag tänkte använda en av dem, men först måste jag åka till ica och handla... usch.

Men nu har de i alla fall plogat ute, även om det ser ut som det har regnat lite... jag har ingen koll så jag vet inte hur vädret har varit riktigt, men jag vågar nog cykla idag i alla fall, det vågade jag inte igår direkt, 2 dm snö och allt.

Blev kallad för sexig av exet idag, han var på mig på msn om bilder och för att få tyst på honom så skickade jag några bilder från förra året och tog även en ny bild och skickade... detta var innan jag duschade dock, så håret såg lite väl platt ut, men men han ville så gärna ha en ny bild. Vi kom fram till att det tas för få bilder på mig, då den senaste bilden på mig var från november dagen innan jag klippte håret kort och den tog jag själv, som ett slags "före"-bild... men jag tog aldrig nån "efter"-bild.
Fast sen tyckte han att jag skulle spara till långt hår igen och det har jag inte tålamod för.

Aja, får ta och klä på mig och åka iväg, annars hinner jag inte iväg innan ica stänger... klockan nio... ja, jag kan vara riktigt seg ibland :P

Passande dikt(?)

Jag hittade en dikt som jag skrev 1998, jag var 15 år gammal och kvinnan som jag såg som min gudmor och som var min mammas bästa vän hade dött av cancer. Denna dikt skrev jag på hennes begravning, var mitt sätt att föra över min smärta till papper.

Du dog för snart två veckor sedan

nu är du enligt din önskan kremerad
Allt som finns kvar är saknaden
Jag hoppar att du är lycklig där du är
och inte känner dig sorgsen
Det gör ont i mitt hjärta
Jag kan inte förstå att du är borta
Jag grät så tårarna tog slut
Hela mitt liv har du funnits där
Men det är nu jag behöver dig här
Jag vill inte att du skulle dö
Men nu är det dags att säga farväl

Jag saknar dig Birthe

Nytt liv ny blogg

Det känns som om ett nytt liv har börjat för mig, så jag behöver då en ny blogg, en som inte är lika publikt som på aftonbladets blogg.

Min bästa väns pappa har dött. För mig så känns det som en i familjen har dött, då min bästa väns familj har varit som min extra familj sedan vi båda var 7 år, samma för henne, min familj har varit hennes extra familj och vi har alltid ställt upp för varandra.

Han fick en hjärnblödning natten mellan måndag och tisdag och ingen var förberedd på detta. Sedan somnade han in i onsdags. Alla säger att det var lika bra, hade han vaknat så hade det bara varit ett skal. Men det är fortfarande hemskt att han är död. Han var inte ens 60 år gammal. Han skulle ha fyllt 57 i sommar.

Jag försökte vara ett stöd för min bästa vän i tisdags, om jag var det kan bara hon svara för, men jag hoppas verkligen det. Sedan har jag varit hemma i min lilla grotta och knappt kunnat gå upp ur sängen och när jag kom upp, så satte jag mig vid datorn och kollade på Criminal Minds-avsnitt från säsong 1.

Jag känner mig garanterat bättre nu, jag börjar inte gråta hela tiden nu i alla fall. Sorgligt som det är, livet går tyvärr vidare. Men jag kommer att sakna honom.

RIP Gert
Jag älskar dig Puff