Några minuter från julafton...

 ...Och jag sitter här och funderar lite på min situation och min sensommar, höst och början av vintern. Hur jag kunde sjunka så långt tack vare myndigheter.

Jag fick min andra utbetalning idag av Socialen, så där funkar det i alla fall. Jag behöver inte oroa mig för att behöva sälja min bostadsrätt än, i och med att det här SKA bara vara tillfälligt och jag SKA få tillbaka min sjukpenning.

Under första halvåret så hade det gått framåt för mig. Visst, jag blev av med min kurator på Vuxenhabiliteringen pga omorganisation (översättning: de får mindre pengar, så de måste skära ner), men tack vare boendestödet som väcker mig varje morgon, så fick jag i mig både frukost och min medicin regelbundet, vilket gjorde att jag fick mer energi, vilket gjorde att jag åt mer mat, vilket gav mig mer energi etc.

Jag mådde så himla bra i somras! Jag började långsamt att utmana min agorafobi och ta dagliga promenader. Visserligen i områden med lite folk, men jag tog mig ut ur lägenheten och bara det var en stor vinst!

Jag började även komma ifatt med ekonomin äntligen, för den hade legat och gnagt på mig under flera år, det där kreditkortet som jag aldrig kunde betala av, för så fort jag började komma ifatt, så skedde det något så jag hamnade på minus igen.
Men i somras så kändes det positivt, för jag hade fått ett nytt sjukintyg i maj och den hade blivit godkänd av min handläggare på Försäkringskassan.

Jag hade t o m börjat fundera på att småjogga lite i skogen och jag var faktiskt ute på min första joggingtur i skogen när jag fick det där samtalet, som skulle förstöra allt jag hade jobbat för under hela första halvan av året.

Min handläggare berättade att en annan handläggare samt en medicinsk rådgivare hade kommit fram till att jag kunde jobba halvtid i en anpassad arbetsplats med anpassade arbetsuppgifter, så därför skulle min sjukpenning dras in.

Jag bröt ihop där och då, i skogen. Jag bara grät och grät, kunde knappt andas. Jag var tvungen att ringa mamma så hon kunde få mig att lugna ner mig, så jag kunde ta mig hem. För så som jag mådde då, så kunde jag inte ens stå på benen.

Mamma fick mig att lugna ner mig, på sitt bryska sätt som funkar under för mig när jag bryter ihop. Hon har fått mycket kritik för hur hon är mot mig under de situationerna, men hon vet att det sista jag behöver är medlidande, någon som tycker synd om mig. Det gör bara att jag bryter ihop ännu mer. Så hon är tvärtom, brysk och osympatisk och helt perfekt för mig i de stunderna.
Jag lyckades ta mig hem.

Sedan dess har det bara gått neråt. Jag har knappt energi för nånting längre. Innan sommaren så klarade jag av att städa och tvätta med mammas hjälp, visst jag var trött efter, men det var inte så farligt. Jag hade nämligen energi för att hålla rent någorlunda, så dagen efter behövde jag bara ta det lugnt, jag klarade t o m att ta mig upp ur sängen långa stunder för att göra roligare saker än att stirra på videor på Youtube.

Nu är det helt annorlunda. Vi tvättade och städade i torsdags. Som vanligt avslutade jag dagen med en dusch, så jag är ren och fräsch i min nybäddade säng. Det tog mig timmar att få ihop energi för att orka ställa mig i duschen.
Fredagen sov jag bort totalt. Jag åt frukost när boendestödet väckte mig på morgonen. Annars sov jag bara, hela dygnet och natten till lördagen. Jag var så otroligt slutkörd, av hushållssysslor.

Min agorafobi har blivit mycket värre, så att ta mig utanför dörren är en kamp som jag ofta misslyckas med. Jag vill verkligen inte ut, jag vill stanna i min trygga säng, i mitt trygga sovrum, i min trygga lägenhet, där JAG bestämmer över mig själv. Där folk inte kan komma in och vara elaka mot mig, behandla mig illa på olika sätt. Där jag kan vara mig själv utan konsekvenser och ångest.

Det komiska i det hela är att jag fick diagnosen Agorafobi av läkaren som skulle bedöma min arbetsförmåga åt Försäkringskassan och han rekommenderade Kognitiv BeteendeTerapi (KBT) för att minska på fobin och öka chansen till ett hanterbart liv.

Försäkringskassan bedömde att jag kunde jobba.

Soc på måndag

 Av någon anledning är det lättare för mig att uttrycka mig på Facebook, så här är något jag skrev igår:

Nu när jag sitter här och försöker samla på mig dokument till mötet med Soc på måndag, så är jag otroligt tacksam över de som hjälpte mig att få halv sjukersättning så fort jag fyllde 30 år.

Trots skiten jag går igenom just nu med Försäkringskassan, så HAR jag i alla fall en inkomst, även om den är under existensminimum. Jag behöver inte oroa mig för att bli vräkt för att jag har inte råd med hyran. Att det blir väldigt snålt med mat när jag måste köpa min medicin är inte så farligt.

Jag vet många som får mindre än mig och även några som får INGENTING!!! För att Försäkringskassan anser att de kan jobba, medan Arbetsförmedlingen anser att de aldrig kan klara av ett jobb.

Jag blir även förbannad, för största anledningen till varför vi kunde fixa halv sjukersättning var för att min kurator på Vuxenhabiliteringen insåg situationen och fixade möten med alla instanser så det skulle gå smidigt.

Vuxenhab är inte ett stöd längre. Pga deras omorganisation så är det svårt att få deras hjälp och när man väl får det, så är det kortvarigt. De är inte längre ett stöd för funktionshindrade för att kunna klara vardagen bättre.

Vilket beror på att de får mindre pengar, precis som allt annat i välfärden. Vad tror ni finansierade alla skattesänkningar?
Det har sparats in över 300 MILJARDER på sjuka de senaste 15 åren och mer sparande blir det.

Jag har turen att jag får energi till att fortsätta kämpa av mina nära och kära.
I gruppen Försäkringskassansupproret så läser jag om många som bara ger upp och tar sitt liv. En kille på 29 år fick t o m krav från FK om återbetalning efter sin död. De ansåg att han fick för mycket...

Nepp ingen sjukpenning här inte.

 Idag har verkligen inte varit en bra dag.

Jag borde ha anat detta, jag hade för roligt under helgen på scrapträffen som varade 2 hela dagar, där jag inte behövde bekymra mig för nånting, som när jag ska äta, vad jag ska äta, när jag borde gå och lägga mig etc.

Och jag var så himla inspirerad med, jag har inte varit såhär kreativ i flera månader, det kanske t o m var förra året jag kände mig såhär kreativ och det höll i sig även till när jag kom hem, så när jag vaknade efter 16 timmars sömn och var fast i sängen, så kunde jag ändå sitta och slutföra några syprojekt i sängen.

Sen så idag, så bestämde jag mig för att försöka få tag på min nya handläggare på Försäkringskassan, de fick trots allt in nya sjukintyget 15 oktober, så nästan en månad sedan. Jag försökte nå dem förra veckan innan jag blev helt utmattad utav alla mina ärenden som jag hade i tisdags och torsdags, men jag lyckades inte.

Under tiden som jag ringde och ringde, så fick jag höra att en närstående till mig har hamnat på akutpsyk igen för andra gången på mindre än ett halvår. Jag kan inte direkt säga att jag var förvånad och jag önskar att jag kunde ha hjälpt till mer, men jag har tyvärr fullt upp med eget, så jag släppte tyvärr bollen där och hoppades att personen skulle få hjälp ändå. Men men.

Efter detta så ringde faktiskt min handläggare upp mig, hör och häpna! Tydligen såg hon att jag hade ringt femtielva gånger eller liknande och ville slippa mina samtal stup i kvarten.
Så jag pratade med henne och förklarade situationen, för jag kan inte göra någonting förrän de på FK har tagit beslut, så hen skulle ta tag i detta och höra av sig senast på fredag.

Hen hörde av sig mycket snabbare än så, hen ringde en gång till idag, för att berätta att de kan inte ta något beslut på ett nytt sjukintyg, då det beslutet angående det gamla, avslagna sjukintyget gäller tills det sjukintyget går ut, dvs i januari! Även om det nya sjukintyget gäller för helt andra sjukdomskoder än det gamla!

Där får man för att man har en så duktig läkare som skriver sjukintyg som varar länge...

Så här sitter jag då, har varit utan sjukpenning eller annan inkomst, utöver min halva sjukersättning och försöker acceptera att trots att jag har slitit arslet av mig för att inte hamna i den här situationen, så måste jag nu gå till Soc och be om försörjningsstöd så jag får pengar till mat. För just nu så får jag inte ens en tusenlapp över efter alla mina få räkningar är betalda och jag köpte medicin denna månad.

Det värsta i det hela är att jag kanske blir av med mitt hem, min fristad, mitt lugna vrå. Jag har nämligen gjort den stora synden att jag äger min lägenhet. Visserligen med bolån, men jag misstänker att Soc kommer tvinga mig att sälja och flytta. Från min drömlägenhet....

TBC