2009-04-04

Hmmm, borde sova

Ligger och är vaken efter klockan fyra, igen... har tappat räkningen på hur många morgonar som jag har varit vaken efter klockan fyra denna vecka, men jag inte somna och då har jag få alternativ. Den jobbigaste är att sova till åtta och sen hålla mig vaken resten av dagen fram tills natten och sen sova. Testade detta i torsdags tror jag, men det funkade ändå inte.

Och jag vill ändå inte köra den taktiken för jag ska vara nåt så ovanligt som social idag (lördag). Jag ska träffa ett gäng som jag dels känner från den verkliga världen och dels från spelet. Ett helt gäng blev medlemmar av guilden idag från området karlskoga/degerfors, en av dem var Otep/Jennifer och hon bjöd då med mig på en "pizzaträff" med henne och gänget, vilket är de flesta wow-spelare i området och som känner Lasse, de som kan i alla fall. Vi får se om Lasse kommer, beror ju helt på hur han mår, vilket jag så väl kan förstå. Jag bjöd med Jimmy med, men han var faktiskt lite värre än mig och sa att det var ju så mycket nytt folk, så han ville dels med och dels inte. Jag sa i alla fall tiden, så får han bestämma sig om han vill eller inte. Fan vad lika vi tre är egentligen, det är otroligt att vi är släkt med Anders och morsan, de är så sociala av sig.

Jag minns när vi bodde hemma hos morsan och farsan, när Anders var hemma så hade han alltid minst 2 kompisar med sig. Jimmy kunde också ha nån över då och då, medan jag var mest ensam. Jag minns faktiskt inte vad jag gjorde på den här tiden, när jag inte satt vid datorn. Antagligen läste jag böcker eller såg på film/tv. Men jag var mer social på den tiden än vad jag är nu, garanterat.

Vi diskuterade arbetslöshet i guilden igår, var nån som uttryckte sig på ett dåligt sätt och diskussionen var igång. Jag hade nämnt att jag försökte få en diagnos för Aspergers så jag tog det lugnt i arbetssökandet. I alla fall så var det en kille i guilden som sa att jag hade tur som var frisk och inte var skadad eller hade damp eller liknande. Damp är en form av ADHD som är en form av autism, precis som Asperger. Så när jag såg att han nämnde damp så reagerade jag och frågade honom vad han trodde att Aspergers var för nåt. En annan kille i guilden svarade då att det var en syndrom och den killen som jag ställde frågan till försökte försvara med att han trodde inte att jag var allvarlig. Gud så jag längtar tills vi har kommit längre fram och jag kanske får min diagnos, skulle underlätta mitt liv så mycket, skulle inte bli utstött så mycket pga att jag är så annorlunda. Varför får jag inte vara annorlunda för, varför får jag inte vara jag?

Pratade lite om detta med morsan i torsdags, om hur en diagnos skulle kunna hjälpa mig, så jag slipper att bli behandlad som luft eller pesten på arbetsplatserna och hon sa då att även om jag får en diagnos så kommer det att fortsätta att hända, då jag är så annorlunda mot dem. Det fick mig faktiskt att gråta, jag vill ju bli omtyckt av mina kolleger, vem vill inte bli det? Och så blir jag dömd till att vara utanför för nåt som jag inte kan rå för.
Jag sa till morsan att jag ibland önskade att jag var normal, mitt liv skulle vara så mycket lättare då. Men mamma gick inte med på det, hon sa att om jag var normal så skulle jag inte vara jag och hon ville ha mig som den jag är. Och jag kommer knappast att förändras drastigt så mamma får behålla mig som jag är, just så som hon vill.

När vi ändå pratar om att behålla, mamma försökte muntra upp mig lite med att säga att när hon och pappa är döda så ärver jag (och mina bröder) pengar så jag kan leva gott. Inte så att jag blir rik, men så jag klarar mig. Jag sa då till henne att jag skiter i om jag ärver 10 miljarder så vill jag hellre ha henne och pappa kvar i livet, jag skiter i pengar, det är dem jag behöver.
Hon sa även att hon många gånger har velat hoppa in och hjälpa nån av hennes barn att hon just nu skulle vilja ge sina barn 100 000 kr, så att Jimmy kan betala sina lån och så jag kan flytta till en större lägenhet. Lasses del skulle nog gå till hans pension som hon har fixat åt honom. Anders... han skulle nog unna sig nåt för de pengarna, han är så bra på att spara och köper ogärna nåt på lån. Han är som mig där.

Men mamma sa att även om hon har velat hjälpa till så många gånger så vill hon även att vi ska bli självständiga, att vi ska kunna klara oss själva, men ändå inte vara rädda för att be om hjälp. Jag tror att hon egentligen är stolt över sina barn. Hon vet att vi kommer att klara oss, även när Anders och Jimmy blir arbetslösa nästa vecka. Och hon vet att jag klarar mig på den a-kassa jag får, jag lever under mina utgifter, inte över dem.

Gerts död har fått mig att tänka lite på detta, men det är inte första gången jag har tänkt på nån av mina föräldrars död. För ca 10 år sen drömde jag en mardröm om att pappa hade dött. Jag såg inte hur han dog utan jag fick bara reda på i drömmen att han hade dött. Jag vaknade av att jag grät hysteriskt, jag kunde inte lugna ner mig, den drömmen skrämde mig så otroligt mycket att jag faktiskt smög ner och kontrollerade att pappa inte var död utan låg i sin säng.

Jag vet inte vad jag skulle göra om mamma eller pappa dog, pappa är min like, jag är så lik honom att det är skrämmande men det är även tröstande att titta på honom och veta att det är inte bara jag, utan han är annorlunda med. Och mamma hon är min stöttepelare, min grund, mina väggar, mitt tak. Hon får mig alltid upp mig på fötter igen, hon verkar veta vad jag behöver, när jag behöver det.
Gud så jag älskar dem.

3 kommentarer:

  1. herregud... på min tid hade vi inga såna här djupa diskussioner i guilden. vart är världen ( av wa..) på väg? kul iaf att man får höra av dig igen nettan.. juni.. vad heter du nu för tiden?

    jag är anonym men då du är logisk, om än inte lika logisk som jag, så vet du vem jag är.

    ha det bäst

    SvaraRadera
  2. Ge upp utan kamp är som att sänka sin egen båt.
    Vi är alla bara människor.

    SvaraRadera
  3. Jag säger inte att jag har gett upp, bara hittat andra vägar, jag kämpar för att få en diagnos så jag kan få ett jobb där jag får kolleger som accepterar den jag är

    Alla kan inte plugga, men din attityd om att det är bara brist av motivation som gör att jag inte pluggar, sårar mig... fram tills förra sommaren trodde jag att jag var korkad, för att jag inte klarade av att plugga, sen talade flera personer om för mig efter tester att jag på vissa saker var smartare än normen, jag var inte korkad!!!

    tror du inte att jag vill kunna plugga? tror du inte att jag har försökt så många gånger? men jag kan inte få in det som står i läroböcker i huvudet, det går inte!!!!! det är inget som jag kan lära mig, det är nåt som jag är, jag vet nu hur jag ska göra för att lära mig, jag är otroligt duktig med mina händer, jag känner mig fram, leker mig fram, det är därför jag är så duktig i teknik

    så hela din attityd som hintar om att jag har gett upp sårar mig så mycket och får mig att känna som jag gjorde innan förra sommaren och DET VILL JAG INTE!!!! din väg är inte den enda vägen att gå, och när t o m arbetsförmedlingen har insett detta, varför kan inte du?

    SvaraRadera