Jag fick en kommentar för några dagar sedan av en kvinna som undrade hur det har gått sedan sist jag skrev på bloggen, vilket gjorde mig förvånad då jag trodde att de enda som läste min blogg var vänner på fb och min familj, jag känner själv att jag använder bloggen mest för att dels skriva av mig och dels lägga all information om min situation på ett ställe, så jag slipper förklara hur det ligger till för 50 personer som frågar :P Kanske är dags att skriva lite med, då det har hänt rätt så mycket och sista inlägget skrevs sista maj.
Detta kommer nog att ske under många olika inlägg, annars kommer jag att få sitta en hel dag och skriva, och det har jag inte lust med.
Vi får se om jag kommer ihåg allt, men om jag börjar med Aspie-delen.
Samma vecka, nej samma DAG som jag ringde till f-kassan och bröt ihop så fick jag brev från vuxenhabiliteringen, jag hade fått en tid till ett möte med en kurator och tiden var på fredagen veckan efter helvetesveckan, som jag nu kallar den för, så det var väldigt lägligt. Då hade jag i alla fall lite hopp om att få hjälp efter att ha fått nej till halvtidssjukskrivning på vårdcentralen.
På fredagen under helvetesveckan så kom min gamla SIUS-handläggare från af, som även är min kontakt med af generellt, till SAC vilket var planerat sedan tidigare, men under mötet så kom han och min anordnare överens om att jag skulle få komma och gå som jag ville, att jag skulle inte få ha några krav på mig just då, för jag mådde så dåligt, jag hade inte slutat gråta sedan samtalet, utan det var mest att när jag var lugn så rann tårarna mer långsamt. Så jag slapp bekymra mig över alarmet, utan kunde sova så mycket som jag behövde och gå hem när jag kände att det blev för mycket, men oftast så blev det att jag kom in lite senare än vanligt och satt fram tills vi slutade.
Sedan kom mötet på Vuxenhab, det visade sig att kuratorn var min första SIUS-handläggare, som hade fått jobb på lasarettet efter ett halvår med mig och var nu utlånad till vuxenhab, så hon kände mig sedan tidigare, vilket var väldigt skönt.
Jag hade med mamma under det här mötet och vi tog upp allt som hade hänt och kuratorn blev helt förskräckt, speciellt när hon frågade mig om hur jag tror det skulle gå i värsta fall, vilket enligt mig skulle vara att jag blev mer och mer utkörd, mer och mer deprimerad, tappa all hopp och skulle jag bli tillräckligt nedtryck så skulle jag skita i allt, min familj och vänner och ta livet av mig själv, för jag skulle inte orka mer. Jag tycker själv att självmord är något så otroligt själviskt och jag är en väldigt osjälvisk person, tanken på att såra någon är otänkbart för mig, så självmord är inget jag tar lätt på, det är inget jag säger för att få uppmärksamhet eller liknande, men jag vet att fortsätter mitt liv såhär, så kommer jag inte att ha ork till att leva mer och då kommer jag att vara självisk.
Kuratorn sa på en gång att hon kommer inte att tillåta mig sjunka så lågt, utan hon kommer att göra allt för att förhindra att jag blir deprimerad, att jag kommer ihåg allt det positiva i livet trots mina motgångar, att hon kommer att sätta kilar i den där cirkeln som hon hade ritat upp. Det jobbigaste för mig var att berätta allt detta för mamma, för jag tror att hon misstänkte att jag hade självmordstankar, men det är en sak att misstänka något och få bekräftelse för det.
Saken är den att jag vill inte dö, jag vill leva, jag vill se mina brorsbarn växa upp, ev kanske få barn själv om jag hittar en man som är förstående nog och älskar mig, jag vill resa mer, jag vill umgås med mina vänner, jag vill se alla årets säsonger, jag vill så mycket, men har jag ingen ork för att jag är så utbränd, så kvittar det vad jag vill, för jag orkar inte.
Sedan frågade kuratorn om hur jag tror det skulle gå i bästa fall, vilket är halvtidssjukskrivning och halvtidsjobb som ger mig mer pengar och mer energi för att kunna umgås med familjen, kunna umgås med min brorsdotter som är totalt fasterkär att mitt hjärta smälter varje gång jag får höra av mig svägerska att hon frågar efter mig eller när min brorsdotter ropar på mig när hon inte ser mig. Ett bättre liv generellt, där jag inte behöver snåla med pengar längre, vilket skulle vara ett bekymmer mindre.
Under mötets gång så skrev kuratorn om saker som hon skulle kolla upp och vi kom överens om att hon skulle kontakta mamma som sedan skulle ge informationen till mig, så jag fick mest fokusera på att klara vardagen, vilket var syndigt skönt för mig, att lägga över ansvar till andra, så att jag inte behöver göra något.
Kuratorn hörde av sig redan veckan efter, enligt mamma så skulle jag få avslag på ansökan, men jag skulle få hjälp efter semestern till att göra en ny ansökan och kuratorn tyckte att jag skulle boka en ny tid på vårdcentralen, fast denna gång om heltidssjukskrivning, för hon såg på mig att det krävdes inte mycket nu förrän jag skulle bryta ihop totalt psykiskt. Så jag ringde på fredagsmorgonen och bokade en tid, fick en tid med samma läkare som förra gången. Jag hade lämnat in en kopia av läkarutlåtandet som läkaren på vuxenhab i Örebro hade skrivit för min ansökan till f-kassan, hon ville se den och jag hade ringt efter en kopia dagen efter mötet på vc, för de hade stängt för dagen när jag kom hem den dagen. Ironiskt nog fick kopia av ansökan med läkarutlåtandet innan jag fick från vuxenhab i Örebro.
Dagen innan jag ringde och fick tid på VC dock så hade jag ett möte med min SIUS-handläggare och min anordnare igen, min handläggare hade på något sätt fixat att jag skulle vara på SAC halvtid men jag skulle fortfarande få betalt för heltid, vette katten hur han hade fixat det, men jag var väldigt tacksam, för trots att min anordnare har gjort allt för att göra det så kravlöst han kunde åt mig, så har jag fortfarande mitt samvete att jobba med, det kändes lite fel för mig att komma in senare än vad jag borde och gå när jag kände att jag orkade inte mer för den dagen. Så att få det bestämt åt mig att jag ska köra halvtid av andra var en lättnad för mig, även om jag inte visade det, då jag hade stängt av mina känslor så mycket som möjligt då, för att sluta gråta och för att inte bli mer deprimerad.
Sedan träffade jag läkaren igen och denna gång så gick det mycket bättre, jag blev sjukskriven på en gång, hon sa då att jag skulle vara heltidssjukskriven i 2 veckor och sedan på halvtid ett tag efter, men jag fick inget exakt datum, men hon skulle skicka en kopia av intyget till mig och en direkt till f-kassan.
Så när jag kom hem sjukskrev jag mig direkt på f-kassans hemsida. Jag var sjukskriven, såvida f-kassan nekade sjukskrivningen, vilket de inte har gjort än.
Men på måndagen hade jag en tid inbokad på SAC, skulle träffa en kvinna från kommunens IT-avdelning och under mötet så bjöd hon in oss till studieträff av avdelningen, vilket blev inbokat på onsdagen. Så det var en lite konstig början på min sjukskrivning :P
Sista veckan i juni så fick jag min kopia av läkarintyget, där hade läkaren skrivit att jag skulle vara sjukskriven från 15 juni t o m 13 juli, så en hel månad och sedan skulle jag vara halvtidssjukskriven fram t o m 31 augusti, vilket jag tyckte var komiskt, för halvtid på halvtid är 2 timmar per dag :)
Och här sitter jag nu, min tredje arbetsdag sedan jag kom tillbaka från sjukskrivningen, jag kör 2 timmar per dag, men jag tänkte att jag skulle börja jobba mig uppåt till 4 timmar i augusti, men nu i juli tänker jag ta det lugnt, vilket kan behövas, för trots att jag jobbar en så liten stund så blir jag otroligt trött och jag vet inte ens varför, för jag tycker inte att jag gör något ansträngande. Men min kropp är lite konstig, vilket inte är något nytt.
Det var aspie-delen det, blev rätt så långt ändå, trots att jag inte har skrivit med vad som har hänt på min fritid eller vad jag har gjort under min sjukskrivning, bortsett från mötet och studiebesöket första veckan. Det inlägget skriver jag när jag har tid för det.
