Jag trodde verkligen att jag överdrev, jag trodde egentligen inte att jag har Aspergers som af's psykolog Eva misstänker. Visst, jag kände igen vissa egenskaper som jag läste om på wikipedia, men ändå. Ok jag är otroligt logisk och duktig i matte och teknik, ok jag är klumpig så jag har problem med motoriken, ok jag är inte helt inne på att förstå ansiktsuttryck eller kroppsspråk om det inte är jättetydligt, som gråt eller leende. Ok, jag fattar inte riktigt osadga regler, vill helst höra dem en gång så jag inte bryter mot en osagd regel av olyckshändelse.
Men jag trodde ändå inte att jag hade Aspergers Syndrom (AS). Men så gav Eva mig papper om AS så jag kunde läsa mer. Och snacka om att känna igen sig väldigt mycket. Eva sa visserligen att jag skulle känna igen mig mycket i det som stod i papprerna, men jag trodde inte henne riktigt ändå.
Tänk om jag hade fått diagnosen för 15 år sen. Jag hade sluppit så mycket lidande egentligen, fram tills förra året så trodde jag att jag var mindre smart, inte korkad men inte smart nog. Snacka om att jag fick en chock när först Eva och sedan folket på Iris Hadar i Kristinehamn sa att jag var väldigt intelligent. Enligt rapporten från Iris Hadar så hade jag stora kunskaper i alla kärnämnen och data, över normvärdet på många tester. Skulle egentligen vara kul att göra ett IQ-test för att se om det också är över normvärdet :P
Jag har alltid känt mig annorlunda och det är egentligen tack vare Ullis och 2 kompisar till som gjorde att jag inte kände mig helt utanför i högstadiet, de kanske inte förstod mig, men de accepterade mig som jag var. Av de 3 vännerna har jag Ullis kvar och hon förstår mig verkligen. Jag har haft många vänner sen högstadiet, men inte fått behålla nån egentligen, då jag är för "konstig". Vilket stämmer, men det är inte mitt fel, det är pga AS.
Men jag har haft så många depressioner och känt mig så ensam och undrat varför folk inte gillar mig, både privat och på jobb. På 3-4 olika arbetsplatser och utbildningar, ej grundskolan inräknad, så har jag blivit utfryst av kollegerna. Och jag fattade aldrig varför, vad har jag gjort för fel? Och ingen ville berätta till mig heller. Kände mig så ledsen och ensam efter varje gång.
Just nu känns det som om en diagnos skulle kunna underlätta för mig, då kan SIUS förklara för arbetsplatsen vad det innebär med AS, att jag kan inte rå för att det kan bli missuppfattningar eftersom ingen är tydlig med mig.
I alla fall, innan jag var på arbetsförmedlingen så simmade jag en km i badhuset, orkade inte så mycket mer, med tanke på att jag har haft en veckas paus och ätit upp några kilon.
Ska snart iväg och storhandla, behöver köpa rätt så mycket nu, eftersom jag gick aldrig iväg i lördags. Bättre väglag idag :P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar