Min åsikt om fyrverkerier

Det närmar sig jul med stormsteg och efter jul så kommer nyår. Med nyår så kommer fyrverkerier, enligt en person på Facebook så har det redan avfyrats fyrverkerier i stan, jag har inte hört dem, men det beror nog på att jag har haft hörlurar på mig de senaste dagarna, men jag vet att folk börjar gärna flera veckor efter och slutar flera veckor efter nyår eller påsk, så jag är ärligt talat inte förvånad.

Så vad är min åsikt om fyrverkerier? Min åsikt är att det kan vara fint med fyrverkerier, så som de har det på tv, dvs att en arrangör som vet vad de gör har hand om det, så kan det bli riktigt otroligt.
Annars gillar jag inte fyrverkerier generellt, jag gillar speciellt inte smällare. Jag är uppvuxen med pojkar och jag vet vilka dumheter de kan hitta på, vilket bara känns så otroligt onödigt, speciellt när det drabbar oskyldiga, som när pojkar stoppar smällare i postlådor som i värsta fall går sönder och då får ägaren till postlådan köpa en ny, vilket är en kostnad ingen vill ha, speciellt inte efter jul och nyår, då pengarna har gått till annat och de kanske inte har råd med en ny.

En annan dålig sak är att flera år så blir folk skadade av smällare och fyrverkerier, oftast av ren dumhet. En pojke kanske blir utmanad av sina kompisar att smälla av en smällare i en stängd hand och det slutar med att den pojken blir av med en hand för resten av sitt liv, bara för att hans kompisar var nyfikna. En fyrverkeripjäs skjuts inte iväg och den vuxna personen går fram för att kolla och helt plötsligt flyger pjäsen iväg, rakt in i personen som gick fram och den personen blir rejält skadad, i värsta fall dör.

En till sak jag inte gillar är att ljudet som uppstår av fyrverkerier och smällare låter väldigt mycket och skrämmer både djur och människor. Jag har aldrig haft ett husdjur själv, förutom fiskar, men jag har vuxit upp med husdjur och min bästa vän hade en hund, jag spenderade många nyår med hennes familj och jag såg hur rädd deras hund blev av ljudet, vilket fick det att skära i mig, för det fanns inget jag kunde göra för hunden, han förstod inte människospråk, det enda han visste var att det small hela tiden och han var rädd.
Människor från krigszoner blir påminda om hur det var i deras hemländer när det smäller och blir också rädda, trots att de vet att det inte är någon fara, de blir fortfarande rädda för ljudet.

Jag har som sagt vuxit upp med pojkar och testat på, även om jag snabbt insåg att det inte var något kul, jag har några i min släkt som älskar fyrverkerier, de flesta gillar att titta på medan några få älskar att avfyra fyrverkerier, men personligen ser jag inte nöjet i det hela. Jag är ingen tråkig person, även om främlingar som läser detta kan misstycka, men de som känner mig vet att jag kan ha roligt, jag kan festa och umgås med folk och göra dumheter som jag kanske ångrar dagen efter, men saker som jag tycker är onödiga och/eller skadar folk eller djur på något sätt är inte något jag ställer mig bakom.

Återigen, fyrverkerier kan vara vackert att titta på, men jag tycker att det skulle bli finare och säkrare om t ex kommunen har hand om fyrverkerierna och avfyrar dem säkert på ett avspärrat område i centrum, så kan det bli ett sätt att umgås, gå till centrums torg och se fyrverkerierna, precis som Majbrasan varje år.

Anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att fr o m 2013 så är det förbjudet att sälja fyrverkerier och det var en person som skrev ett blogginlägg om detta, blev länkad i flashback och blev förolämpad, bara för att han inte gillar fyrverkerier.
Personligen tror jag att de personerna har fyrverkerierna som penisförlängare (varför skulle man annars spendera flera tusen kronor på något som bara varar i några sekunder? Kanske därför de gillar fyrverkerier, de har kanske något i gemensamt) och känner sig förolämpade på något sätt, fast jag förstår inte varför.

Jag vet att inte alla håller med mig, men det här är min åsikt och jag har rätt till en. Respektera min åsikt så respekterar jag din.
Visst ja, här är bloggen som jag pratar om:http://herrdunderbar.wordpress.com/2012/12/17/arets-nyarsafton-blir-sista-nyar-med-lagliga-fyrverkerier/

Min väg till diagnosen Aspergers Syndrom, del 2

Efter det så hände det inget på ett tag, förutom att jag fick extrastöd hos Af, jag fick en sk SIUS-handläggare (fråga mig inte vad det står för, det är stöd för folk med olika funktionshinder i alla fall), som skulle hjälpa mig att söka jobb och se till att arbetsplatsen anpassar sig efter mina behov, då det företag som skulle anställa mig skulle få ett bidrag för mig varje månad just för anpassning och lön.

Vi hittade inget jobb, dock fick jag i december en praktikplats på ett företag och fram till jul så trivdes jag jättebra, kollegorna var roliga och arbetsuppgifterna var lätta även om det var samma hela tiden, vilket jag inte har något emot då vi lyssnade på radio hela tiden. Men de som jag jobbade med fram till jul var bara vikarier, efter jul så kom ordinarie personal tillbaka och då gick allt åt helvete, jag blev utfryst igen och det gick så långt att när jag fick migrän och inte kunde ta mig hem (det gick en buss dit och en buss hem och företaget var långt in i en skog, detta var i februari och det var massor med snö), så gick jag till deras sjukrum för att sova. Någon visade sitt missnöje över mig rätt så rejält att jag faktiskt blev rädd.
Kort sagt, det slutade inte bra och återigen visste jag inte varför det blev så, jag visste bara att det var något med mig, för jag är den enda gemensamma nämnaren och jag var ärligt talat förbannad och less på det.

Så jag kollade upp lite på nätet och kom fram till att jag har inte ADHD eller ADD, men AS stämde in väldigt väl på mig, så jag pratade med min SIUS-handläggare om möjligheten att kolla upp om jag verkligen har AS, så psykologen skickade en remiss till landstinget och gav mig även lite papper om AS som hon hade, främst riktat mot män dock, då man trodde länge att det var få kvinnor som har AS, nu vet de lite bättre dock.

Våren kom och gick, sedan fick jag en tid hos en psykolog i augusti om jag minns rätt, men det kan även ha varit i september. Jag hade under tiden tagit det lugnt, då vi inte ville riskera att något liknande skulle ske igen och göra mig ännu sämre, även jag mest var förbannad istället för ledsen, vilket ärligt talat var en förbättring.

I alla fall, jag fick en tid och jag fick träffa den här psykologen 5 gånger totalt om jag minns rätt, varav 4 av gångerna var 2 timmar långa där jag fick prata om mitt liv, saker som tyngde mig trots att de hände flera år sedan och jag fick generellt prata av mig, vilket inte var vad jag hade förväntat mig, jag trodde att det skulle bli som när jag träffade Afs psykolog, att jag skulle få göra olika tester, men det var mer som vanliga möten med en psykolog och jag var helt ärlig med henne, så hon vet nog mer om mitt liv och mina känslor än vad t o m min familj gör.

Med det sagt så glömde vi inte bort varför jag var där, utan efter varje möte fick jag med mig en massa undersökningar hem som jag och/eller mina föräldrar skulle fylla i. Jag bad om morsans hjälp på alla undersökningar, även de som bara jag skulle fylla i för att se till att det blev rätt.

Det var främst ja eller nej-frågor eller olika grader mellan 1 och 9, men ibland fick vi även skriva svaren i rutor, som jag sedan tog med mig till nästa möte och mellan undersökningarna och det hon hade observerat under mötena så gjorde hon en bedömning och skrev sedan en rapport på detta till Af, då det var de som hade skickat remissen och de ville se resultatet med mitt godkännande, så hon anpassade nog rapporten litegrann pga det, då hon visste att de skulle läsa den och hon ville inte att det jag hade berättat för henne skulle påverka mig negativt, hon var väldigt mån om att jag inte skulle behöva lida.
Bedömningen hon gjorde var mer eller mindre att jag har AS om det var någon som undrade.

Jag fick reda på bedömningen och fick en kopia av rapporten på vårt sista möte, vilket var 12 januari 2010, jag var då 26 år gammal. Så bara 1,5 år efter min helomvändning och när misstankarna om en diagnos kom upp.

Hon frågade mig på sista mötet om jag ville få en remiss till Vuxenhabiliteringen, vilket jag sa ja till. Psykologen berättade för mig då att det var inte säkert att Vuxenhab skulle ta emot mig, då de tog bara emot folk som hade fått en diagnos och psykologen var osäker på om rapporten skulle räknas som en diagnos. Jag kände då att det där var något som jag fick kolla upp senare när allt hade smält, jag hade i alla fall grunden till att gå vidare om jag skulle vilja ha en diagnos, om rapporten inte räckte.

Men tydligen så räckte det, för i maj samma år fick jag min första tid hos Vuxenhab hos en specialistpedagog och det stod att jag fick ta med mig en närstående om jag skulle vilja, så på första mötet hade jag med mig morsan som stöd. Vi tog upp frågan om jag hade en diagnos och hur vi skulle gå tillväga för att jag skulle få en diagnos, vilket pedagogen skulle kolla upp till nästa mötet, men första mötet så fokuserade vi på att lära känna varandra.

På nästa möte och varje möte efter det med specialistpedagogen så gick jag själv, hon bekräftade att rapporten från psykologen räknas som en diagnos och jag fick en liten gul bok om AS uppdelad i olika kategorier och snacka om att den boken svarade på många frågor som jag har haft hela mitt liv, så mycket i den boken stämde in på mig, dock inte allt. Jag har t ex rätt så bra lokalsinne och jag kan hitta rätt så bra om jag har en karta, vilket jag alltid har nu i och med Google Maps i mobilen. Men jag är den enda av mina bröder bortsett från en som har lokalsinne, de kan åka vilse även om de har en karta.

Jag träffade specialpedagogen generellt en gång i månaden i 18 månader, sedan fick hon andra uppdrag, men under de här mötena så hjälpte hon mig att acceptera min diagnos och lärde mig mycket om diagnosen, jag fick även prata av mig lite när jag träffade henne och jag såg fram emot varje möte, så jag blev ledsen när jag fick reda på att jag inte skulle få fortsätta träffa henne, även om jag kanske inte behövde henne så mycket längre.

Men det här var alltså hur jag fick min diagnos. Jag har ingen aning om hur andra har fått sin diagnos, för jag tror inte att det gick till på det här sättet, men jag har fått för mig att det kunde vara intressant för andra att få reda på hur det gick till i alla fall för mig.

Jag lär mig fortfarande om diagnosen eller hur diagnosen utspelar sig för mig, vilka fördelar jag har och vilka problem jag har, för jag ändras hela tiden som person och då ändras per automatik även diagnosen. Men nu vet jag i alla fall varför jag är annorlunda och kan förvarna andra om varför jag är som jag är, vilket är en rejäl förbättring mot för 5 år sedan.

Min väg till diagnosen Aspergers Syndrom, del 1

Jag kom att jag har inte skrivit i den här bloggen hur det gick till när jag fick min diagnos, jag hade en annan blogg som jag skrev i regelbundet på den tiden och jag skriv inlägg om processen där, men den bloggen finns inte längre, och jag har fått för mig att det kan vara intressant för andra att få reda på hur det gick till för mig. Min väg är rätt så unik dock, jag har fått mycket stöd från t ex Arbetsförmedlingen, ett ställe där de flesta känner sig överkörda och avskyr, men det är tack vare dem egentligen som jag har min diagnos.

Det är bäst att jag börjar om från början, vilket på sätt och vis var i januari 2008, jag hade precis blivit arbetslös igen efter att ha jobbat knappt 5 månader, fick dock ihop tillräckligt mellan det jobbet och deltidsjobbet jag hade innan till att få en ny a-kassaperiod, jag hade några dagar kvar av min första, men det kändes skönt att veta att jag hade en till period, för just då var jag så trött och så utbränd att jag orkade ingenting.

Vi alla trodde att jag blev så utbränd av jobbet för att jag vantrivdes där så rejält, jag var utfryst av kollegorna, cheferna var på mig hela tiden, jag blev utskälld av kunderna trots att allt jag ville var att hjälpa dem, jag hade telefonfobi som var hanterbar innan jag började på det jobbet och som pga det jobbet har blivit mycket värre, jag hade tröstätit hela hösten så jag hade gått upp massor av vikt, jag var helt enkelt ett vrak. Nu vet jag bättre dock, visst allt det här var en del av varför jag blev utbränd, men vi vet nu att jag klarar verkligen inte att jobba heltid.

Så jag var på Af för att anmäla mig arbetslös och jag såg tydligen så trött ut att när jag sa till handläggaren att jag har inte haft semester på 18 månader, så nu tar jag det lugnt, så protesterade hon inte utan sa bara att jag skulle ta det lugnt och vila upp mig.
Hon måste ha skrivit en notering om hur slut jag var, för det dröjde till slutet av april innan jag hörde något från Af igen (bortsett från ett brev där jag "uppmuntrades" till att söka ett jobb, vilket jag gjorde, har fortfarande inte fått svar, vilket jag inte hade förväntat mig heller), jag hade ett möte bokat med en annan handläggare.

På det här mötet så pratade vi inte om hur vi ska gå tillväga för att söka jobb utan hon förklarade för mig att de var oroliga för mig och ville att jag skulle träffa deras psykolog för att göra några tester samt att de även ville kolla mina kunskaper i matte, svenska, engelska och data, så jag skulle få åka till en liten skola i Kristinehamn varje dag. Jag gick med på båda sakerna och nu i efterhand så är jag så otroligt tacksam över detta, av två olika anledningar och jag har bara varma tankar om den här handläggaren, för det märktes att hon var orolig och bara ville mig väl.

Så jag åkte till den här skolan och fick sitta i ett litet klassrum tillsammans med 6 andra, varav 3 var  olika lärare som hjälpte till vid olika ämnen vid olika tillfällen. Jag trivdes så otroligt bra där, de andra "eleverna" var jättetrevliga och roliga att umgås med och lärarna trodde på ansvar under frihet, så vi hade sällan krav utan gav förslag och stöd.

Så jag fick tillbaka lite av mitt självförtroende som verkligen var på botten då och jag passade in i gruppen, de drog ut mig från mitt skal som jag hade skapat efter att återigen ha blivit utfryst på en arbetsplats, den här lilla gruppen övertalade mig om att jag är en härlig person som förtjänar att ha vänner, som förtjänar att tillhöra. Jag trodde verkligen att det var något rejält fel på mig som gjorde att folk inte gillade mig, att jag inte förtjänade att vara en del av samhället utan var en avskydd utböling, eftersom jag hade blivit utfryst så många gånger. Jag kände mig som att jag hade spetälska och alla spottade på mig och att enda anledningen till att min familj tyckte om mig var för att jag är en av familjen, att de var tvungna till att älska mig pga biologi.

Detta var ovärderligt för mig och jag gråter nästan nu när jag tänker tillbaka, för jag var så deprimerad på den tiden, jag vågade knappt gå ut genom dörren, utan jag låste in mig och levde mitt liv på nätet och spelade onlinespel när jag väl kom upp ur sängen, jag tröståt ännu mer och mådde väldigt dåligt. Jag mådde sämre på den tiden än vad jag gjorde i somras, för i somras så tog orken slut, men jag kände mig fortfarande omtyckt och önskad, det gjorde jag inte våren 2008, jag var helt knäckt helt enkelt.

Jag gick som sagt på den här skolan för att de skulle testa mina kunskaper och det var över norm på allt, även matte trots att jag hade inte hållit på med matte sedan jag läste Matematik C på Komvux 6 år tidigare. De hade även antagit att jag hade datakörkort och testat mig efter det och jag hade fått bra resultat, så de blev väldigt förvånade när jag sa att jag hade inget körkort alls, vilket gjorde dem imponerade.
Jag fick hela tiden höra hur smart jag var och jag trodde allvarligt att jag var korkad fram tills jag började med testerna, men jag insåg inte hur smart jag var förrän jag fick resultatet från psykologen.

Jag fick träffa Afs psykolog 3 gånger, varav 2 gånger var för att göra testet. Det var meningen att jag skulle göra hela testet under ett möte, men psykologen märkte hur trött jag blev efter bara halva, så hon bestämde att det var bättre med 2 möten, för att testet skulle bli korrekt.

Jag minns inte allt som hon sa eller hela resultatet men det jag kommer ihåg var att min arbetsminne var dåligt, jag fick 6 på de två testerna och graden var mellan 1 och 19, 9-12 var norm, så det var väldigt lågt (jag kommer faktiskt ihåg hur hon kollade mitt arbetsminne, jag skulle komma ihåg siffror och bokstäver i huvudet och upprepa samt ta dem i bokstavsordning och sifferordning, något som jag aldrig har varit bra på, jag måste skriva upp för att komma ihåg).

Mitt logiska tänkande var dock över norm, jag fick 14 på det testet och resten av resultaten varierade inom norm, så hon sa till mig att jag var väldigt smart och att hon misstänkte att jag hade något som ADHD, ADD, AS, osv. Hon nämnde flera olika diagnoser, men vi gick inte vidare med det just då, utan hon gav mig bara en kod i Afs papper om mig som betydde att jag har inlärningssvårigheter, då jag inte kan lära mig från att läsa om något utan jag måste se någon annan göra det jag ska göra och sedan upprepa.

Detta pågick i maj och juni, så på mindre än 2 månader gick jag från att känna mig som en korkad och deprimerad utböling med social fobi till en smart, härlig och glad person, snacka om helomvändning.

Del 2 fortsätter här

Möte med kuratorn och reaktionen på Facebook

Jag hade möte med min kurator på Vuxenhab i tisdags och hon kom då fram till att jag håller på att bränna ut mig igen, vilket jag totalt hade missat, jag trodde bara att jag var trött efter helgen och att jag var väldigt nervös inför avstämningsmötet som är idag, men sedan började jag att blöda näsblod under mötet som verkligen ville inte sluta, tog 10 min innan det lugnade ner sig och slutade att blöda. Jag blöder bara näsblod när jag är förkyld och när jag är väldigt trött, och det var andra gången den dagen jag blödde med.

Hade min kurator fått sin vilja igenom så hade jag sjukskrivit mig resten utav veckan, bara gått på mötet som är idag, och verkligen vilat från allt, hon föreslog även att jag skulle skippa min andra brorsdotters dop på lördag eller alternativt vara med i kyrkan och sedan åka hem direkt efter.

Jag kände dock att jag ville inte nåt utav detta, dels känner jag att jag har inte råd med en till karensdag, jag känner mig lite stressad när det gäller ekonomin som det är, jag behöver varje krona som jag kan få, så skulle jag vara hemma så skulle jag bara oroa mig för min ekonomi och inte få så mycket vila.

Dopet vill jag absolut inte missa heller, det är inte direkt något som kommer i repris utan det är en gång.

Så vi körde en kompromiss, mitt liv består just nu av 3 saker som tar min tid och energi, det är halvtid på praktiken 4 timmar per dag, det är det sociala och det har varit något socialt varje helg nu och kommer inte att lugna ner sig förrän lagomt till Lucia, det sista är träningen, jag kör vattengympa 5 pass på 4 dagar i veckan och sedan tar jag långpromenader, den längsta jag tog var på 18,4 km på 3 timmar och 23 minuter, något jag inte tänker göra om på ett bra tag kan jag säga. De flesta promenaderna brukar vara mellan 1 till 2 timmar långa.

När det gäller det sociala så har det oftast skett på lördagar och lördagar är egentligen min vilodag i veckan, då jag har vattengympa på söndag och har jag något inplanerat under dagen så blir det inte till en vilodag, då jag mest sitter och förbereder (mattider, packning, mentalt) till det jag har planerat, vilket gör att jag vilar inte. Så händer det något socialt på lördagen så blir det samma sak där, jag får inge vila. Så nu har jag tänkt tillbaka till när jag sist hade en riktig vilodag och det var i mitten av oktober. Jag hade en lördag som jag kunde ha vilat nu i november och då tvättade jag kläder samt handlade, inte mycket till vila.

För att förtydliga, när jag säger vila så betyder det att jag har minst en heldag som jag spenderar i sängen, enda gångerna jag lämnar sängen är för att hämta mat och gå på toa, annars ligger jag i sängen hela dagen och ser på serier eller läser och tänker inte på något, utan jag har stängt av hjärnan och njuter. Jag behöver egentligen en sån här vilodag i veckan för att verkligen fungera och må bra under veckan som kommer. För något som jag måste betona är att eftersom jag har Aspergers Syndrom så funkar jag inte "normalt", jag fungerar inte som en NeuroTypisk(NT) person, som inte har autism, AS, ADHD, ADD eller liknande.

Ett exempel är att en NT kan vara social och får energi av att vara social (jag vet att morsan är såhär, känner hon sig trött och sliten så åker hon till en vän och är social i några timmar och kommer hem full av energi, hennes "batteri" har då blivit laddat av att vara social), medan en person med autism och AS blir av med energi när de är sociala, det är ännu ett moment som gör dem trötta.

Ett annat exempel är att en NTs hjärna kan filtrera ut sinnesintryck, hjärnan tar bara in det som är relevant och ignorerar resten, medan en person med AS tar in ALLA sinnesintryck, för vårt filter funkar inte, vilket gör oss ännu tröttare. Ett exempel på detta är försöker en AS lyssna på en person medan flera andra pratar samtidigt i samma rum så är det svårt att höra vad personen säger, för vi kan inte filtrera bort bakgrundsljudet, vilket gör att vi måste anstränga oss rejält för att höra vad personen säger. Detta är 2 saker som gör oss trötta samtidigt.

Det här är ingen ursäkt för mig för att inte vara social, för de flesta som känner mig vet att jag ÄLSKAR att vara social, jag blir bara väldigt trött efteråt, en gång blev jag så trött att jag sov 2 hela dygn. Det är därför jag alltid ser till att ha en ledig dag när jag har gjort något som jag vet att jag kommer att bli trött av, för att vila.

Men eftersom jag inte har haft någon riktig vilodag på en månad så börjar min energi att ta slut, för att ta det som kuratorn sa, jag är en bil som försöker köra på en tom tank, det går inte längre.

Så kompromissen är att jag ska offra eller dra ned på något, eftersom jag vägrar sjukskriva mig från praktiken och jag vägrar sluta med det sociala så blev det då träningen som blev offret, vi kom överens om att jag skulle sluta med promenaderna och att jag skulle känna efter innan jag åker till vattengympan att jag verkligen orkar.

Sedan kom vi fram till att händer det något på lördagen så får jag skippa vattengympan på söndagen och ha söndag som vilodag, vilket jag börjar med redan denna söndag.

Detta är bara tillfälligt (förutom en vilodag i veckan, det är rätt så nödvändigt tyvärr), vattengympan pågår bara i en vecka till och jag har semester veckan efter det, då kan jag passa på att vila upp mig och sedan börja öka med träningen igen.

När jag skrev att jag skulle dra ner på träningen på Facebook så var det många som undrade vad det var för fel på kuratorn, hur kan hon säga åt mig att sluta träna, folk har sagt att jag kommer att må bättre av att träna, ha rutiner, bra mat osv.

De har visserligen rätt, men de går helt och hållet på hur DE fungerar, inte på hur JAG fungerar, för det är skillnad som sagt. Kuratorn är expert på AS, så hon vet mer än vad jag gör om hur syndromet fungerar, hon känner även mig, så hennes prio är att jag mår bra, då första gången hon träffade mig som min kurator så var jag helt utbränd och hon vill aldrig mer se mig i den sitsen, så om det innebär att jag slutar träna ett tag så jag får vila, så ser hon inga problem med det.

Det här på Facebook har faktiskt känt lite som en attack både mot mig och kuratorn, jag känner att jag har behövt försvara mig och henne när jag egentligen borde ha fått fokusera min tid på att vila, vilket är därför jag har skrivit det här inlägget.

Jag är ingen NT, jag har AS vilket är ett funktionshinder, ett riktigt handikapp denna vecka, så fram tills ni har pluggat psykologi med inriktning på Autismspektrumet så kommer jag att lita på min kurator, till en viss gräns då den som känner mig bäst är fortfarande jag. 

Jag är inte min diagnos, men diagnosen har en stor påverkan på mitt liv.

Fullt upp och ändå rätt så lugnt

Över en månad har gått sedan jag skrev senaste inlägget och då var jag på gång till att bli frisk från en rejäl förkylning, kan säga att den är garanterat helt borta just nu, även om hostan höll i irriterande länge.

Lagomt tills jag blev frisk så var det kalas för min ena brorsdotter som fyllde 2 år, helgen efter så var det Åtorpsmarken på lördagen där jag hittade en jättefin älva och jag handlade rätt så mycket egentligen, vilket jag inte hade räknat med. Samma dag hade min bästa vän examenscermoni i Karlstad som jag var inbjuden till, fick se när hon fick ta emot sitt lilla glasäpple. Vi hade bestämt sedan tidigare att jag skulle sova över och vi hade tänkt att äta på Subway och gå på bio på kvällen, men det gick inga filmer som hon inte hade sett redan och som vi båda ville se, så vi bestämde oss för att ha filmkväll hemma hos henne istället, men jag fick allt min Subway-macka.

Förra helgen så var det marknad i stan, så vi gick på den och jag köpte en till älva, men inget annat, munkarna köpte pappa på mammas order, så vi skulle få 2 var, var det meningen men pappa fick en extra då han var en trogen kund till just de munk-bagarna. Det lönar sig att vara lojal.
På söndagen så storstädade vi min lägenhet samt att mamma lånade tvättstugan till att tvätta lite saker, så nu är min lägenhet städad och fin, vi får se hur länge det håller i sig.

Så fort jag kunde efter jag blev frisk så började jag med vattengympan igen och tog även promenader, även om jag fick sluta med promenaderna efter bara några dagar, då jag lyckades stuka foten på djupvattengympa, istället för att stå i kö för att gå i vatten långsamt så brukar jag bara hoppa ner i vattnet från en kant och jag valde tyvärr en kant som hade en fotkant nere i vatten som jag landade rätt så hårt på ena foten på, rätt så smärtsamt kan jag säga.

Det är inte första gången jag har stukat foten, så jag brydde mig inte så mycket om det utan trodde mest att det skulle försvinna efter max ett par dagar, men stukningen höll i rätt så länge, det hjälpte inte att jag efter en vecka ramlade på något i min lägenhet och satte den stukade foten i golvet av ren reflex, så den blev värre. Jag har fortfarande lite känningar av stukningen, men jag har börjat med promenaderna igen och foten har inte gett mig några större problem. Jag körde dock vattengympa hela tiden, då det inte är så ansträngande.

Jag har även börjat med Modifast 2 gånger per dag, oftast till frukost och till kvällsmat och jag försöker tömma frysen på mat, så nu när jag veckohandlar så köper jag nästan bara frukt och grönsaker, sedan på lördagen köper jag något gott till kvällen.
Detta har gett resultat, jag har nu gått ner 8 kg sedan sommaren, är kanske inte så mycket egentligen men det är i alla fall en början. Det viktigaste för mig är att få in de här nya och nyttiga vanorna så jag inte slutar helt tvärt och går upp i vikt igen, jag behöver verkligen rutiner för att må bra och jag tror att går jag ner i vikt så får jag mer energi generellt och kan vara mer social samt ge mig ork för att klara av olika myndigheter.

Så nu för tiden så har jag vattengympa 4 dagar per vecka och jag har börjat med promenader de dagar jag inte har vattengympa, även om det händer att jag tar promenad även dagar när jag har vattengympa, jag älskar att promenera och jag längtar tills jag har gått ner så mycket att jag inte har några krämpor alls i kroppen när jag är ute och går, just nu är det smalbenen och knänen som kan göra lite ont.

När jag inte motionerar eller är på praktiken så läser jag noveller på nätet för fullt. Det har inte blivit mycket spelande för mig, jag loggade in på Guild Wars 2 för några dagar sedan och då hade jag inte varit inloggad på ca en månad, jag var inte inloggad länge dock. Jag har helt enkelt ingen spellust, så det är tur att GW2 inte har någon månadsavgift.
Så jag tar det rätt så lugnt kan man säga, har dock lärt mig några nya engelska ord. Alltid bra att träna upp engelskan lite, så man inte är alltför ringrostig.

Det är mycket som är på gång dock, 2 i familjen fyller år nu i oktober, den ena ska firas sista helgen i oktober och den andra första helgen i november, söndagen efter är det fars dag, min bästa vän fyller 30 i mitten av november, vilket ska firas med en helhelg i Karlstad, bio på fredagen och fest på lördagen, helgen därpå är det dop, helgen efter det ska jag till Stockholm hela helgen för Scifi-mässan, och helgen efter det ska vi antagligen fira en till familjemedlem.

Denna helg är dock lugn, så jag ska njuta av lugnet, fast antagligen slutar det som förra helgen, att jag går långpromenader på 2 timmar igen. Jag gillar verkligen promenader som sagt.

Liseberg, vattengympa och förkylning

Sitter och hostar upp mina lungor just nu, halstabletterna tog slut igår och honungsté lindrar bara lite, men bortsett från det så är min förkylning nästan helt borta, har lite täthet kvar i näsan men jag behöver inte använda nässpray som tur är, gillar inte nässpray :P Jag gillar inte förkylningar, jag får nästan alltid öroninflammation och de senaste åren har jag fått tecken på bihåleinflammation med, men denna gång var det så värt det.

Förra lördagen åkte jag, min bästa vän och en av hennes manliga vänner ner till Liseberg över dagen, bara han hade körkort dock, så han fick köra hela vägen ner och hem stackarn, men det hade han tydligen inget emot, han var rätt så kul att skoja med, vilket jag nästan hade räknat med, han är ju en kompis till min bästa vän, gudarna ska veta att man behöver vara lite knäpp för att vara kompis med henne ;)

Dagen började inte så bra dock, jag trodde jag hade mer tid än vad jag hade, jag hade bara fått reda på ungefär när de skulle åka från Karlstad, de skulle låna min bästa väns mammas bil då den drar mindre bensin och sedan skulle de hämta mig, så jag trodde jag hade 90 min på mig att handla och göra i ordning, hade inte ens en timme på mig, de var lite snabba. Jag har urdålig tidsperspektiv med, vilket verkligen inte hjälpte i det här läget.
Men jag lugnade ner mig med lite ansträngning när jag kände att jag började bli stressad och jag tål verkligen inte stress överhuvud taget och jag ville ha en bra dag idag, så jag gjorde klart allting, packade och gick sedan ut till bilen.

Resan ner var rätt så intressant, vi hade diskussioner om precis allt, retades med varandra och höll på, jag och bästa vännen pratade typ hela resan ner och killkompisen skojade med oss om att vi inte kunde vara tysta, så skulle bästa vännen bevisa att hon kunde visst kunde vara tyst, hon klarade inte ens 2 min innan hon sa något :P Jag själv visste att på kvällen så kommer jag att vara väldigt tyst av mig, så jag sa bara till honom att han kommer att få se senare.

Vi hade ett underbart väder när vi kom ner, vilket var lite synd då det var lördag och folk hade fått löning under veckan, så vi hade problem att hitta parkering och när vi kom in i Liseberg så var det kö till allt, kortaste kön var nog på 25 min, så mycket väntetid.
Vi körde Lisebergsbanan 2 ggr, jag testade AtmosFear som är Europas högsta fritt fall på 90 meter, den hade kötid på 45 min och snacka om att jag ångrade att jag lämnade ifrån mig min väska och mobil innan jag ställde mig i kö, men jag lyssnade istället på folk i kön, så jag var inte alltför uttråkad.
Jag fick lägga ifrån mig glasögonen, vilket var både tur och synd, för när vi väl hade kommit högst upp så tänkte jag dels "Wow vilken utsikt" och dels "Shit, vad är det för fel på mig? Jag måste vara galen!" i de få sekunderna innan spärren släppte och vi föll ner 110km/h.

Direkt efter drog bästa vännen oss till Kanonen vilket enligt mig var värre, det var tur att det var 40 min kö till den, annars hade jag fått en hjärtattack, jag darrade när vi gick av vagnen och bästa vännen ville då direkt köra Balder, vilket fick mig att utbrista "Vill du ha livet ur mig?!?" så vi körde något lugnt istället, Kållerado, var mest killkompisen som ville åka och naturligtvis blev han minst blöt och bästa vännen mest blöt, vilket jag tyckte var hysteriskt kul.

Det var tur att det var så långa köer överallt, annars hade jag inte ha haft någon röst kvar, som det var så slutade det med att jag blev väldigt hes istället. Vi tillbringade den sista timmen med att gå i butiker och leta efter souvenirer, jag köpte en nyckelring så jag kunde skryta över att jag har åkt AtmosFear. Vilket fick folket på SAC att ifrågasätta min mentala hälsa, då de tyckte inte att jag var klok, inget nytt dock.
Jag motbevisade i alla fall killkompisen om att jag kunde visst vara tyst, för jag blev tystare och tystare under dagen, ju tröttare och tröttare jag blev, lite för många intryck egentligen, för mycket folk etc.
Jag försökte sova i bilen på vägen hem, men jag kunde inte somna så jag lyssnade på bästa vännen och killkompisen istället, han hade börjat hosta mer än mig, vilket jag påpekade och sa att man kunde nästan tro att han hade skrikigt mer än jag, men han trodde att han höll på att bli förkyld. Med tanke på att jag blev förkyld själv så kan jag nog bekräfta den misstanken.

Söndagen var uppenbarligen lugn, hade inte ork till så mycket annat, på måndagen så gick jag till praktiken, första dagen jag skulle köra 4 timmar då min sjukskrivning hade tagit slut helt på fredagen och var rätt så glad, de på kontoret bara skrattade åt/med mig och tyckte som sagt att jag inte var klok.
Jag hade fått mail från af, jag fick en ny uppgift, jag skulle skriva upp alla anpassningar som SAC hade gjort för mig, så jag jobbade med det till och från under dagen, men jag skickade inte uppgiften till af, utan jag tänkte att jag skulle läsa det en sista gång på tisdagen och sedan skicka iväg det.
Jag kände att jag blev tröttare och tröttare under dagen, men jag trodde mest att det var utbrändheten som hängde kvar.

På kvällen så hade jag och mamma bestämt att vi och pappa skulle gå på vattengympa, första gången för mig sedan i våras, jag bestämde mig för att köpa ett säsongskort, jag pratade med personalen om det och de sa att även om jag bara gick en gång i veckan så skulle jag fortfarande tjäna in pengarna.
Vilket var tur det, för jag misstänkte då att jag höll på att bli förkyld och visste att jag hade inte energin för att kämpa emot ordentligt.
Jag mådde bättre direkt efter vattengympan, men under kvällen så blev jag sämre och när jag vaknade på tisdagen visste jag att jag var rejält förkyld, jag var inte tät i näsan riktigt än, men min hals gjorde jätteont, samma med huvudet och min kropp kändes öm, hade noll energi med, så jag sjukanmälde mig och jag blev tät i näsan några timmar senare.

Det var en rejäl förkylning med och det hjälpte inte att jag började blöda näsblod minst en gång per dag, jag fick även tecken på både öroninflammation och bihåleinflammation, så jag ställde höjde ena sängkanten med några böcker och försökte låta bli att snyta mig alltför ofta men ändå hålla bihålerna öppna med ånga, inkl en lång dusch, ransonerade nässpray och värktabletter så jag inte överdoserade trots att det var frestande ibland, orkade inte handla på tisdagen och när jag kom hem från affären på onsdagen så var jag helt slut, men jag hade köpt hem så jag skulle klara mig, hade köpt mycket c-vitamin (inte frukt, jag ville inte röra något som någon annan kunde röra efter mig och bli smittad, så apelsinjuice och c-vitamintabletter med järn), då bästa vännen hade rekommenderat att jag ska försöka få i mig så mycket c-vitamin som möjligt. Jag hade även köpt Naturdiet Shake så jag skulle få i mig lite näring i alla fall.

Jag hoppades att jag skulle bli bättre till fredagen så jag kunde gå på mötet med kuratorn på vuxenhab och jag hade tur, jag började må bättre på torsdagen, ömheten var nästan borta, så jag tänkte att med nässpray och värktabletter så klarar jag mig nog en timme, men de ringde på fredagsmorgonen och meddelade att kuratorn var hemma för VAB, så jag behövde inte anstränga mig.
Jag behövde inte ta nässpray på igår, men jag använde upp alla mina halstabletter igår samt drack en massa té, men hostan är fortfarande kvar, så jag måste gå och köpa sen, det enda jag inte köpte när jag var i affären i onsdags.

Men jag kan gå på praktiken på måndag, vi får se när jag känner att jag orkar med vattengympan igen. Just nu är jag mest glad över att jag nästan är frisk, jag hatar att vara sjuk.

Kräftskiva och Avstämningsmöte

Jag känner mig verkligen ur balans just nu, jag har inte motionerat sedan i lördags och jag äter fel igen, både för sällan och fel mat, men jag har inte ork för att ta tag i det, men det här är varför jag inte gillar att gå på möten som påverkar mitt liv, jag oroar mig jättemycket innan mötet och efteråt så går all tankeverksamhet åt att smälta och tolka vad som har sagt och försöka komma ihåg allt med, det är därför jag föredrar att ha med morsan, för minns jag fel eller har jag tolkat något fel så rättar hon mig.

Aja, innan jag började oroa mig så hade vi en kräftskiva inplanerad för att fira att morsan och farsan fyllde år i början av augusti och det var något som jag hade sett fram emot, för vi har generellt bara en kräftskiva och jag vet att mamma brukar köpa rätt så många kräftor och det är inte alla i familjen som gillar kräftor, så jag brukar få i mig rätt så många, med bröd som tilltugg :P
Och det var en jättetrevlig stämning, jag fick träffa min andra brorsdotter för första gången, en till liten sötnos, med en massa svart hår.
Min andra brorsdotter var naturligtvis också med och hon var en riktig sötnos hon med, finklädd och allt och full av energi, jag kan inte tro att hon ska fylla 2 år snart, gud så tiden går, hon var ju en nyfödd bebis nyss, min lilla solstråle.

Mamma och pappa fick en varsin skiva av mig i födelsedagspresent och det första pappa gjorde var att sätta på sin skiva så vi kunde ha den som bakgrundsljud medan vi åt och han blev väldigt nöjd.
Jag fick skjuts till tillställningen, men jag hade bestämt tidigare under dagen att jag skulle gå hem, det var så skönt ute, så jag fick lite kvällsluft, men när skulle gå, så var jag tvungen att gå samtidigt med ena brorsan och hans familj, för solstrålen gav mig mina skor och var rätt så bestämd över att jag skulle sätta på mig dem och gå med dem ut till deras bil innan jag fick vinka hej då till dem. Snacka om en bestämd liten dam :P

Dagarna därefter var lagom roliga, då kom oron inför mötet och jag längtade verkligen till tisdagen så jag kunde sluta oroa mig, fast jag visste nog att det skulle ta några dagar för mig att smälta allt. Lite dålig tajming dock, för mamma och jag hade bestämt att för några veckor sedan att vi ska städa nu på söndag och jag fick reda på mötet förra torsdagen, så jag har inte förstädat så mycket som jag skulle vilja, så jag får försöka anstränga mig idag och imorgon.

På mötet så var det jag, mamma, min handläggare från Försäkringskassan, kuratorn från Vuxenhab och en kvinna från Arbetsförmedlingen som träffades, vi började mötet med att kvinnan från Af frågade mig om det var ok att hon var med, då jag har gått i samma klass som en av hennes söner i 9 år, och jag sa att så länge jag får den hjälp jag behöver och har rätt till så har jag inget emot det.

Jag ska försöka komma ihåg vad som sades, men det är svårt då jag bröt ihop och grät några gånger, så jag var känslomässigt instabil under mötet, fast jag ansträngde mig rejält för att bita ihop och hålla mig lugn.
Handläggaren från f-kassan frågade mig om jag förstod varför jag fick avslag på min ansökan och jag svarade att jag förstod nog egentligen, jag hade varit för duktig för mitt eget bästa, bitit ihop och ansträngt mig för att vara på praktiken varje dag heltid, så det fanns inga riktiga papper på att jag inte klarade heltid, oavsett vad folk omkring mig såg. Så det fanns inga belägg på att godkänna ansökan, trots läkarutlåtandet och rapport från min anordnare. Men nu bör det finnas belägg, pga sjukskrivningen och att jag nu har praktik på halvtid men får betalt för heltid, ska börja jobba 4 timmar första veckan i september då jag är sjukskriven på halvtid fortfarande och jag tänkte jobba mig upp till de 4 timmarna, så denna vecka jobbade jag 2 timmar per dag och nästa vecka jobbar jag 3 timmar per dag.

Detta sade jag till dem med, vilket hon från f-kassan skrev upp i sina papper, att jag inte var tillbaka helt på praktiken än.
Det sades rätt så mycket på mötet, men det jag kommer ihåg att vi kom fram till är att jag skulle skriva upp alla mina arbetsplatser, vad jag hade för uppgifter och hur jag mådde både på jobbet och efteråt, i den mån jag kan komma ihåg dvs.
Hon från Af skulle prata med vårdcentralen och höra med dem, samt att hon ska komma på besök på praktiken nästa torsdag, dels för att se hur anpassad min arbetsplats verkligen är så hon kan se med egna ögon att man kan nog inte anpassa mer för mig, förut att låta mig jobba hemma, men det är inte heller bra, för då stänger jag bara in mig i lägenheten, så jag behöver komma ut och vara social några timmar per dag, bara inte heltid. Hon ska även prata med min anordnare för att få höra hans professionella åsikt. Det blev bestämt att Af skulle göra en arbetsbedömning på mig istället för Activa, vilket tydligen väger betydligt mer hos F-kassan.

Jag sade även att jag skulle vilja vänta med byte av fas3-plats till kommunens it-avdelning, då jag känner att jag känner mig trygg på SAC, jag känner folket där och det är en trygghet jag behöver nu medan vi håller på igen. Hon från Af föreslog då att vi kunde ju fixa så att jag var några dagar i veckan på SAC och några dagar på it-avdelningen och jag berättade för henne att vi hade bett om den lösningen tidigare i våras, men hade fått ett blankt nej, man är på ett fas3-ställe i taget. Hon tyckte att det lät konstigt och skulle kolla upp om det inte gick att lösa på något sätt. Jag förstår hur hon tänker, då det är omöjligt att få jobb på SAC, så hon ser it-avdelningen som en väg till jobb för mig. Men vi får se hur det går

Kuratorn från Vuxenhab ska prata med läkarna på vuxenhab igen och även med ledningen, vi bokade även att vi ska träffas nästa fredag, denna gång går jag nog själv. Vi skulle mest fokusera på att rehabilitera mig, så jag mår bättre psykiskt och få tillbaka energin som jag har blivit av med under årets gång.
Handläggare från F-kassan hade inte så mycket att göra, utan det var bara att vänta och se vad vi andra kommer med, så får vi se om det räcker för en godkänd ansökan.

Vi bokade ett nytt möte i mitten av november och det sades flera gånger till mig att utöver uppgiften med arbetsplatser så ska jag inte bekymra mig om något förutom att bli bättre, att bli stark igen och försöka njuta av livet så mycket jag kan. För det kom upp att jag var lite självmordsbenägen i början av sommaren, vilket var något som morsan hade tagit upp, då hon tyckte det var skandal att någon skulle tryckas ner så långt att hon funderar på självmord.

Så under veckan har jag börjat snacka med mina spelarkompisar igen, jag spelade Minecraft hela dagen igår med några av dem, en av killarna hade spenderat flera timmar med att övertala mig till att testa det spelet, medan jag försökte rädda minichefens hårddiskar, eller i alla fall hennes bilder, jag hittade dem, men de var alla trasiga, vilket gjorde mig jätteledsen, så jag kände att jag behövde lite uppmuntran så jag laddade ner spelet och timmarna bara flög, men killarna hade väldigt roligt åt att jag dog hela tiden :P Men jag började på att bygga ett Herrgårdshus, men creepers sprängde delar av mitt hus 3 gånger, lagomt kul att få börja om i de delarna, men jag ska i alla fall ha 4 våningar, varav en av dem är vind, jag kan inte ha en källare, då vi byggde ut planen vi var på, så under huset så är det en massa monster och även en stor sjö, så jag får bygga en källare lite senare.
Skulle egentligen ha städat lite, men jag märkte verkligen inte att tiden flög, helt plötsligt hade det varit läggdags för längesen och jag ville bara fortsätta.

Första lördagen i september ska jag åka med några ner till Liseberg, jag kommer att sova över hos min bästa vän redan på fredagen, vi får se om vi går på hockey om hon får en fribiljett, annars tar hon ledigt den fredagen, vi får se hur det går.
Jag skulle även vilja åka till Stockholm en helg innan Scifi-mässan och bli lite bortskämd och umgås med Tomas. Han fyller år om några dagar, så jag ringer nog honom och grattar honom, så får vi se om det blir något.
Nästa helg börjar headstarten i Guild Wars 2, ska bli så kul att få spela det spelet på riktigt, även om jag och spelarkompisarna inte är överens om val av server, men jag kan vara gäst på deras server, så det löser sig allt.

Jag anstränger mig just nu på att se ljust i livet och se fram emot saker, det hjälper att jag får ett ekonomiskt tillskott snart så jag har pengar till en ny kyl/frys om det skulle komma ett bra erbjudande. Jag har familj, vänner och arbetskamrater som är bra och stöttar mig och som försöker förstå hur det funkar mig, även om de inte förstår helt så är jag väldigt tacksam att de försöker, mer kan jag inte begära.

Lång uppdatering om vad som har hänt sedan sist del 2: Fritid

Nu har jag varit tillbaka på praktiken 3 veckor, 2 timmar per arbetsdag. Förra veckan hade jag dock semester, vi var några i familjen som åkte till Skara Sommarland på måndagen och åkte hem på onsdagen, men jag kände att det var lika bra att ta hela veckan ledigt, jag kände på mig att jag skulle behöva vila upp mig efteråt. Trots att jag bara jobbade 2 timmar per dag så blev jag väldigt trött första veckan, vilket jag blev lite förvånad över, det kändes inte som om jag ansträngde mig något, enda skillnaden var att jag hade ett ställe att gå till varje dag och gick upp tidigare och spenderade några timmar varje dag innan för att förbereda mig och några timmar efteråt för att slappna av.

Denna vecka gick det dock mycket bättre, ok att jag är trött varje dag, men jag har börjat att ta promenader varje dag, 2 st på minst 30 min per gång till och från praktiken

Jag tänkte uppdatera lite om vad som har hänt i mitt privatliv sedan maj, som jag hade lovat i sista blogginlägget, för det har faktiskt hänt rätt så mycket, men jag minns nog inte allt tyvärr, för samtidigt som det har hänt rätt så mycket så har jag även försökt ta det lugnt och med tanke på min mentala hälsa i juni och juli så har jag svårt att komma ihåg allt, vissa saker har jag dock skrivit upp, så det är lättare för mig att komma ihåg. Men jag får helt enkelt skriva det jag kan.

Jag köpte en ny mobil i början av maj, vilket var litegrann av ett impulsköp, jag hade planerat att köpa en ny mobil men inte förrän i juni, som en slags födelsedagspresent till mig själv, men så skulle andra städlaget städa på kontoret och jag passade då på att cykla till Elgiganten och kolla in mobiler. Jag hade planerat att köpa en Sony Xperia P, som inte skulle släppas förrän i slutet av maj, men så kollade jag in Xperia S, som är en bättre mobil än P och lite större. Jag kände att den låg bra i handen och inte var för stor, jag fick lite krampkänsla av att hålla Samsung Galaxy SII, den var lite för bred för mig. Sen kom en försäljare och jag fick ett bra erbjudande, så jag förde över pengar till betalkortet och köpte mobilen med uppmuntran från brorsan. Så det var en ren impuls.

Min bonusmorfar dog i slutet av maj och vi begravde honom 1 juni, samma vecka som jag pratade med handläggaren på f-kassan och blev nekad sjukskrivning på vårdcentralen, så det var en riktigt jobbig tid för mig. Han dog i en hjärtinfark som faktiskt inte var hans första, han hade fått några innan, så vi visste att hans hjärta var svagt och jag hade inte så jättemycket kontakt med honom de senaste åren, men det var fortfarande jobbigt, han var mer morfar för mig än vad min biologiska morfar var.
Det var en fin begravning, men det var första gången jag fick träffa hans biologiska familj, jag visste inte att han hade egna barn och barnbarn osv, under min uppväxt så firade han jul och födelsedagar med min familj.
Men de hade ett eget kafferep i närheten av kyrkan och vi hade vårt kafferep hos mina föräldrar. Vilket passade mig utmärkt, var inte så sugen på att lära känna nytt folk just då.

Jag fyllde år i mitten av juni, så bästa vännen kom till stan för att sova över och fira mig, hon visste dock att jag inte hade någon energi, jag hade precis blivit blivit sjukskriven för psykisk utmattning och det gjorde att jag bara släppte allt, jag bara slappnade av och bestämde mig för att skita i allt, vilket gjorde att jag inte behövde kämpa längre, vilket av någon anledning gjorde att jag blev av med all energi.
Så hon och jag hade en riktig myskväll på lördagen vilket var väldigt skönt, sedan stannade hon kvar när familjen kom för att fira mig och snacka om att vardagsrummet blev fullt :P Och familjen verkar ha fått för sig att jag läser böcker, för jag fick 2 böcker i en serie och ett presentkort på Bokia på 100 kr, av mina föräldrar fick jag en baddräkt vilket jag verkligen behövde, för den jag har är väldigt gammal.
Jag hade det riktigt trevligt, men jag måste erkänna att det var skönt när alla hade gått och jag kunde få vila upp mig inför mötet som var dagen efter.

Fredagen efter jag fyllde så vad det midsommarafton och det brukar vi fira genom att grilla hos mina föräldrar, vilket vi gärna gör ofta när det är fint väder och även när det är inte så fint väder. Jag minns ärligt talat inte så mycket från midsommar, för min sjukskrivning hade då kommit igång ordentligt och jag kopplade bort allt, inkl hjärnan tydligen och bara fokusera på att vara avslappnad.

Veckan efter så hade vi After Work på praktiken på onsdagen i samband med Karlskogafesten och jag kom och hälsade på några timmar och var lite social, men jag gick hem strax innan de andra gick iväg till festivalen, jag kände att jag behövde gå hem och koppla av, för jag hade bakat och packat hela onsdagen, för dagen efter åkte jag ner till Lindome i Mölndal söder om Göteborg för att hälsa på några vänner några dagar, jag skulle bo hos två kompisar som är gifta, jag är lika bra kompis med både killen, som är verkligen helknäpp, och tjejen, som är nästan lika knäpp som han, så de passar verkligen varandra :P

Jag älskar att åka tåg, jag älskar det lika mycket som jag hatar att åka buss, för jag blir åksjuk på bussar och ibland även i bilar, men jag slappnar av någon anledning av på tåg och njuter av att resa, så jag betalar gärna lite mer för att slippa bussar, men oftast är tåg billigare.
Jag älskar även Centralen i Göteborg, där finns allt jag vill ha i matväg om jag vill vara lite onyttig, finns en Subway, en Burger King och även ett sushiställe och har jag lite tid över så kan jag gå runt i butikerna där.
Jag kom fram till vännerna sen eftermiddag/tidig kväll och första kvällen fick jag tid till att lära känna deras katter igen, som kan vara väldigt keliga när de känner för det och de är även helknäppa :P

På fredagen åkte jag och tjejkompisen in till centrum i Göteborg för att träffa några hobby-vänner som bor omkring Göteborg, första gången jag var på en meet i den hobbyn och jag hade jätteroligt. När alla hade kommit så gick vi iväg till ett kafé där vi alla fick plats, för vi var rätt så många och vi var rätt så spralliga allihopa, så att trängas någonstans var uteslutet. Vi träffades på Centralen ca klockan 12 och vi lämnade kafét runt klockan 18, de flesta åkte hem på en gång, men vi var några stycken som gick runt litegrann på stan, vi köpte lite jättegod choklad, lite kött (antingen hjärtan eller lever, jag minns inte) till katterna, vi gick till en hobby-affär som låg bredvid Scifi-bokhandeln, så jag var bara tvungen att gå in där. Jag var riktigt frestad till att köpa några manga-böcker, men i slutändan lät jag bli, jag får helt enkelt spara så jag kan köpa ett helt gäng när jag är i Stockholm för SciFi-mässan i början av december.
Vi köpte sedan något att käka och åkte sedan tillbaka till Lindome. Resten av kvällen minns jag ärligt talat inte, för jag var verkligen jättetrött då.

Lördagen var mest en slappardag, vi kollade på ett gäng filmer, inkl Alice in Wonderland igen och Labyrinth och snacka om att David Bowie var het i den filmen! Samt en anime-film om ett flygande slott eller något liknande, alla tre filmerna var jättebra.
På kvällen så kom två andra kompisar och vi spelade ett helknäppt kortspel, som var jättekul och jag har för mig att jag vann en av gångerna, men jag är inte helt säker. Men jag hade jätteroligt i alla fall och det blev rätt så sent innan killarna åkte hem.
På söndagen så hade vi ytterligare en lugn dag, jag och tjejkompisen höll på med hobbyn fram tills vi behövde åka till Centralen så jag kunde åka hem.

Efter det är minnet lite suddigt, jag minns att jag testade spelet Tera igen men kom på rätt så snabbt varför jag slutade att spela det spelet, men jag var spelsugen och spelet som jag allra helst ville spela hade inte släppts än (Guild Wars 2), så jag började spela World of Warcraft igen och började lvla en Blood Elf Priest på brorsans server, så jag kunde tvinga honom till att hjälpa mig då och då :P

Jag minns att jag behövde åka till f-kassan två gånger, en gång den 10:e juli, som var en tisdag och sedan en gång till på torsdagen för att lämna in en lapp om min sjukskrivning, jag fick väldigt mycket hjälp av en kvinna där som var jättetrevlig och som mindes mig från tidigare. Men det var jättemycket folk båda gångerna, vilket var lite jobbigt. Men på torsdagen hälsade jag på mina föräldrar, pappa behövde hjälp med något, så jag åkte till dem innan jag åkte till f-kassan och sedan tillbaka till mina föräldrar igen. Jag minns att jag och mamma åkte bil någonstans på eftermiddagen, men jag minns inte vart, tror att det var till Elgiganten, ÖB och Netto, men jag är inte helt säker.

Jag minns att vi grillade några gånger under min sjukskrivning, jag minns dock inte exakt vilka helger, förutom 2 helger i rad efter att jag hade varit i Lindome.
Men jag har mest tagit det lugnt och spelat, bråkat med brorsan i spelet osv. Så det var rätt så skönt med en sjukskrivning, precis vad jag behövde för att få tillbaka energin. Så nu har jag ork igen till att kämpa för halvtidssjukskrivning igen och det hjälper att jag har sånt bra stöd från alla, inkl Arbetsförmedlingen.
På tisdag så ska vi ha ett avstämningsmöte, de som ska vara med är min handläggare på f-kassan, kuratorn från Vuxenhab, kvinnan från af som har hand om fas3, jag och mamma. Vi ska diskutera vad som krävs för att jag ska få halvtidssjukskrivning, samt att jag får ställa frågor om jag vill, men just nu har jag inga, utan jag vill bara veta vad som krävs för att jag ska nå mitt mål. Håll tummarna för mig, så skriver jag en uppdatering efter mötet.

Lång uppdatering om vad som har hänt sedan sist: Sjukskrivning

Jag fick en kommentar för några dagar sedan av en kvinna som undrade hur det har gått sedan sist jag skrev på bloggen, vilket gjorde mig förvånad då jag trodde att de enda som läste min blogg var vänner på fb och min familj, jag känner själv att jag använder bloggen mest för att dels skriva av mig och dels lägga all information om min situation på ett ställe, så jag slipper förklara hur det ligger till för 50 personer som frågar :P Kanske är dags att skriva lite med, då det har hänt rätt så mycket och sista inlägget skrevs sista maj.
Detta kommer nog att ske under många olika inlägg, annars kommer jag att få sitta en hel dag och skriva, och det har jag inte lust med.

Vi får se om jag kommer ihåg allt, men om jag börjar med Aspie-delen.
Samma vecka, nej samma DAG som jag ringde till f-kassan och bröt ihop så fick jag brev från vuxenhabiliteringen, jag hade fått en tid till ett möte med en kurator och tiden var på fredagen veckan efter helvetesveckan, som jag nu kallar den för, så det var väldigt lägligt. Då hade jag i alla fall lite hopp om att få hjälp efter att ha fått nej till halvtidssjukskrivning på vårdcentralen.

På fredagen under helvetesveckan så kom min gamla SIUS-handläggare från af, som även är min kontakt med af generellt, till SAC vilket var planerat sedan tidigare, men under mötet så kom han och min anordnare överens om att jag skulle få komma och gå som jag ville, att jag skulle inte få ha några krav på mig just då, för jag mådde så dåligt, jag hade inte slutat gråta sedan samtalet, utan det var mest att när jag var lugn så rann tårarna mer långsamt. Så jag slapp bekymra mig över alarmet, utan kunde sova så mycket som jag behövde och gå hem när jag kände att det blev för mycket, men oftast så blev det att jag kom in lite senare än vanligt och satt fram tills vi slutade.

Sedan kom mötet på Vuxenhab, det visade sig att kuratorn var min första SIUS-handläggare, som hade fått jobb på lasarettet efter ett halvår med mig och var nu utlånad till vuxenhab, så hon kände mig sedan tidigare, vilket var väldigt skönt.
Jag hade med mamma under det här mötet och vi tog upp allt som hade hänt och kuratorn blev helt förskräckt, speciellt när hon frågade mig om hur jag tror det skulle gå i värsta fall, vilket enligt mig skulle vara att jag blev mer och mer utkörd, mer och mer deprimerad, tappa all hopp och skulle jag bli tillräckligt nedtryck så skulle jag skita i allt, min familj och vänner och ta livet av mig själv, för jag skulle inte orka mer. Jag tycker själv att självmord är något så otroligt själviskt och jag är en väldigt osjälvisk person, tanken på att såra någon är otänkbart för mig, så självmord är inget jag tar lätt på, det är inget jag säger för att få uppmärksamhet eller liknande, men jag vet att fortsätter mitt liv såhär, så kommer jag inte att ha ork till att leva mer och då kommer jag att vara självisk.

Kuratorn sa på en gång att hon kommer inte att tillåta mig sjunka så lågt, utan hon kommer att göra allt för att förhindra att jag blir deprimerad, att jag kommer ihåg allt det positiva i livet trots mina motgångar, att hon kommer att sätta kilar i den där cirkeln som hon hade ritat upp. Det jobbigaste för mig var att berätta allt detta för mamma, för jag tror att hon misstänkte att jag hade självmordstankar, men det är en sak att misstänka något och få bekräftelse för det.

Saken är den att jag vill inte dö, jag vill leva, jag vill se mina brorsbarn växa upp, ev kanske få barn själv om jag hittar en man som är förstående nog och älskar mig, jag vill resa mer, jag vill umgås med mina vänner, jag vill se alla årets säsonger, jag vill så mycket, men har jag ingen ork för att jag är så utbränd, så kvittar det vad jag vill, för jag orkar inte.

Sedan frågade kuratorn om hur jag tror det skulle gå i bästa fall, vilket är halvtidssjukskrivning och halvtidsjobb som ger mig mer pengar och mer energi för att kunna umgås med familjen, kunna umgås med min brorsdotter som är totalt fasterkär att mitt hjärta smälter varje gång jag får höra av mig svägerska att hon frågar efter mig eller när min brorsdotter ropar på mig när hon inte ser mig. Ett bättre liv generellt, där jag inte behöver snåla med pengar längre, vilket skulle vara ett bekymmer mindre.

Under mötets gång så skrev kuratorn om saker som hon skulle kolla upp och vi kom överens om att hon skulle kontakta mamma som sedan skulle ge informationen till mig, så jag fick mest fokusera på att klara vardagen, vilket var syndigt skönt för mig, att lägga över ansvar till andra, så att jag inte behöver göra något.

Kuratorn hörde av sig redan veckan efter, enligt mamma så skulle jag få avslag på ansökan, men jag skulle få hjälp efter semestern till att göra en ny ansökan och kuratorn tyckte att jag skulle boka en ny tid på vårdcentralen, fast denna gång om heltidssjukskrivning, för hon såg på mig att det krävdes inte mycket nu förrän jag skulle bryta ihop totalt psykiskt. Så jag ringde på fredagsmorgonen och bokade en tid, fick en tid med samma läkare som förra gången. Jag hade lämnat in en kopia av läkarutlåtandet som läkaren på vuxenhab i Örebro hade skrivit för min ansökan till f-kassan, hon ville se den och jag hade ringt efter en kopia dagen efter mötet på vc, för de hade stängt för dagen när jag kom hem den dagen. Ironiskt nog fick kopia av ansökan med läkarutlåtandet innan jag fick från vuxenhab i Örebro.

Dagen innan jag ringde och fick tid på VC dock så hade jag ett möte med min SIUS-handläggare och min anordnare igen, min handläggare hade på något sätt fixat att jag skulle vara på SAC halvtid men jag skulle fortfarande få betalt för heltid, vette katten hur han hade fixat det, men jag var väldigt tacksam, för trots att min anordnare har gjort allt för att göra det så kravlöst han kunde åt mig, så har jag fortfarande mitt samvete att jobba med, det kändes lite fel för mig att komma in senare än vad jag borde och gå när jag kände att jag orkade inte mer för den dagen. Så att få det bestämt åt mig att jag ska köra halvtid av andra var en lättnad för mig, även om jag inte visade det, då jag hade stängt av mina känslor så mycket som möjligt då, för att sluta gråta och för att inte bli mer deprimerad.

Sedan träffade jag läkaren igen och denna gång så gick det mycket bättre, jag blev sjukskriven på en gång, hon sa då att jag skulle vara heltidssjukskriven i 2 veckor och sedan på halvtid ett tag efter, men jag fick inget exakt datum, men hon skulle skicka en kopia av intyget till mig och en direkt till f-kassan.
Så när jag kom hem sjukskrev jag mig direkt på f-kassans hemsida. Jag var sjukskriven, såvida f-kassan nekade sjukskrivningen, vilket de inte har gjort än.

Men på måndagen hade jag en tid inbokad på SAC, skulle träffa en kvinna från kommunens IT-avdelning och under mötet så bjöd hon in oss till studieträff av avdelningen, vilket blev inbokat på onsdagen. Så det var en lite konstig början på min sjukskrivning :P

Sista veckan i juni så fick jag min kopia av läkarintyget, där hade läkaren skrivit att jag skulle vara sjukskriven från 15 juni t o m 13 juli, så en hel månad och sedan skulle jag vara halvtidssjukskriven fram t o m 31 augusti, vilket jag tyckte var komiskt, för halvtid på halvtid är 2 timmar per dag :)

Och här sitter jag nu, min tredje arbetsdag sedan jag kom tillbaka från sjukskrivningen, jag kör 2 timmar per dag, men jag tänkte att jag skulle börja jobba mig uppåt till 4 timmar i augusti, men nu i juli tänker jag ta det lugnt, vilket kan behövas, för trots att jag jobbar en så liten stund så blir jag otroligt trött och jag vet inte ens varför, för jag tycker inte att jag gör något ansträngande. Men min kropp är lite konstig, vilket inte är något nytt.

Det var aspie-delen det, blev rätt så långt ändå, trots att jag inte har skrivit med vad som har hänt på min fritid eller vad jag har gjort under min sjukskrivning, bortsett från mötet och studiebesöket första veckan. Det  inlägget skriver jag när jag har tid för det.

Så gick det med det läkarbesöket...

Jag hade en tid hos en läkare igår på vårdcentralen och jag kände att jag var så psykiskt instabil att jag bad morsan att följa med mig på läkarbesöket, ifall jag bröt ihop igen. Men planen med hela besöket var att bli halvtidssjukskriven den vägen eller i värsta fall heltidssjukskriven pga utbrändhet, för jag är på god väg dit kan jag säga.

Så vi fick träffa läkaren som var en väldigt sympatisk kvinna och bra på många sätt, men hon kunde inte hjälpa mig. Hon berättade att det kvittar hur många sjukintyg hon eller andra läkare på vc skriver så kommer inte f-kassan att godkänna dem, då de har fått ett intyg från en specialistläkare där han har skrivit att jag klarar max 50% i flera år framåt och ändå så vill de avslå min ansökan!!! De godkänner på sätt och vis inte hans intyg!!
Så det fanns inget hon kunde göra för mig och då bröt jag ihop igen, jag bara grät och grät, för jag orkade inte mer då, det kändes så hopplöst, jag kände mig maktlöst och visste inte vad jag skulle göra, eftersom f-kassan inte kan godkänna min ansökan då jag "jobbar heltid" och har "klarat mig såhär långt", men när jag försöker sjukskriva mig så får jag höra att det kan jag inte, för f-kassan skulle inte godkänna sjukintyget! Snacka om moment 22.

Den här läkaren ville dock verkligen hjälpa mig, så hon gav en massa förslag som jag hoppas att morsan minns för mitt minne är lite luddigt efter att jag bröt ihop, men det jag minns är att jag skulle begära en kopia av intyget från specialistläkaren, den ringde jag om igår då de hade stängt receptionen för dagen igår när jag ringde, hon nämnde nåt om att jag kunde begära ett avstämningsmöte(?) där jag har möte med f-kassan, arbetsförmedlingen och har med mig folk som kan prata om min sak om jag förstod det hela rätt.
Hon sa även att senare idag så skulle hon på ett möte där folk från olika myndigheter var med och då skulle hon ta upp mitt fall och höra hur vi ska göra i den här situationen, då hon såg hur dåligt jag mådde och att det behövdes göra något rätt så snart.

Så just nu kan jag bara sitta och vänta, vänta på kopian av intyget som jag hoppas kommer imorgon och vänta på samtal från den där läkaren, höra vad som bestämdes under mötet, vänta på lappen från f-kassan så jag kan få gå på möte med min handläggare.
Bara en massa väntan, igen.

Jag orkar verkligen inte mer

Det känns som om jag håller på att drunka, att min värld håller på att gå under, jag har inte kunnat sluta gråta på snart en timme, även om jag faktiskt kan andas nu, för det kunde jag inte förut, jag grät så hårt.

Jag hade rejäla problem med att komma upp ur sängen idag, trots att jag hade sovit lite mer än 7 timmar och jag kan vanligtvis klara mig så länge jag får minst 6 timmar, så kände jag att det var inte tillräckligt idag, det tog mig en timme att komma upp ur sängen, så jag blev ca 30 min sen till fas3-praktiken. Jag hade verkligen inge energi kvar och värre kommer det att bli, då det är något varje helg nu, plus praktiken

Detta gjorde att jag bestämde mig för att ringa till min nya handläggare på Försäkringskassan idag, för att höra hur det gick. Efter det brast det. Enligt handläggaren så kommer jag att få avslag då det finns inga belägg för att godkänna ansökan (inte? vad sägs som ett sjukintyg från en läkare, undersökningen som var basen till min diagnos, möte med mina 2 olika handläggare på Arbetsförmedlingen plus en massa papper som de hadde och en rapport från min anordnare, där allt säger att jag klarar inte heltid, duger inte det?), för jag har ju jobbat heltid hittills samt att jag är inskriven heltid på Af och är heltid i fas3, har jag klarat mig såhär långt så klarar jag mig i framtiden resonerar de.

Jag kände verkligen hur all kraft försvann ur kroppen på mig, all ork, all energi, all vilja bara försvann av de orden och jag bröt ihop. Jag försökte förklara för henne men till slut så kunde jag inte ens andas, så jag fick lägga på och skrek efter minichefen som sitter i rummet bredvid, så jag skulle få hjälp till att lugna ner mig.

Allt känns så hopplöst just nu, vi trodde verkligen att de skulle godkänna min ansökan, att jag skulle få halvtidssjukskrivning och mitt liv skulle sakta bli bättre, ett avslag känns som ett slag i magen av världens starkaste person. Jag är helt utmattad.

Jag försöker hålla kvar hoppet, nästa steg nu är att träffa en läkare och bli halvtidssjukskriven på fläcken, även om det kommer att svida ekonomiskt. Det fanns inga tider kvar idag, så jag får ringa tidigt imorgon istället och få en tid, men just nu så orkar jag inte mer.

Åh ord, varför sviker ni mig?

Jag är urdålig på att uttrycka mig verbalt. Verkligen jättedålig och det gör mig så frustrerad för jag hatar att bli missförstådd, vilket jag tenderar till att bli då främst av folk som inte känner mig jätteväl och att bli frustrerad hjälper visserligen inte, men jag kan inte rå för det. Så när jag försöker förklara något så står min hjärna still. Den är tommare än ett tomt blad och jag känner mig lagom intelligent. Vilket var en av anledningarna till att jag trodde jag var korkad fram tills jag blev 25 och en massa människor motbevisade den teorin för mig.
Jag är dock väldigt duktig på att uttrycka mig skriftligen, så länge jag får tänka ifred.

Anledningen till att jag skriver om detta är för att många gånger när folk har bett mig att förklara "symptomen" för Aspergers Syndrom så drar jag drar jag upp de vanligaste kriterierna och då brukar folk säga "men jag har också det och det och det, jag kanske också har Aspergers" fast jag märker på dem att de inte alls har AS, främst på deras kroppsspråk och deras brist av ovilja till ögonkontakt, något som jag fick träna bort när jag var tonåring, hade läst att folk litade inte på människor som inte kollade folk i ögonen, plus att mamma har under hela min uppväxt sagt att man kollar på den personen man pratar med i ögonen.
Så då känns det som om de här personerna missförstår vad jag försöker berätta om AS och jag blir då frustrerad och vill försöka förklara så att de förstår men orden sviker mig.

En annan anledning är det här med att jag blir så trött av socialt umgänge och hur trött jag är efter en arbetsdag på min fas3-praktik, som inte ens är inärheten av ett riktigt jobb (jag sitter ensam i ett rum, håller på med samma arbetsuppgifter varje dag samtidigt som jag kollar på serier på andra skärmen med min chefs tillåtelse då jag är som effektivast när jag ser på en bra serie, minimal kontakt med resten av folket som är på kontoret, även om de tenderar till att komma in till mig ibland), jag försöker ibland förklara för människor som säger att de vill förstå, även om jag är tveksam till det ibland beroende på deras respons, jag berättar att jag blir jättetrött psykiskt och ibland blir jag helt utmattad.

Många har då svarat att de också blir trötta efter en arbetsdag och då brukar jag få berätta att jag blir så trött att jag orkar ibland inte göra något annat än att sätta mig i soffan och stirra, jag måste samla energi för att orka göra iordning mat, vilket jag har struntat i många dagar och bara gått och lagt mig istället. Att jag blir så trött att jag blir känslomässigt labil, en gång var jag så trött att när matlådan läckte ut i väskan på jobbet så bröt jag ihop totalt och bara grät, så chefen fick komma och trösta mig för jag grät så hårt. När jag väl hade lugnat ner mig så bet jag ihop och klarade av resten utav dagen. Men när jag är så trött så kan jag bara brista ut i gråt hur lätt som helst vilket jag hatar, men jag orkar inte kämpa emot.

Trots att jag verkligen trivs på SAC så blir det svårare och svårare för mig att ta mig ur sängen på morgonen ju längre in på arbetsveckan vi kommer och då är det inte längre bara psykiskt trötthet utan även kroppen känner att jag behöver vila och jag känner att jag kommer aldrig ifatt, helgen räcker inte till för att jag ska bli utvilad. Än så länge så är det hanterbart, men jag vet inte hur länge till jag orkar med detta, innan min psyke och kropp klappar ihop totalt.

Och allt detta vill jag kunna förklara verbalt men jag kan inte. Det var en av anledningarna till varför jag hade med mamma på mötet på f-kassan, så hon kunde uttrycka sig åt mig, bli förstådd åt mig. Jag hoppas bara att det räckte, med läkarintyg, massa papper från af och en rapport från min chef, att det är nog för att f-kassan godkänner min ansökan. Det är mars nu och de har t o m april på sig att komma fram till ett beslut och jag kan inte rå för att oroa mig, med tanke på hur resten av mitt liv har varit, varför skulle då det här gå vägen? Så jag är jävligt rädd.

Jobb på kommunens it-avdelning? YES PLEASE!!!

I tisdags så var chefen för kommunens it-avdelning här på besök, chefen hade bjudit in honom för att visa upp hur vi har det här i SAC och hans baktanke var då att visa upp mig, då han tycker att jag är väldigt duktig med datorer och väldigt snabblärd (mao teknisk :P) och han tyckte det var synd att denna kunskap inte utnyttjades ordentligt utan slösades bort i fas 3.

Det är många som tycker att jag är jävligt smart, men eftersom jag är oförmögen till att kunna plugga (jag försökte, läste en termin på kau och misslyckades rejält och då läste jag Företagsekonomi, nåt som jag hade lätt för i gymnasiet, not so much på universitetet) så blir det svårt att ha användning för min intelligens. Så det är nästan synd att jag är så smart som jag är (hmm, det börjar låta som om jag har ett gigantiskt ego och stort självförtroende... yeah right!) för då skulle jag kanske ha kunnat börjat på samhall eller liknande ställen. Det är tydligen illa nog att jag vill ha industri-jobb eller andra enformiga arbeten.

I alla fall, it-chefen var här som sagt och han var tydligen inte så entusiastisk över besöket och han var tydligen väldigt neutral hela besöket. Sedan fick han träffa mig i mitt "lilla" rum där jag sitter ensam med mina 2 skärmar. Han som alla andra, reagerade över att jag har 2 skärmar och vi snackade litegrann om teknik och sådant, min chef tyckte dock att jag sa något som var väldigt tjejigt, jag hade sagt att jag var lite kunnig om datorer och teknik, ordet lite var tjejigt enligt honom, så jag sa istället "Ok då, jag är väldigt kunnig om datorer och teknik" och det tyckte han var mycket bättre :P

Efter it-chefen hade gått så fick jag reda på att han var om inte eld och lågor så var han i alla fall mer entusiastisk än när han kom, han ville ta över mig från SAC (som fas3are till att börja med, men vi alla hoppas att det kan leda till jobb), men han ville veta lite mer om fas3 och ha papper och sådant först, så vi ringde till min SIUS-handläggare och berättade den goda nyheten och bad honom att fixa de papper som behövs. Så vi får se vad detta leder till.

Tydligen har chefen pratat med kvinnan på af som har hand om fas3 och kommit överens med henne om att vantrivs jag på it-avdelningen så får jag komma tillbaka till SAC på en gång, men det är nog mest teknik-nördar på den avdelningen, såna hanterar jag varje dag så det ska inte vara några större problem. Hoppas jag, för jag vill att detta ska leda till jobb och jag vet att SIUS-handläggaren kommer att locka it-chefen med lönebidraget som arbetsgivare får när de anställer någon med ett funktionshinder. Vet inte hur det funkar OM jag skulle bli halvtidssjukskriven, men det tar vi då, för det är inte ens säkert att min ansökan kommer att bli beviljad eller att detta leder till ett jobb. Så jäkla många om, bah.

Men det skulle vara så väldigt skönt med ett jobb och få ut 5siffrigt någon gång, slippa behöva snåla och vara så himla ekonomisk hela tiden, kunna ha kul utan att tänka på pengarna som flyger iväg mm. Jag skulle kunna spara ännu mer till en större lägenhet med balkong, det vore jävligt najs. Fast först blir det nog en ny mobil, då den jag har driver mig till vansinne. Sista gången jag köper en HTC-mobil.

Jag börjar bli lite orolig... igen

Den här artikeln gör mig lite orolig just nu, om den här killen som uppenbarligen verkligen inte kan klara sig själv, inte får rätt till hjälp av f-kassan, hur ska då jag få min ansökan om halvtid godkänt? Min handläggare på f-kassan har redan ringt till både min gamla SIUS-handläggare på af och till min fas3-anordnare (som jag kallar för chefen för att förenkla) och försökt få dem att säga att jag klarar heltid, bara för att jag är heltid på min fas3-plats.

Men de båda sa aldrig det, utan dels ifrågasatte de att hon var den hon var och de blev även misstänksamma när de märkte att hon pratade i högtalartelefon, som om det var någon med henne som lyssnade på samtalen.
Dessa båda män är dock ett jättebra stöd för mig (trots att jag blev av med mitt SIUS-stöd när jag hamnade i fas3, som om det skulle ha botat mig från mitt funktionshinder, men min handläggare vägrar att släppa mig, trots att han officiellt inte har kvar mig) och de båda vill att det ska bli som bra som möjligt för mig, vilket är just halvtid sjukskrivning.

Det jobbiga är den här väntan, att mitt liv ligger i deras händer och det sliter på mig, för jag vet att om jag får ett nej så kommer jag att bryta ihop, för jag klarar knappt veckorna som det är just nu och verkligen kämpar för att komma upp ur sängen varje dag och jag trivs verkligen här på SAC.

Men får jag ett nej så kommer jag att överklaga deras beslut, efter att ha återhämtat mig. Jag ska få svaret senast slutet av april

Migrän på alla hjärtans dag :(

Fick migrän idag av alla dagar, vilket var lagomt mysigt. Det hjälpte inte att morsan tog med mig på djupvattengympa igår för första gången för mig. Det var jävligt kul och jävligt jobbigt, kunde knappt stå upp efteråt, så det var en fördel att vi stretchade i den varma barnpoolen och kunde lugnt stå på knä. Det var tur att morsan skjutsade mig dit och hem, annars hade jag inte kommit hem på många timmar :P

Jag hade huvudvärk redan igår när jag kom hem från praktiken och den blev värre efter gympan, men inte så illa att jag behövde ta värktablett, trodde jag. Men jag var så trött att jag drack en halvliter vatten, åt en smörgås och la mig, somnade väldigt snabbt kan jag säga.

Sen imorse så vaknade jag av sprängande huvudvärk på ena sidan av huvudet och illamående, så det var lagomt skönt att vakna. Så jag skickade ett sms till praktiken där jag skrev att jag hade migrän och skulle bli några timmar sen, sedan tog jag hand om illamåendet och tog 2 tabletter innan jag la mig igen och somnade efter en stund.

Enda fördelen är att jag hade ingen träningsvärk från igår, trots att jag ansträngde mig, har bara lite ont på baksidan av låren av frigoliten, men det står jag ut med.

Just nu sitter jag på praktiken, kom hit ca kvart i elva, lite senare än vad jag ville, men idag ska jag garanterat inte stressa om jag inte vill gå hem och lägga mig igen. Jag är fortfarande lite överkänslig mot ljus, ljud och lukter. Så lunchen blir intressant, men jag överlever... Hoppas jag :P

Published with Blogger-droid v2.0.4

Jag har hittat mitt drömjobb!!

Tyvärr så kan jag inte få betalt, för det är fas3-praktik :( Jag älskar att ha praktik på Sverige Amerika Centret, det är härliga "kollegor" (alla utom chefen är fas3:are) som har underbar och knäpp humor så jag passar verkligen jättebra in, har en jättebra chef/handläggare/vad man nu ska kalla honom, när jag berättade för honom att jag har Aspergers Syndrom första dagen så var hans respons "Men vad bra" och stort leende, första gången jag råkade ut för det :P

Jobbet som vi gör är väldigt bra också, jag kan inte komma på ett bra ord för vårt positiva arbete, men vad vi gör är att vi går igenom folkbokföringsböcker från innan 1940 och skriver upp alla immigranter och emigranter in i en databas, som prästerna har sammanställt från kyrkoböckerna en gång om året och sedan skickat in till staten, som de sedan har gjort böcker av. Låter det lätt? Jag kan lova att det är det inte, för detta var innan datorer, detta var t o m innan skrivmaskin blev vanligt så de flesta församlingar är handskrivna... i gammaldags skrivstil... och vissa präster måste ha varit fulla när de skrev de papprerna för jösses vad svårt det kan vara att tyda namn och yrken ibland.

Det jag gör dock är att jag sitter och sidnumrerar inskannade böcker, så de bilder där det står ett sidnummer får det sidnumret som namn, detta är vår betalning för att vi har tillgång till folkbokföringsböckerna och detta är ett jobb som de andra avskyr medan jag älskar det, för jag har tillåtelse att titta på serier eller filmer samtidigt (jag jobbar mer effektivt då har vi upptäckt) och jag slipper då anstränga mig för att försöka lista ut vad prästerna har skrivit, även om jag tydligen var väldigt bra på det, för folk som har varit där längre än vad jag har brukar fråga mig om råd ibland. Men jag föredrar sidnumrering.

Enda nackdelen är att jag orkar inte riktigt, jag är helt slut när jag kommer hem och ibland har jag t o m huvudvärk när jag kommer hem, det blir ibland för många intryck, för mycket socialt.
När det gäller intryck så sitter jag så jag ser dörren och reagerar varje gång någon går förbi den dörren, vilket händer rätt så ofta då de som röker går förbi vårt rum för att gå ut och röka.
När det gäller det sociala så blir det tyvärr för mycket, jag sitter i ett rum med 4 andra och de är jättetrevliga och jag gillar att prata med dem men det blir nog lite för mycket för mig, samt att jag får hjälpa en av dem med datorn och liknande med jämna mellanrum, vilket också är jobbigt för mig.

Lägg då till 2 raster och en lunch och första rasten är alltid värst då vi är så många då och det blir väldigt högljudd och jag får ibland hålla för öronen för att det är så jobbigt. De ska försöka fixa så att ljudnivån sänks, men med tanke på att vi ska bli fler och vi får knappt plats i matsalen som det är så vette katten vad de har tänkt sig.

Det blir nog bättre på måndag, då ska jag flytta in till ett annat rum, som vi har döpt till det tysta rummet, då dit in ska bara de som behöver lugn och ro och tystnad för att kunna arbeta och må bra, vi fixade till det rummet igår, jag hjälpte till med att sätta ihop datorstolar och sätta ihop datorerna, borden fixade någon annan med borr och en skulle fixa gardiner i avslappnande färger till rummet så det blir lite finare, men vi har redan en tavla därinne :P

Det har potential till att bli riktigt trevligt därinne, även om jag kommer att sakna vissa saker, som när rökarna står ute och röker så brukar de knacka på fönstret som är bakom mig och skoja med mig, eller när min chef vill visa något tekniskt eller ha hjälp med sin mobil (hans första android-mobil så lite ovant för honom men han är väldigt teknisk så han klurade ut det mesta själv) eller när folk kommer in för att snacka lite.

Det är så synd att jag blir så trött av socialt umgänge för jag gillar att vara social, jag gillar att vara med folk även om jag inte kan läsa av dem korrekt ibland, men jag blir så trött att jag orkar ingenting på slutet av dagen, jag försöker ha nog med energi för att göra mat och hålla mig vaken till en viss tid, för jag är då helt slut i huvudet och vill bara gå och sova. Ibland är jag fortfarande trött när jag vaknar för att huvudet hinner inte vila ut medan kroppen är utvilad, så det blir en krock där och jag har ännu inte listat ut för hur jag ska lösa det problemet, för jag blir bara tröttare och tröttare och längtar till helgen då jag kan äntligen låta huvudet vila ut.

Jag önskar tiden kunde gå lite snabbare, så jag får svar från f-kassan, för detta visar bara att jag klarar tyvärr inte heltid, hur jag än skulle vilja klara det. Så då får jag ta en minskad inkomst och må bra istället, även om det blir lite svårare ekonomiskt, men det går nog runt.

Jäkla lång väntan på svar

Det är 2 saker som jag irriterar mig över och båda har koppling till försäkringskassan (surprise surprise), den ena saken är att jag måste vänta 3-4 månader innan jag får ett svar på min ansökan om att få jobba halvtid! 3-4 månader och jag känner mig sliten efter bara en månad praktik, skulle jag vara social på helgen (som jag var i lördags) så känner jag mig ständigt trött men kan inte vila för att jag måste vara på praktiken och då ska jag alltså köra såhär 3-4 månader till, jag skulle behöva bli sjukskriven på halvtid nu ju. Jag hoppas verkligen att jag vänjer mig så det blir lite bättre, men jag kommer nog inte att vara så jättesocial den här tiden tyvärr.

Den andra saken jag irriterar mig över är reglerna för när man är halvt sjukskriven, då ska man tydligen jobba 4 timmar per dag, finns inga alternativ för klarar man att jobba 8 timmar på en dag så ska man klara heltid tydligen. Men så är det inte för mig, för mig skulle det vara bättre om jag jobbade 4 timmar 3 dagar i veckan och 8 timmar en dag så jag skulle få en vilodag inför helgen och kunna vara social, t ex 4 timmar mån, tis och tors och 8 timmar på ons, så får jag fredagen ledigt, det skulle jag må bättre av än 4 timmar varje dag.

En vilodag funkar såhär för mig, jag sover tills jag vaknar dock max 10 timmar för annars får jag problem inför kvällen därpå, om jag inte är jättetrött för då kan jag sova ett helt dygn, sedan stannar jag i sängen hela dagen, jag går bara upp för att gå på toa och för att hämta mat i köket och då oftast något som inte kräver nåt jobb, som rostat bröd med pålägg eller liknande. När jag är i sängen så sover jag inte utan jag vilar och då brukar jag läsa böcker eller surfa på nätet, vilket är varför jag först hade en netbook och sedan en surfplatta, så därför är det väldigt synd att surfplattan är trasig, för jag behöver den verkligen när jag vilar och inte vill läsa böcker.

Oftast behöver jag bara en sån här vilodag, men ibland så kan jag behöva flera beroende på hur social jag har varit och hur trött jag är, jag är av någon anledning mindre trött på soliga och varma dagar, det ger mig mer energi av någon anledning. Så jag längtar till senvåren och sommaren kan jag säga, skulle vilja ha den energin nu.

Så 4 timmar per dag 5 dagar i veckan är inte bra för mig och jag tycker att det där borde anpassas individuellt istället. Är det inte bättre att jag mår bra istället för att följa regler?
Men det där är att ta ut något i förskott (något som jag är väldigt bra på, både positiva och negativa saker), jag är inte ens säker på att de kommer att bevilja min ansökan, trots intyg från en läkare som inte tycker att jag ska jobba mer än halvtid. Det får jag se om 3-4 månader... BAH!

Usch för mardrömmar

Jag vaknade redan klockan fem imorse av en mardröm och jag kunde verkligen inte somna om. Vanligtvis när jag har en mardröm så handlar det om spindlar och ska jag vara ärlig så hade jag föredragit det.

Men denna gång så drömde jag att jag var hos mina föräldrar med min bror, svägerska och brorsdotter och mamma hade lagt min brorsdotter så hon skulle sova, men hon grät så rejält att det märktes att det var nåt fel på henne, så mamma plockade upp henne. Då spydde min brorsdotter och hon spydde upp rejält med blod, vilket gjorde att jag i drömmen drabbades av panik och började gråta rejält och då vaknade jag.

Så jag vaknade med den panikkänslan och spenderade en lång stund med att intala mig själv att det var bara en dröm, min brorsdotter mår bra, det är ingen fara. Men jag kunde inte somna om efter det.

Jag har hellre mardrömmar om spindlar än om mina nära och kära, jag hatar såna drömmar. Det är tur att jag sällan har såna mardrömmar.

Published with Blogger-droid v2.0.3