Syskonkärlek... eller nåt

Ibland är det jättebra att ha bröder, i alla fall bröder som känner mig och som förstår hur jag fungerar.

I lördags var vi ett gäng och käkade pizza och för mig var det nytt folk, de enda jag kände var Lasse och Johan, medan de andra kände varandra, så redan då var jag i underläge och kände mig osäker, trots att storebrorsan Lasse var med, för han vet inte riktigt hur jag fungerar, hur man får stopp på mig.

Sen när vi hade beställt, jag beställde sist och jag gick för att sätta mig och de andra hade redan satt sig vid ett långbord och det enda platsen som fanns för mig var på kanten... hade jag fått sitta bland folk så hade det varit bättre för mig, för då känner jag mig som en del av gänget, nu fick jag sitta vid kanten och det gjorde att jag kände mig ännu mer utanför och det gjorde mig ännu mer osäker.

Så jag gjorde tydligen det som jag brukar göra när jag är osäker och känner mig utanför, jag babblade. Inget ovanligt egentligen, de flesta i min omgivning är van vid att jag kan babbla, men de flesta vet hur man får tyst på mig, ibland räcker det med en blick och ibland så måste man säga ifrån till mig, tydligt och inte hinta. Men tydligen var det några som tyckte att mitt babblande var obehagligt och Lasse försökte säga till mig, men jag minns inte att han gjorde det, så jag är osäker på hur han gjorde det. Men det var inte tydligt nog.

Jag såg inte heller att några tyckte det var obehagligt, det gör jag aldrig om de inte typ skruvar på sig eller nåt, det är just därför jag gillar att ha med nån som känner mig, så de kan se ÅT mig, se och känna av stämningen och kroppsspråket för det kan inte jag. Vet nu att det är pga Aspergers, så det ska bli så skönt när/om jag får en diagnos, för då har jag i alla fall en förklaring. Vissa kommer kanske att se det som en usel ursäkt, men det är så här jag är, jag kan tyvärr inte förändra på mig, fast jag försöker ändå.

Lasse hade berättat för morsan om mitt beteende när han pratade med henne igår och idag på promenaden hem så berättade hon vad han hade sagt och jag blev upprörd naturligtvist. Började nästan gråta, för jag hade inte märkt nåt alls, jag tyckte att kvällen var trevlig och så får jag reda på att det var inte lika trevligt för alla andra pga mig. Så jag skämdes och fick för mig att Lasse skämdes för mig med och det är ju det sista jag ville.

Så när jag kom hem så skrev jag till Jimmy i ett sms att jag önskade att han hade varit med i lördags, för han vet hur man hanterar mig, jag kan läsa honom och hans blickar. Så han frågade vad som hade hänt och jag sa då min version, att jag babblade så några kände obehag. Hans svar var att det var väl inte så farligt så länge det inte var om pinsamma eller privata saker och att de på pizzaträffen inte känner mig, så de är inte vana vid hur jag är... jag förklarade honom om min osäkerhet och att jag fick sitta på kanten och då skrev han att då är det inte så konstigt att jag babblade.

Så skrev jag även att jag skämdes och att jag trodde att Lasse skämdes över mig, vilket fick honom att skriva att jag har INGET att skämmas för, jag är som jag är helt enkelt och att det är klart att Lasse inte skäms över mig.

De här sms:en var precis det jag behövde, Jimmy muntrade verkligen upp mig och fick mig glad igen, sms:et om att jag inte hade nåt att skämmas för gav mig tårar i ögonen och jag fick ett ryck i hjärtat och jag kände hur mycket jag älskade honom, jag vet att jag gör det men att känna det där rycket... det känns så skönt att nån verkligen förstår mig så väl.

Han skrev även att om det blir fler träffar så följer han med för min skull, så att jag inte går i överstyr igen. Fy fan vad bröder är bra att ha.