Psykbryt och påminnelse om varför jag behöver ett eget rum på praktiken.

De senaste 2 arbetsveckorna har varit väldigt intressanta för mig. Jag har blivit påmind om varför jag behöver ett eget rum på praktikplatsen, vilket är väldigt synd för jag gillar att vara social.

Förklaringen till detta är att jag har de senaste 2 veckorna uppdaterat datorerna på praktiken, alla 34 av dem (egentligen är det 35, men en av dem är trasig, så den räknas inte). En dator har jag t o m formaterat då den var inställd på norska, så jag hade lovat personen med den datorn att jag skulle fixa till det genom att ominstallera win7 när jag fick möjlighet till det.

Det jag gjorde på alla datorer var Windows Update (många av datorerna hade inte ens Service Pack, så det var minst 70 uppdateringar på de datorerna, vilket tar lite tid), avinstallera AVG antivirus och installera Microsoft Security Essential (vilket duger på arbetsdatorer, vi ska inte vara inne på tveksamma sidor ändå), installerade Advanced Systemcare, uppdaterade Java, Adobe flash, Adobe reader och OpenOffice. Samt att jag avinstallerade program som jag tyckte inte hörde hemma på jobbdatorer, jag accepterade Spotify men nedladdningsprogram som iLivid och Utorrent togs bort på en gång och de ska jag hålla koll på och se till att de inte installeras igen.

Anledningen till att jag började med detta var dels för att jag fick slut på jobb, jag hade slut på kyrkoböcker att rätta sidnumreringen på och även kyrkoböcker att sidnumrera själv och dels för att många tog semester just då, så då passade jag på. Jag hade ändå inget att göra och jag kanske är konstig, men jag tycker att är jag på en praktikplats så ska jag i alla fall jobba lite och inte bara sitta på min arbetsplats och slösurfa tills jag får jobb. En åsikt som inte alla delar med mig på SAC dock, men det får de stå för. För min del kanske det lönar sig, mer vågar jag inte säga, jag vill inte hoppas för mycket om det ändå inte leder till något, men håll tummarna för mig, jag bör veta mer vid nyår eller strax efter, men vi får se som sagt.

I alla fall, trots att vi inte är så många på kontoret, så är det tydligen många nog för att göra mig trött och ge mig huvudvärk varje dag. Då började jag ändå i de folktomma rummen, där det satt 1-2 personer. I det sista rummet som är ett stort rum där det finns 12 datorer sitter det just nu 7 personer, varav en blev lite av min assistent. Men jag tog det här rummet av en anledning, det är där det pratas mest och inte enbart om arbetet.

Jag hörde dem prata redan när jag var i näst sista rummet (rätt så litet till ytan, 6 datorer och där satt det 2 väldigt tysta och lugna personer), men jag började inte i det rummet ordentligt förrän i torsdags och då sprang jag mellan dessa 2 rum, på torsdagen och fredagen var jag i det sista rummet hela arbetsdagarna. Om ni vill veta hur jobbigt det var för mig att vara i detta rum så kan jag säga er att trots att jag hade musik i öronen nästan hela tiden (ibland var det någon som ställde en fråga vilket slutade med att de hade en monolog med mig medan jag jobbade och jag är för artig för att stoppa hörlurarna i öronen medan någon pratar med mig) så var jag så trött när jag kom hem att jag fick ett utbrott.

Jag har haft dessa utbrott då och då hela mitt liv, folk har tyckt att jag överdrev och var överdramatiskt då jag verkligen flippar ur när jag får dessa utbrott, jag slutar tänka och bara agerar av instinkt vilket oftast i de lägena är av ilska. Nu vet jag vad det kommer av, autister är rätt så kända att få såna här utbrott när det blir för mycket för dem. Det är inte ofta jag får dessa, men när jag väl får dem, då ska man hålla sig undan, för jag ser rött och jag kommer sällan ihåg vad som hände under mina utbrott.

Denna gång så var det något så trivialt som duschen som utlöste utbrottet, jag skaffade en duschkabin då det hade börjat uppstå sprickor i golvet och kompisen som kom för att kolla på dem och försöka fixa dem sa till mig att jag behövde antingen byta ut golvet helt i badrummet eller skaffa en duschkabin.
Jag var då och är fortfarande inte så överförtjust i att släppa in främlingar in i min lägenhet, så jag valde en duschkabin, det hjälpte att jag var rätt så less på duschdraperiet med.
Saken är den att det blir fortfarande vatten över hela golvet, lägg till då att från att behöva rengöra brunnen kanske en gång i halvåret, beroende på hur ofta jag duschar hemma och hur långt hår jag har, så behövde jag rengöra brunnen i kabinen minst en gång i månaden och jag behövde fortfarande göra rent brunnen under kabinen minst en gång per år. Så mer bök och ändå så gör den inte det jobbet jag köpte den för.

Nederdelen av duschen

Så när jag försökte göra rent nedre brunnen och kom verkligen inte åt, för att mitt badrum är så himla litet och kabinen var ivägen, så fick jag ett psykbryt. Jag blev förbannad, började gråta och bestämde mig där och då att jag kastar ut kabinen och slänger skiten åt på soptippen.

Så det var det jag började med då, i handduk utan bh, i 2 timmar. Det slutade dock med att jag fick lite tankeverksamhet tillbaka och kom på att det är inget fel på glasväggarna och dörrarna, utan det var nederdelen som jag inte gillade, med den extra brunnen. Så jag slet ut den istället och satte ihop väggarna igen. Så nu måste jag bara skaffa gummilist så vattnet inte läcker ut över hela badrummet, så finns det potential på att det kan bli bra.

Resultatet

Sedan får jag hålla koll så att det inte blir fuktskador någonstans, jag får lukta efter mögel (eller ännu bättre, be morsan lukta efter mögel då mitt luktsinne är allt annat än bra) och jag har för mig att det det finns fuktskador där finns det många silverfiskar. Jag har bara sett enstaka då och då, så just nu är det nog ingen fara. Jag bor även på första våningen och det är badrum hela vägen, så blir det fuktskador så är det bara jag som drabbas. Nu är inte sprickorna så farligt egentligen och silikonet som kompisen använde verkar hålla rätt så bra.

Jag har dock haft jätteont i ryggen sedan dess, det är bättre idag än vad det var i fredags och igår, för då kunde jag knappt röra mig. Jag längtar dock tills jag är helt klar med datorerna och kan gå tillbaka till mitt tysta, lugna rum. Jag fick fler kyrkoböcker att sidnumrera i början av veckan såg jag, men jag ville göra klart så det skulle bli lättare för mig att underhålla datorerna i framtiden när folk har lunch.

Så ja, bästa sättet att summera mig just nu är trött och grinig, väldigt grinig även om jag försöker hålla masken och inte låta det gå ut över andra. Men det är tur att jag inte är mordisk av mig, för jag har velat strypa en person i flera dagar nu, så det var tur att helgen kom kan jag säga. Jag hade nog annars sagt något som jag kanske hade ångrat.

Jag tycker synd om min kurator som jag ska träffa på torsdag, men på fredag och veckan efter har jag semester, pappa fyller 65 på lördag och ett stort gäng danska släktingar kommer upp för att fira honom och ha syskonfest som vi kallar det, vilket vi ska ha ute vid sjön. Mamma fyller år onsdagen efter och det ska vi fira lördagen därpå med kräftskiva, så jag ser fram emot båda helgerna. Plus att det ska bli skönt med semester, jag hoppas på många fina dagar så jag kan få bada i poolen, då jag har inte haft ork till det de senaste 2 veckorna.

Alla dessa olika fobier

Precis som många andra med Aspergers Syndrom så har jag eller har haft olika fobier genom åren, några av dem får folk att reagera för att de är rätt så ovanliga (men ändå har de fått namn, även om jag inte kommer ihåg dem nu). Jag har dock lyckats bli av med ett helt gäng fobier, vilket jag är rätt så stolt över.

Jag ska börja med hur det var när jag var liten, det som jag minns i alla fall. Jag gillade inte naturen, eller ja det var inte naturen i sig som jag inte gillade utan det var alla dessa olika insekter, som getingar, humlor, flugor, larvar, spindlar etc. Jag var speciellt väldigt rätt mot myror och spindlar, det kröp i hela kroppen på mig när jag såg dem och jag ville bara springa därifrån i panik. Jag sprang oftast därifrån med, men jag skrek sällan. Samma sak med getingar och bin, jag tenderade att springa ifrån dem rätt så snabbt.
Denna fobi har jag på sätt och vis lyckats bli av med, jag är inte överförtjust i insekter, men jag är inte rädd för dem. När det kommer en geting så brukar jag stå still, så länge de inte är vid mitt ansikte och ska hålla på, medan morsan springer undan fort som tusan.

Jag har på sätt och vis ett undantag, jag har fortfarande fobi för spindlar, men jag lyckades faktiskt arbeta bort den fobin när jag nyss hade blivit tonåring, sedan fick jag tillbaka fobin när jag var 19 år. Så går det när man först ser på filmen "Imse Vimse Spindel" och sedan andra Harry Potter-filmen. Plus att jag stöter bara på en massa konstiga spindlar, en som skulle kolla på mig hela tiden trots att jag bytte plats 4 gånger just för att jag inte ville att spindeln skulle titta på mig, en som sprang efter mig i tvättrummet, en som långsamt gick emot mig när jag satt på golvet och höll på (wtf? ska inte spindlar springa IFRÅN mig, varför i hela friden gick den EMOT mig?). Detta hjälper inte mot min fobi alls kan jag säga, trots att jag vet att det inte finns några vilda spindlar i Sverige som är farliga för människor.

En annan anledning till varför jag har spindelfobi är att 9 av 10 gånger jag har en mardröm, så är det spindlar i drömmen. Jag ligger i sängen och det är alltid i den sängen jag ligger i för tillfället, jag hade nämligen den här drömmen när jag bodde hos mina föräldrar, i min lägenhet och en gång när vi var ute och reste, så jag låg i en stuga, jag drömmer att jag vaknar och när jag öppnar ögonen så är det första jag ser en spindel som hänger ovanför mig. Utöver det så är mardrömmen sällan samma, jag kan ha spindlar krypandes överallt i rummet inkl sängen, spindeln har varit mörkbrun/svart eller röd, sett ut som en vanlig spindel eller så har den sett extra läskig ut på något sätt. Jag brukar vakna i ren panik då och det tar lång stund innan jag lugnar ner mig och dessa drömmar hade jag innan jag såg filmerna, så de var en del av varför fobin kom tillbaka.

En konstig fobi som jag hade väldigt länge, minst 25 år, är min rädsla för höga skorstenar med röda lampor på, speciellt smala skorstenar som bara har några få lampor men dock att man ser 2 från varje håll, så det ser ut som ögon. Jag har varit när att få panikattacker pga dessa skorstenar, vi har 3 st här i stan och jag har tyckt att det var jättejobbigt att vara ute när det var mörkt, för jag har alltid sett minst en av dem vart jag än ska. Jag vet inte varför jag var så rädd för dessa skorstenar, den enda förklaringen jag har är att lamporna ser ut som ögon och i alla filmer och serier så förknippas röda ögon med ondska.
Som tur är så har denna fobi försvunnit av sig själv, vilket jag märkte i vintras. Jag får inte panik av dem längre.

En annan fobi som är lite annorlunda är min fobi för telefoner, vilket många tycker låter väldigt konstigt då jag älskar mobiltelefoner. Ja jag älskar mobiler men jag ringer sällan på dem. De flesta i min närhet vet att jag föredrar sms eller andra chattprogram som kik, skype och hangout, så det är sällan de ringer mig, med några undantag. Barndomsvännen går t o m så långt att hon skickar ett sms där hon frågar om hon kan ringa mig och väntar på mitt svar innan hon ringer.

Denna fobi har jag på sätt och vis alltid haft, men den var hanterbar i flera år då morsan pushade för att jag skulle ringa mina samtal själv. Sedan fick jag jobb på kundservice först 4 månader ett år och sedan 5 månader ett år, sedan var det kört, jag avskydde telefonsamtal efter det, jag mådde så dåligt på det sista jobbet att jag blev utbränd, vilket gjorde att min telefonfobi flammade upp och blev hur jobbig som helst, jag var rädd för att svara när min mobil ringde, jag var tvungen att veta vem det var som ringde och jag hade speciella ringsignaler på folk för att jag skulle veta vem det var som ringde, för att inte jaga upp mig. Glöm att ringa samtal själv, speciellt samtal som jag inte hade någon aning alls om hur samtalet kunde gå, om det kunde bli missförstånd som skulle vara omöjliga att fixa till.

Det är fortfarande jobbigt för mig att ringa samtal, jag är lite bättre på att ringa till kundsupport till företag eftersom jag vet att det är deras jobb och de har oftast manus som de ska följa, olika steg. Jag gillar fortfarande inte att ringa så jag brukar ta några dagar på mig att samla på mig energi och mod och för att planera vad jag ska säga när jag väl ringer.

Andra samtal, som till myndigheter eller privatpersoner, är otroligt jobbigt för mig. Privatpersoner är oftast när jag ska köpa något från Blocket, vilket händer väldigt sällan som tur är. Då är myndigheter värre. Jag har dock sådan tur att de myndigheter jag har mest kontakt med vet att jag har rejäl telefonfobi, så jag skickar istället e-mail till dem samt att de försöker att skicka e-mail till mig istället för att ringa, vilket är så otroligt underbart, även om morsan ser det lite som en björntjänst, men med tanke på att förra gången jag pratade i telefon med en myndighet så bröt jag ihop (när jag fick reda på avslaget på min ansökan förra året), så jag har lite dåliga associationer med samtal med myndigheter.

Något nytt för mig är att jag är inte så överförtjust i total mörker utomhus, jag är inte direkt jätterädd men jag är inte direkt förtjust heller, så jag brukar alltid ta fram mobil och sätta på ficklampan samt lyssna efter ljud. Fast det beror nog på spelet Slender, jag har inte lyckats spela klart det spelet då jag brukar bara få tag på 4 lappar sedan så blir jag så rädd av musiken att jag stänger av spelet. Ja, jag är lite smått feg av mig :-P
Jag har dock inga problem med Enderman i Minecraft, jag utmanar dem mer än gärna när jag ser dem.