Min åsikt om fyrverkerier

Det närmar sig jul med stormsteg och efter jul så kommer nyår. Med nyår så kommer fyrverkerier, enligt en person på Facebook så har det redan avfyrats fyrverkerier i stan, jag har inte hört dem, men det beror nog på att jag har haft hörlurar på mig de senaste dagarna, men jag vet att folk börjar gärna flera veckor efter och slutar flera veckor efter nyår eller påsk, så jag är ärligt talat inte förvånad.

Så vad är min åsikt om fyrverkerier? Min åsikt är att det kan vara fint med fyrverkerier, så som de har det på tv, dvs att en arrangör som vet vad de gör har hand om det, så kan det bli riktigt otroligt.
Annars gillar jag inte fyrverkerier generellt, jag gillar speciellt inte smällare. Jag är uppvuxen med pojkar och jag vet vilka dumheter de kan hitta på, vilket bara känns så otroligt onödigt, speciellt när det drabbar oskyldiga, som när pojkar stoppar smällare i postlådor som i värsta fall går sönder och då får ägaren till postlådan köpa en ny, vilket är en kostnad ingen vill ha, speciellt inte efter jul och nyår, då pengarna har gått till annat och de kanske inte har råd med en ny.

En annan dålig sak är att flera år så blir folk skadade av smällare och fyrverkerier, oftast av ren dumhet. En pojke kanske blir utmanad av sina kompisar att smälla av en smällare i en stängd hand och det slutar med att den pojken blir av med en hand för resten av sitt liv, bara för att hans kompisar var nyfikna. En fyrverkeripjäs skjuts inte iväg och den vuxna personen går fram för att kolla och helt plötsligt flyger pjäsen iväg, rakt in i personen som gick fram och den personen blir rejält skadad, i värsta fall dör.

En till sak jag inte gillar är att ljudet som uppstår av fyrverkerier och smällare låter väldigt mycket och skrämmer både djur och människor. Jag har aldrig haft ett husdjur själv, förutom fiskar, men jag har vuxit upp med husdjur och min bästa vän hade en hund, jag spenderade många nyår med hennes familj och jag såg hur rädd deras hund blev av ljudet, vilket fick det att skära i mig, för det fanns inget jag kunde göra för hunden, han förstod inte människospråk, det enda han visste var att det small hela tiden och han var rädd.
Människor från krigszoner blir påminda om hur det var i deras hemländer när det smäller och blir också rädda, trots att de vet att det inte är någon fara, de blir fortfarande rädda för ljudet.

Jag har som sagt vuxit upp med pojkar och testat på, även om jag snabbt insåg att det inte var något kul, jag har några i min släkt som älskar fyrverkerier, de flesta gillar att titta på medan några få älskar att avfyra fyrverkerier, men personligen ser jag inte nöjet i det hela. Jag är ingen tråkig person, även om främlingar som läser detta kan misstycka, men de som känner mig vet att jag kan ha roligt, jag kan festa och umgås med folk och göra dumheter som jag kanske ångrar dagen efter, men saker som jag tycker är onödiga och/eller skadar folk eller djur på något sätt är inte något jag ställer mig bakom.

Återigen, fyrverkerier kan vara vackert att titta på, men jag tycker att det skulle bli finare och säkrare om t ex kommunen har hand om fyrverkerierna och avfyrar dem säkert på ett avspärrat område i centrum, så kan det bli ett sätt att umgås, gå till centrums torg och se fyrverkerierna, precis som Majbrasan varje år.

Anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att fr o m 2013 så är det förbjudet att sälja fyrverkerier och det var en person som skrev ett blogginlägg om detta, blev länkad i flashback och blev förolämpad, bara för att han inte gillar fyrverkerier.
Personligen tror jag att de personerna har fyrverkerierna som penisförlängare (varför skulle man annars spendera flera tusen kronor på något som bara varar i några sekunder? Kanske därför de gillar fyrverkerier, de har kanske något i gemensamt) och känner sig förolämpade på något sätt, fast jag förstår inte varför.

Jag vet att inte alla håller med mig, men det här är min åsikt och jag har rätt till en. Respektera min åsikt så respekterar jag din.
Visst ja, här är bloggen som jag pratar om:http://herrdunderbar.wordpress.com/2012/12/17/arets-nyarsafton-blir-sista-nyar-med-lagliga-fyrverkerier/

Min väg till diagnosen Aspergers Syndrom, del 2

Efter det så hände det inget på ett tag, förutom att jag fick extrastöd hos Af, jag fick en sk SIUS-handläggare (fråga mig inte vad det står för, det är stöd för folk med olika funktionshinder i alla fall), som skulle hjälpa mig att söka jobb och se till att arbetsplatsen anpassar sig efter mina behov, då det företag som skulle anställa mig skulle få ett bidrag för mig varje månad just för anpassning och lön.

Vi hittade inget jobb, dock fick jag i december en praktikplats på ett företag och fram till jul så trivdes jag jättebra, kollegorna var roliga och arbetsuppgifterna var lätta även om det var samma hela tiden, vilket jag inte har något emot då vi lyssnade på radio hela tiden. Men de som jag jobbade med fram till jul var bara vikarier, efter jul så kom ordinarie personal tillbaka och då gick allt åt helvete, jag blev utfryst igen och det gick så långt att när jag fick migrän och inte kunde ta mig hem (det gick en buss dit och en buss hem och företaget var långt in i en skog, detta var i februari och det var massor med snö), så gick jag till deras sjukrum för att sova. Någon visade sitt missnöje över mig rätt så rejält att jag faktiskt blev rädd.
Kort sagt, det slutade inte bra och återigen visste jag inte varför det blev så, jag visste bara att det var något med mig, för jag är den enda gemensamma nämnaren och jag var ärligt talat förbannad och less på det.

Så jag kollade upp lite på nätet och kom fram till att jag har inte ADHD eller ADD, men AS stämde in väldigt väl på mig, så jag pratade med min SIUS-handläggare om möjligheten att kolla upp om jag verkligen har AS, så psykologen skickade en remiss till landstinget och gav mig även lite papper om AS som hon hade, främst riktat mot män dock, då man trodde länge att det var få kvinnor som har AS, nu vet de lite bättre dock.

Våren kom och gick, sedan fick jag en tid hos en psykolog i augusti om jag minns rätt, men det kan även ha varit i september. Jag hade under tiden tagit det lugnt, då vi inte ville riskera att något liknande skulle ske igen och göra mig ännu sämre, även jag mest var förbannad istället för ledsen, vilket ärligt talat var en förbättring.

I alla fall, jag fick en tid och jag fick träffa den här psykologen 5 gånger totalt om jag minns rätt, varav 4 av gångerna var 2 timmar långa där jag fick prata om mitt liv, saker som tyngde mig trots att de hände flera år sedan och jag fick generellt prata av mig, vilket inte var vad jag hade förväntat mig, jag trodde att det skulle bli som när jag träffade Afs psykolog, att jag skulle få göra olika tester, men det var mer som vanliga möten med en psykolog och jag var helt ärlig med henne, så hon vet nog mer om mitt liv och mina känslor än vad t o m min familj gör.

Med det sagt så glömde vi inte bort varför jag var där, utan efter varje möte fick jag med mig en massa undersökningar hem som jag och/eller mina föräldrar skulle fylla i. Jag bad om morsans hjälp på alla undersökningar, även de som bara jag skulle fylla i för att se till att det blev rätt.

Det var främst ja eller nej-frågor eller olika grader mellan 1 och 9, men ibland fick vi även skriva svaren i rutor, som jag sedan tog med mig till nästa möte och mellan undersökningarna och det hon hade observerat under mötena så gjorde hon en bedömning och skrev sedan en rapport på detta till Af, då det var de som hade skickat remissen och de ville se resultatet med mitt godkännande, så hon anpassade nog rapporten litegrann pga det, då hon visste att de skulle läsa den och hon ville inte att det jag hade berättat för henne skulle påverka mig negativt, hon var väldigt mån om att jag inte skulle behöva lida.
Bedömningen hon gjorde var mer eller mindre att jag har AS om det var någon som undrade.

Jag fick reda på bedömningen och fick en kopia av rapporten på vårt sista möte, vilket var 12 januari 2010, jag var då 26 år gammal. Så bara 1,5 år efter min helomvändning och när misstankarna om en diagnos kom upp.

Hon frågade mig på sista mötet om jag ville få en remiss till Vuxenhabiliteringen, vilket jag sa ja till. Psykologen berättade för mig då att det var inte säkert att Vuxenhab skulle ta emot mig, då de tog bara emot folk som hade fått en diagnos och psykologen var osäker på om rapporten skulle räknas som en diagnos. Jag kände då att det där var något som jag fick kolla upp senare när allt hade smält, jag hade i alla fall grunden till att gå vidare om jag skulle vilja ha en diagnos, om rapporten inte räckte.

Men tydligen så räckte det, för i maj samma år fick jag min första tid hos Vuxenhab hos en specialistpedagog och det stod att jag fick ta med mig en närstående om jag skulle vilja, så på första mötet hade jag med mig morsan som stöd. Vi tog upp frågan om jag hade en diagnos och hur vi skulle gå tillväga för att jag skulle få en diagnos, vilket pedagogen skulle kolla upp till nästa mötet, men första mötet så fokuserade vi på att lära känna varandra.

På nästa möte och varje möte efter det med specialistpedagogen så gick jag själv, hon bekräftade att rapporten från psykologen räknas som en diagnos och jag fick en liten gul bok om AS uppdelad i olika kategorier och snacka om att den boken svarade på många frågor som jag har haft hela mitt liv, så mycket i den boken stämde in på mig, dock inte allt. Jag har t ex rätt så bra lokalsinne och jag kan hitta rätt så bra om jag har en karta, vilket jag alltid har nu i och med Google Maps i mobilen. Men jag är den enda av mina bröder bortsett från en som har lokalsinne, de kan åka vilse även om de har en karta.

Jag träffade specialpedagogen generellt en gång i månaden i 18 månader, sedan fick hon andra uppdrag, men under de här mötena så hjälpte hon mig att acceptera min diagnos och lärde mig mycket om diagnosen, jag fick även prata av mig lite när jag träffade henne och jag såg fram emot varje möte, så jag blev ledsen när jag fick reda på att jag inte skulle få fortsätta träffa henne, även om jag kanske inte behövde henne så mycket längre.

Men det här var alltså hur jag fick min diagnos. Jag har ingen aning om hur andra har fått sin diagnos, för jag tror inte att det gick till på det här sättet, men jag har fått för mig att det kunde vara intressant för andra att få reda på hur det gick till i alla fall för mig.

Jag lär mig fortfarande om diagnosen eller hur diagnosen utspelar sig för mig, vilka fördelar jag har och vilka problem jag har, för jag ändras hela tiden som person och då ändras per automatik även diagnosen. Men nu vet jag i alla fall varför jag är annorlunda och kan förvarna andra om varför jag är som jag är, vilket är en rejäl förbättring mot för 5 år sedan.

Min väg till diagnosen Aspergers Syndrom, del 1

Jag kom att jag har inte skrivit i den här bloggen hur det gick till när jag fick min diagnos, jag hade en annan blogg som jag skrev i regelbundet på den tiden och jag skriv inlägg om processen där, men den bloggen finns inte längre, och jag har fått för mig att det kan vara intressant för andra att få reda på hur det gick till för mig. Min väg är rätt så unik dock, jag har fått mycket stöd från t ex Arbetsförmedlingen, ett ställe där de flesta känner sig överkörda och avskyr, men det är tack vare dem egentligen som jag har min diagnos.

Det är bäst att jag börjar om från början, vilket på sätt och vis var i januari 2008, jag hade precis blivit arbetslös igen efter att ha jobbat knappt 5 månader, fick dock ihop tillräckligt mellan det jobbet och deltidsjobbet jag hade innan till att få en ny a-kassaperiod, jag hade några dagar kvar av min första, men det kändes skönt att veta att jag hade en till period, för just då var jag så trött och så utbränd att jag orkade ingenting.

Vi alla trodde att jag blev så utbränd av jobbet för att jag vantrivdes där så rejält, jag var utfryst av kollegorna, cheferna var på mig hela tiden, jag blev utskälld av kunderna trots att allt jag ville var att hjälpa dem, jag hade telefonfobi som var hanterbar innan jag började på det jobbet och som pga det jobbet har blivit mycket värre, jag hade tröstätit hela hösten så jag hade gått upp massor av vikt, jag var helt enkelt ett vrak. Nu vet jag bättre dock, visst allt det här var en del av varför jag blev utbränd, men vi vet nu att jag klarar verkligen inte att jobba heltid.

Så jag var på Af för att anmäla mig arbetslös och jag såg tydligen så trött ut att när jag sa till handläggaren att jag har inte haft semester på 18 månader, så nu tar jag det lugnt, så protesterade hon inte utan sa bara att jag skulle ta det lugnt och vila upp mig.
Hon måste ha skrivit en notering om hur slut jag var, för det dröjde till slutet av april innan jag hörde något från Af igen (bortsett från ett brev där jag "uppmuntrades" till att söka ett jobb, vilket jag gjorde, har fortfarande inte fått svar, vilket jag inte hade förväntat mig heller), jag hade ett möte bokat med en annan handläggare.

På det här mötet så pratade vi inte om hur vi ska gå tillväga för att söka jobb utan hon förklarade för mig att de var oroliga för mig och ville att jag skulle träffa deras psykolog för att göra några tester samt att de även ville kolla mina kunskaper i matte, svenska, engelska och data, så jag skulle få åka till en liten skola i Kristinehamn varje dag. Jag gick med på båda sakerna och nu i efterhand så är jag så otroligt tacksam över detta, av två olika anledningar och jag har bara varma tankar om den här handläggaren, för det märktes att hon var orolig och bara ville mig väl.

Så jag åkte till den här skolan och fick sitta i ett litet klassrum tillsammans med 6 andra, varav 3 var  olika lärare som hjälpte till vid olika ämnen vid olika tillfällen. Jag trivdes så otroligt bra där, de andra "eleverna" var jättetrevliga och roliga att umgås med och lärarna trodde på ansvar under frihet, så vi hade sällan krav utan gav förslag och stöd.

Så jag fick tillbaka lite av mitt självförtroende som verkligen var på botten då och jag passade in i gruppen, de drog ut mig från mitt skal som jag hade skapat efter att återigen ha blivit utfryst på en arbetsplats, den här lilla gruppen övertalade mig om att jag är en härlig person som förtjänar att ha vänner, som förtjänar att tillhöra. Jag trodde verkligen att det var något rejält fel på mig som gjorde att folk inte gillade mig, att jag inte förtjänade att vara en del av samhället utan var en avskydd utböling, eftersom jag hade blivit utfryst så många gånger. Jag kände mig som att jag hade spetälska och alla spottade på mig och att enda anledningen till att min familj tyckte om mig var för att jag är en av familjen, att de var tvungna till att älska mig pga biologi.

Detta var ovärderligt för mig och jag gråter nästan nu när jag tänker tillbaka, för jag var så deprimerad på den tiden, jag vågade knappt gå ut genom dörren, utan jag låste in mig och levde mitt liv på nätet och spelade onlinespel när jag väl kom upp ur sängen, jag tröståt ännu mer och mådde väldigt dåligt. Jag mådde sämre på den tiden än vad jag gjorde i somras, för i somras så tog orken slut, men jag kände mig fortfarande omtyckt och önskad, det gjorde jag inte våren 2008, jag var helt knäckt helt enkelt.

Jag gick som sagt på den här skolan för att de skulle testa mina kunskaper och det var över norm på allt, även matte trots att jag hade inte hållit på med matte sedan jag läste Matematik C på Komvux 6 år tidigare. De hade även antagit att jag hade datakörkort och testat mig efter det och jag hade fått bra resultat, så de blev väldigt förvånade när jag sa att jag hade inget körkort alls, vilket gjorde dem imponerade.
Jag fick hela tiden höra hur smart jag var och jag trodde allvarligt att jag var korkad fram tills jag började med testerna, men jag insåg inte hur smart jag var förrän jag fick resultatet från psykologen.

Jag fick träffa Afs psykolog 3 gånger, varav 2 gånger var för att göra testet. Det var meningen att jag skulle göra hela testet under ett möte, men psykologen märkte hur trött jag blev efter bara halva, så hon bestämde att det var bättre med 2 möten, för att testet skulle bli korrekt.

Jag minns inte allt som hon sa eller hela resultatet men det jag kommer ihåg var att min arbetsminne var dåligt, jag fick 6 på de två testerna och graden var mellan 1 och 19, 9-12 var norm, så det var väldigt lågt (jag kommer faktiskt ihåg hur hon kollade mitt arbetsminne, jag skulle komma ihåg siffror och bokstäver i huvudet och upprepa samt ta dem i bokstavsordning och sifferordning, något som jag aldrig har varit bra på, jag måste skriva upp för att komma ihåg).

Mitt logiska tänkande var dock över norm, jag fick 14 på det testet och resten av resultaten varierade inom norm, så hon sa till mig att jag var väldigt smart och att hon misstänkte att jag hade något som ADHD, ADD, AS, osv. Hon nämnde flera olika diagnoser, men vi gick inte vidare med det just då, utan hon gav mig bara en kod i Afs papper om mig som betydde att jag har inlärningssvårigheter, då jag inte kan lära mig från att läsa om något utan jag måste se någon annan göra det jag ska göra och sedan upprepa.

Detta pågick i maj och juni, så på mindre än 2 månader gick jag från att känna mig som en korkad och deprimerad utböling med social fobi till en smart, härlig och glad person, snacka om helomvändning.

Del 2 fortsätter här