Igår så var jag på det sista avstämningsmötet med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Vuxenhabiliteringen innan jag fyller 30 och ska skicka in ansökan för sjukpenning på halvtid.
Så vad kom vi fram till? Jo att vi är mer eller mindre klara, det enda är att min handläggare från af ska skriva klart sammanfattningen och sedan skicka den till mig, så för jag höra av mig till henne om några eventuella fel och så får hon rätta dem, samt att jag ska få träffa Vuxenhabiliteringens läkare senast i juni och jag ska ha med mig sammanställningen till läkaren.
Handläggaren från Försäkringskassan var ärlig och sa att hon hade frågor som hon var tvungen att ställa eftersom det var hennes jobb, oavsett vad hon kände om det, hon frågade om det fanns något som vi inte hade testat som kunde öka min arbetsförmåga, någon rehabilitering eller liknande. Hon ställde mest frågan till handläggaren på af och min kurator på Vuxenhab, fast jag gav henne ett inte så allvarligt svar, vilket var "genetikoperation", vilket fick henne att skratta. Hon fick de svaren som hon hade väntat sig dock, att visst det finns hjälpmedel som jag kan få som kan göra min vardag bättre och lite lättare att hantera, men det finns inget som kan öka min arbetsförmåga tyvärr, oavsett hur mycket jag än skulle vilja, för jag vill kunna jobba heltid, det är orken som fattas.
Det är det svåraste för mig, att acceptera att jag aldrig kommer att kunna jobba heltid, inte ens inom ett yrke jag älskar, utan jag är "dömd" till ett liv med "bidrag", vilket innebär sämre inkomst även när jag har ett jobb. Jag kommer att klara mig, men det känns lite jobbigt att veta att jag kommer alltid att få vara försiktig med min ekonomi. Fast ärligt talat så tror jag att även om jag hade bra inkomst så hade det inte varit så annorlunda mot hur det är nu, jag skulle bara ha sparat mer i månaden.
Så som jag förstod det så var detta det sista avstämningsmötet för min del, jag kommer att få träffa alla 3 separat i framtiden, men vi verkar vara mer eller mindre klara, det är sammanställningen och tid hos läkaren som fattas, de ringde mig för den delen igår från vuxenhab för att boka tid, så jag ska träffa läkaren 28 maj, sedan kan jag ansöka om sjukpenning på halvtid fr o m 1 juni om jag skulle vilja. Sedan är det bara att vänta ca 3 månader på svar på ansökan.
Jag ska erkänna att det känns lite nervöst, trots att jag inte har någon anledning till det. Vi är nästan klara och vi har alla samarbetat så det som hände förra sommaren inte ska ske igen, att jag inte ska bryta ihop psykiskt igen och inte kunna fungera normalt. Vi har ansträngt oss för att se till att ansökan ska vara vattentät.
Ändå så är jag rädd, livrädd om jag ska vara ärlig. Tänk om jag får avslag igen? Tänk om allt det här arbete inte räckte, utan var i onödan? Vad sker då? Ska vi börja om igen?
Det känns frustrerande att läsa nyheterna om folk som lurar F-kassan på miljoner genom att fuska eller att fejka skador och får pengar utan problem, medan vi som faktiskt behöver hjälp måste slita och kämpa för att få det som vi har rätt till. Sedan måste vi försvara den hjälpen vi får då omgivningen inte förstår, att vi faktiskt behöver den hjälpen av en anledning, även om våra problem inte alltid syns på utsidan. Vi bryter inte ihop där folk ser det, utan vi gör det i våra hem, där vi känner oss trygga.
Jag försöker hålla ner rädslan, just nu är det rätt så lätt, då jag har 3 saker kvar att göra (sammanställningen, läkartiden och skriva ansökan), det blir jobbigare tiden efter att jag har lämnat in ansökan, det är alltid väntan som är värst. Typiskt att detta sker på sommaren dock, men jag tänker försöka njuta av värmen så mycket jag kan.
