Har suttit och surfat lite på nätet för jag skulle kolla upp ett företag som anställer folk med AS åt min
SIUS-handläggare, då jag är så bra på det (och har tid) och jag hittade några artiklar men så hittade jag en tråd på
Familjeliv.se som där trådskaparen är en kvinna har AS och som väldigt gärna vill ha barn, men pga AS, ångest och panikattacker så har läkare kommit fram till att hon inte klarar att jobba pga stressen och det sociala samlivet som är
åh så viktigt för alla tydligen. I alla fall hon var lite orolig över omgivningens åsikter om hon skaffar barn med sin sambo men inte har jobb, då många verkar tycka att klarar man barn så klarar man att ha ett jobb, vilket enligt mig är en dum åsikt. Personligen så skulle jag skita i vad min omgivning skulle tycka, då de har inte med saken att göra, de enda som kan "döma" mig är de som känner mig väl, som min familj och närmaste vänner. Vad resten av världen tycker är
orelevant, men det är inte alla som har den åsikten tyvärr.
Tråden är 7 sidor lång och min personliga åsikt om denna kvinna är att hon skulle antagligen klara av att ta hand om barn då hon har många gånger varit barnvakt och även då haft barnet hemma hos sig över natten. Det som dock övertygade mig var att hon vill verkligen ha barn och jag känner igen henne lite i mig, är det nåt jag är intresserad av så sköter jag det intresset jättebra. Hon skulle vara motiverad till att ta hand om barnet på bästa sätt.
Men några av idioterna som skrev inlägg i tråden ger jag inte mycket för, några av dem kallar henne rakt ut lat och vägrar att förstå! Det var nån som försökte försvara henne och skrev att folk med AS har ofta jätteproblem med att motivera sig (ha, fick jag förklaring på det med :P) och några av idioterna missförstod med flit och skrev att de också har svårt att motivera sig för tråkiga saker, har de då också AS? Samt att de är också trötta efter en arbetsdag och verkar inte förstå att det är skillnad på trött och trött, när jag hade praktik på Namo så var jag så trött när jag kom hem att jag orkade knappt röra mig, mat var otänkbart både att tillaga och att äta. Det jag gjorde när jag kom hem var att sova, sova och sova, helgerna spenderade jag genom att ladda batterierna och immunförsvaret försvagades så jag blev sjuk. Hur många är det som jobbar och inte har AS är det som blir så trötta?
Kan bara ta min praktik som jag hade i somras som exempel och då jobbade jag inte ens heltid, första veckan jobbade jag 2 alt 3 timmar varje dag för att sedan jobba hela dagar 2+3 timmar och min familj vet hur det påverkade mig, jag blev t o m väldigt osams med min underbara svägerska för att jag var överkänslig och sa/skrev saker som jag aldrig skulle ha gjort vanligtvis och trots att vi blev sams så är inte vår relation densamma som innan vi blev osams till min stora sorg. Problemet med min praktikplats var att arbetet var jättesocialt, kaffet var det första jag gjorde när jag började och efter lunch, även folk som inte var kunder kom förbi och pratade en stund, hade vi kunder så fick jag ta hand om dem medan han fixade deras cyklar, det blev helt enkelt för mycket för mig, även om det var kul att fixa till cyklar när jag fick det.
För att komma tillbaka till poängen, att ha barn är inte alls som jobb, för man slipper den sociala delen som finns i alla jobb. Att skaffa barn kan t o m vara bra för den här kvinnan som då kan få rutiner i sitt liv och då må bättre, för AS är en högfunktionerande form av Autism och de flesta vet att barn/vuxna med Autism kräver rutiner för att må bra, detta finns även i AS, därav varför jag mår skit ibland då jag inte riktigt har rutiner, pga brist av motivation. Skulle vilja börja med styrketräning igen, men det känns som morsan funderar om det är värt för mig att börja då jag antagligen slutar igen efter några månader. Vilket ärligt talat gör mig ledsen, jag kan inte rå för att jag blir deprimerad och stänger in mig då och då.
Jag kan verkligen inte hålla mig till poängen, men men det här är min blogg så då får jag skriva lite hur jag vill. Den där tråden gjorde mig dock ledsen på ett annat sätt då det var anhöriga till folk med AS som var fundersamma på om hon skulle kunna klara av barn då deras erfarenheter av AS är att de personerna verkar inte klara av nånting, inte ens att ta hand om sig själva. De klarar inte av att sätta sig i sista rummet för att ta hand om barnen, de klarar inte av att planer inte blir som de hade planerat utan att få panik, de klarar inte av ekonomin eller överhuvudtaget kunna klara av att ta hand om ett barn!
Då blir jag lite fundersam över om jag har en relativt mild version, för jag bor själv, har gjort det i snart 5 år, har betalat hyran i tid varje månad utom en gång, jag betalar alla räkningar i tid och sparar, kan t o m spara flera tusen i månaden trots min låga inkomst om jag har ett specifikt mål för mitt sparande. Det jag däremot har problem med är städning och att se till att jag äter samt att gå ut varje dag för frisk luft. Jag är dock omtänksam och har mycket empati, jag tänker på mina vänner och lyssnar väldigt gärna när de behöver prata av sig och försöker komma med lösningar eller ber dem prata med nån som kan komma med en lösning.
Anledningen till att jag läste tråden och började fundera är att jag själv skulle vilja ha barn, men jag vet inte om jag skulle bli en bra mamma. Jag känner mig ofta obekväm runt barn fram tills jag lär känna dem och de av nån oförklarlig anledning verkar älska mig, hur det går ihop har jag ingen aning om. Visserligen är det inget som är aktuellt just nu, försöker ju främst att skaffa jobb nu och så har jag ingen kille heller. Men jag känner hur klockan tickar för jag har bestämt mig för att INTE skaffa barn efter jag har fyllt 35 och det börjar närma sig sakta men säkert och jag kan inte bli av med den här starka känslan som jag har inom mig, jag vill verkligen ha barn en dag.
