Fullt ös, medvetslös! Nästan bokstavligen :P

 Jag vet att jag lovade ett längre inlägg om vad som har hänt, men jag har ärligt talat inte haft tid, eller energi, för att göra något annat än att däcka varje kväll eller vila hela dagen i sängen de få vilodagar jag har haft sedan nyåret.

Jag berättade att jag fick beviljat LSS service boende och blivit erbjuden en lägenhet, inflytt sker antagligen i mars, vilket är jättebra och det, men då har vi dilemmat att jag bor ju redan i en lägenhet, som är en bostadsrätt som jag har bolån på. Så jag måste alltså fixa med den med och det är det vi har gjort.

Jag kontaktade en mäklare innan nyår som kom och hälsade på redan 4 januari och han föreslog fotografering 20 januari med första visningen 1 februari. Vilket jag accepterade.

Efter det har det inte varit en lugn stund, mamma och jag har rensat, organiserat och gömt undan saker i lägenheten nästan varje dag, efter min förmåga, vilket är några timmar per dag, det varierade hur mycket jag orkade från dag till dag.

Men vi lyckades! Jag hade haft ont i svanken i flera dagar innan jag även fick ont i skulderbladet 19 januari, jag fick munsår och kroppen skickade flera varningssignaler om att göra mig sjuk om jag inte gav mig, men tack vare mamma så blev vi klara i tid. 

Bilderna blev jättefina och lägenheten ligger nu ute på Hemnet. Jag har en kort vilopaus fram till måndag, då börjar vi igen inför visningen. Jag har dock fått vila helt igår och idag, så förhoppningsvis orkar jag gå på loppis imorgon, jag har verkligen saknat det. Sedan kanske jag vågar utsätta mig för virrvarret som är Dollarstore, men vi får se.

Men nu blir det att "hoppa" i säng. För jag är fortfarande väldigt trött.

Ett år senare...

Jag försökte ha en blogg på wordpress, men det slutade nu med att jag flyttade över alla inlägg jag hade lagt upp där till den här bloggen istället, min OG blogg :P

Nästan ett helt år senare och karusellen fortsatte, med fler dåliga nyheter, men även några bra nyheter under hösten. Eller ja, två bra nyheter i alla fall, inom samma ämne.

I juni sökte jag om LSS Service Boende, som är mer självständig än gruppboende, men man har fortfarande tillgång till personal och gemensam yta dygnet runt.
I september hade vi möte där jag fick förklara varför jag behövde flytta till ett boende och i oktober fick jag reda på att min ansökan hade beviljats!

Det var första goda nyheten, andra goda nyheten är att jag har blivit erbjuden en lägenhet i ett nytt boende som ska starta i mars :D

Jag kommer att skriva ett längre inlägg med allt det negativa som har hänt, men det här inlägget ville jag ha positivt. :)

Några minuter från julafton...

 ...Och jag sitter här och funderar lite på min situation och min sensommar, höst och början av vintern. Hur jag kunde sjunka så långt tack vare myndigheter.

Jag fick min andra utbetalning idag av Socialen, så där funkar det i alla fall. Jag behöver inte oroa mig för att behöva sälja min bostadsrätt än, i och med att det här SKA bara vara tillfälligt och jag SKA få tillbaka min sjukpenning.

Under första halvåret så hade det gått framåt för mig. Visst, jag blev av med min kurator på Vuxenhabiliteringen pga omorganisation (översättning: de får mindre pengar, så de måste skära ner), men tack vare boendestödet som väcker mig varje morgon, så fick jag i mig både frukost och min medicin regelbundet, vilket gjorde att jag fick mer energi, vilket gjorde att jag åt mer mat, vilket gav mig mer energi etc.

Jag mådde så himla bra i somras! Jag började långsamt att utmana min agorafobi och ta dagliga promenader. Visserligen i områden med lite folk, men jag tog mig ut ur lägenheten och bara det var en stor vinst!

Jag började även komma ifatt med ekonomin äntligen, för den hade legat och gnagt på mig under flera år, det där kreditkortet som jag aldrig kunde betala av, för så fort jag började komma ifatt, så skedde det något så jag hamnade på minus igen.
Men i somras så kändes det positivt, för jag hade fått ett nytt sjukintyg i maj och den hade blivit godkänd av min handläggare på Försäkringskassan.

Jag hade t o m börjat fundera på att småjogga lite i skogen och jag var faktiskt ute på min första joggingtur i skogen när jag fick det där samtalet, som skulle förstöra allt jag hade jobbat för under hela första halvan av året.

Min handläggare berättade att en annan handläggare samt en medicinsk rådgivare hade kommit fram till att jag kunde jobba halvtid i en anpassad arbetsplats med anpassade arbetsuppgifter, så därför skulle min sjukpenning dras in.

Jag bröt ihop där och då, i skogen. Jag bara grät och grät, kunde knappt andas. Jag var tvungen att ringa mamma så hon kunde få mig att lugna ner mig, så jag kunde ta mig hem. För så som jag mådde då, så kunde jag inte ens stå på benen.

Mamma fick mig att lugna ner mig, på sitt bryska sätt som funkar under för mig när jag bryter ihop. Hon har fått mycket kritik för hur hon är mot mig under de situationerna, men hon vet att det sista jag behöver är medlidande, någon som tycker synd om mig. Det gör bara att jag bryter ihop ännu mer. Så hon är tvärtom, brysk och osympatisk och helt perfekt för mig i de stunderna.
Jag lyckades ta mig hem.

Sedan dess har det bara gått neråt. Jag har knappt energi för nånting längre. Innan sommaren så klarade jag av att städa och tvätta med mammas hjälp, visst jag var trött efter, men det var inte så farligt. Jag hade nämligen energi för att hålla rent någorlunda, så dagen efter behövde jag bara ta det lugnt, jag klarade t o m att ta mig upp ur sängen långa stunder för att göra roligare saker än att stirra på videor på Youtube.

Nu är det helt annorlunda. Vi tvättade och städade i torsdags. Som vanligt avslutade jag dagen med en dusch, så jag är ren och fräsch i min nybäddade säng. Det tog mig timmar att få ihop energi för att orka ställa mig i duschen.
Fredagen sov jag bort totalt. Jag åt frukost när boendestödet väckte mig på morgonen. Annars sov jag bara, hela dygnet och natten till lördagen. Jag var så otroligt slutkörd, av hushållssysslor.

Min agorafobi har blivit mycket värre, så att ta mig utanför dörren är en kamp som jag ofta misslyckas med. Jag vill verkligen inte ut, jag vill stanna i min trygga säng, i mitt trygga sovrum, i min trygga lägenhet, där JAG bestämmer över mig själv. Där folk inte kan komma in och vara elaka mot mig, behandla mig illa på olika sätt. Där jag kan vara mig själv utan konsekvenser och ångest.

Det komiska i det hela är att jag fick diagnosen Agorafobi av läkaren som skulle bedöma min arbetsförmåga åt Försäkringskassan och han rekommenderade Kognitiv BeteendeTerapi (KBT) för att minska på fobin och öka chansen till ett hanterbart liv.

Försäkringskassan bedömde att jag kunde jobba.

Soc på måndag

 Av någon anledning är det lättare för mig att uttrycka mig på Facebook, så här är något jag skrev igår:

Nu när jag sitter här och försöker samla på mig dokument till mötet med Soc på måndag, så är jag otroligt tacksam över de som hjälpte mig att få halv sjukersättning så fort jag fyllde 30 år.

Trots skiten jag går igenom just nu med Försäkringskassan, så HAR jag i alla fall en inkomst, även om den är under existensminimum. Jag behöver inte oroa mig för att bli vräkt för att jag har inte råd med hyran. Att det blir väldigt snålt med mat när jag måste köpa min medicin är inte så farligt.

Jag vet många som får mindre än mig och även några som får INGENTING!!! För att Försäkringskassan anser att de kan jobba, medan Arbetsförmedlingen anser att de aldrig kan klara av ett jobb.

Jag blir även förbannad, för största anledningen till varför vi kunde fixa halv sjukersättning var för att min kurator på Vuxenhabiliteringen insåg situationen och fixade möten med alla instanser så det skulle gå smidigt.

Vuxenhab är inte ett stöd längre. Pga deras omorganisation så är det svårt att få deras hjälp och när man väl får det, så är det kortvarigt. De är inte längre ett stöd för funktionshindrade för att kunna klara vardagen bättre.

Vilket beror på att de får mindre pengar, precis som allt annat i välfärden. Vad tror ni finansierade alla skattesänkningar?
Det har sparats in över 300 MILJARDER på sjuka de senaste 15 åren och mer sparande blir det.

Jag har turen att jag får energi till att fortsätta kämpa av mina nära och kära.
I gruppen Försäkringskassansupproret så läser jag om många som bara ger upp och tar sitt liv. En kille på 29 år fick t o m krav från FK om återbetalning efter sin död. De ansåg att han fick för mycket...

Nepp ingen sjukpenning här inte.

 Idag har verkligen inte varit en bra dag.

Jag borde ha anat detta, jag hade för roligt under helgen på scrapträffen som varade 2 hela dagar, där jag inte behövde bekymra mig för nånting, som när jag ska äta, vad jag ska äta, när jag borde gå och lägga mig etc.

Och jag var så himla inspirerad med, jag har inte varit såhär kreativ i flera månader, det kanske t o m var förra året jag kände mig såhär kreativ och det höll i sig även till när jag kom hem, så när jag vaknade efter 16 timmars sömn och var fast i sängen, så kunde jag ändå sitta och slutföra några syprojekt i sängen.

Sen så idag, så bestämde jag mig för att försöka få tag på min nya handläggare på Försäkringskassan, de fick trots allt in nya sjukintyget 15 oktober, så nästan en månad sedan. Jag försökte nå dem förra veckan innan jag blev helt utmattad utav alla mina ärenden som jag hade i tisdags och torsdags, men jag lyckades inte.

Under tiden som jag ringde och ringde, så fick jag höra att en närstående till mig har hamnat på akutpsyk igen för andra gången på mindre än ett halvår. Jag kan inte direkt säga att jag var förvånad och jag önskar att jag kunde ha hjälpt till mer, men jag har tyvärr fullt upp med eget, så jag släppte tyvärr bollen där och hoppades att personen skulle få hjälp ändå. Men men.

Efter detta så ringde faktiskt min handläggare upp mig, hör och häpna! Tydligen såg hon att jag hade ringt femtielva gånger eller liknande och ville slippa mina samtal stup i kvarten.
Så jag pratade med henne och förklarade situationen, för jag kan inte göra någonting förrän de på FK har tagit beslut, så hen skulle ta tag i detta och höra av sig senast på fredag.

Hen hörde av sig mycket snabbare än så, hen ringde en gång till idag, för att berätta att de kan inte ta något beslut på ett nytt sjukintyg, då det beslutet angående det gamla, avslagna sjukintyget gäller tills det sjukintyget går ut, dvs i januari! Även om det nya sjukintyget gäller för helt andra sjukdomskoder än det gamla!

Där får man för att man har en så duktig läkare som skriver sjukintyg som varar länge...

Så här sitter jag då, har varit utan sjukpenning eller annan inkomst, utöver min halva sjukersättning och försöker acceptera att trots att jag har slitit arslet av mig för att inte hamna i den här situationen, så måste jag nu gå till Soc och be om försörjningsstöd så jag får pengar till mat. För just nu så får jag inte ens en tusenlapp över efter alla mina få räkningar är betalda och jag köpte medicin denna månad.

Det värsta i det hela är att jag kanske blir av med mitt hem, min fristad, mitt lugna vrå. Jag har nämligen gjort den stora synden att jag äger min lägenhet. Visserligen med bolån, men jag misstänker att Soc kommer tvinga mig att sälja och flytta. Från min drömlägenhet....

TBC

Autism och sömnstörningar - mitt perspektiv

Jag har alltid haft sömnstörningar, genom hela livet och jag är nu 35 år och har i flera år accepterat att det är såhär det är för mig. Jag är en nattuggla med insomnia, eller sömnlöshet som enligt wiki är en tillfällig eller mer varaktig oförmåga att sova och används allmänt för att beskriva upplevelsen av icke-kvalitativ sömn i form av lång insomningstid, orolig sömn med längre eller kortare uppvaknanden under natten, ett alltför tidigt uppvaknande eller annan icke utvilande sömn.

När det gäller mig, så har jag svårt för att somna, jag kan sova oroligt och vakna flera gånger per natt eller t o m vakna och inte kunna somna om alls!
Jag har testat sömntabletter, de funkade inte alls på mig, jag beställde t o m medicin med sömnhormonet melatonin från England, då jag hade hört att de funkade bra för autister, de var okej, men höll inte i längden.

Jag har testat motion och bra diet och det funkade ett tag, vilket gjorde mig positivt överraskad, men efter några veckor så kom sömnstörningarna tillbaka, vilket ledde till att jag försökte motionera mer och såhär höll det på, tills min kurator, min handläggare på Arbetsförmedlingen OCH min handläggare på FÖRSÄKRINGSKASSAN sa åt mig att lugna ner mig, för jag håller på att bränna ut mig själv med för mycket motion. Vi var på ett avstämningsmöte inför halv sjukersättning inför när jag skulle fylla 30 år och det var min kurator som såg varningstecknen, men de andra två höll med henne helt och hållet.

Så jag höll på att bränna ut mig själv för att hitta en lösning på mina sömnstörningar. Det är väldigt illa och det gör att jag bara vill stöna av frustration varje gång någon säger att jag borde motionera mer och äta rätt så försvinner problemen. Jag var 29 år då när jag testade och jag vill egentligen börja med regelbunden motion igen, men jag har inte energin.

Det är detta som är det största problemet, jag har bara en bråkdel av energin som en neurotypisk person har, vilket gjorde mig förvirrad innan jag fick diagnosen, då jag kunde inte förstå varför det tog tid för mig att somna, varför jag behövde ta tupplurar för att jag var så trött efter skolan att tog jag inte en tupplur så skulle jag vara hemsk fram tills jag faktiskt skulle sova, vilket kunde ibland leda till att jag inte kunde somna sen på kvällen. Detta var inte varje dag som tur var, många dagar efter jag fyllde 10 år så räckte det med att sitta framför tv:n i några timmar, innan jag kunde gå iväg på vilken aktivitet jag nu skulle gå på den dagen.

Fram tills jag blev 12 år så gick jag varje måndag kväll på Unglottorna från när jag var 8 och varje onsdag så gick jag på ungdomsgymnastik från när jag var 9-10 år gammal. De dagarna var jag aldrig med kompisar heller, de var "bokade", så jag sa alltid nej, om det inte var med någon som gick på de här aktiviteterna, så då skulle vi ändå träffas.
När jag var 12-14 så började jag med fotboll och efter ett år så var jag tvungen att välja mellan fotbollsträning eller ungdomsgymnastik och jag valde fotbollen, vilket jag ångrar nu i efterhand då ungdomsgymnastiken hjälpte mig betydligt mer fysiskt med smidighet och balans än vad fotbollen gjorde och jag slutade ändå med fotbollen ett år senare, för jag var verkligen inte bra.

I alla fall, sömnstörningarna började väldigt tidigt för mig, men mamma hade som regel att hade jag väl hamnat i sängen så skulle jag inte gå upp igen, hon ville inte höra mig lekandes i mitt rum när det var läggdags, tyvärr tog jag detta fel och trodde att jag inte fick gå på toa heller, vilket gjorde att jag kissade i en skål och gömde i skåp, tills jag fick en utskällning för detta beteende.
Så varje kväll så frågade mamma vad jag ville leka med i sängen fram tills jag somnade och detta skapade ett livslångt beteende av att alltid ha saker i sängen, rätt så kul när mamma frågade för några månader sedan varför jag alltid har saker i sängen.

När jag blev tonåring och började köra ut reklam på söndagar, ännu en bokad dag, så köpte jag en egen tv till mitt rum och det ledde till att dagar när jag inte kunde somna eller hade vaknat efter några timmar och inte kunde somna om, så kunde jag titta på tv, i alla fall tills TV4 slutade med sina sändningar för natten, så jag skaffade en video relativt snabbt med. Och den vägen gick det, nu har jag dock en surfplatta vid sängen hela tiden.

Att ha underhållning i sängen är ett måste för mig, då jag har många dagar då jag inte orkar gå upp ur sängen och det har gått så långt nu, efter att ha försökt pusha kroppen och mig själv mer än jag egentligen orkar, att jag har yrsel så fort jag lämnar sängen, för att jag inte ska få för mig att göra något som jag vill göra men inte orkar. Det här är något nytt för mig, men så har jag inte lyssnat på kroppen så bra egentligen, trots att jag vet att jag kan bli riktigt sjuk om jag inte är försiktig. Vanligast är rejäl förkylning eller influensa.

När jag hör hur mycket andra orkar varje dag, så blir jag ärligt talat avundsjuk, för jag vill också orka allt det där, utan att känna tröttheten komma krypande hela tiden för att sedan bli fast i sängen i minst ett helt dygn innan jag kan börja med något litet igen och sakta jobba mig upp till saker, bara för att göra för mycket en dag och hamnar i sängen igen.

För något så enkelt som att knyta skorna tar energi, då många med autism kan inte lära sig att göra saker per automatik, jag vet inte ens om vi har muskelminne, så vi måste tänka igenom varenda steg, varje gång! Så tänk efter nu, hur knyter du skorna? Behöver du tänka efter varje gång, eller ser dina fingrar till att det blir rätt varje gång? Tänk nu att behöva lära dig att knyta skorna varje gång du behöver knyta skorna, hela livet. Och det är bara ett exempel, på hur något så litet och trivialt kan ta energi från oss med autism.

Inte ens när jag körde ut tidningar varje morgon så gjorde jag något per automatik och då fick jag ändå beröm för att jag kunde memorera ett helt distrikt så jag behövde inte titta i boken, men detta var ju för att jag har behövt memorera saker hela livet, inget går per automatik för mig, jag måste minnas för att kunna göra något.

Att ligga i sängen en hel dag hjälper inte heller mot mina sömnstörningar, antingen för att jag har varit så trött att jag har sovit bort en hel dag eller för att eftersom min mentala trötthet hindrar mig från att gå upp, så blir jag inte fysiskt trött och kan därför inte somna. Jag kan inte heller se en lösning på det heller, vilket är så frustrerande!

Allt jag kan försöka göra är att ta en dag och en natt i taget och hoppas på att jag dels somnar och dels att jag är utvilad när jag vaknar, så jag kan göra något roligt när jag går upp. Annars får jag försöka dagen efter.

Jag ser allt dina dömande blickar

Jodå, jag ser dig allt, hur du tittar på mig och dömer mig, "jäkla fetto, jag ser allt att du har varit och handlat på Lidl, i handen håller du en läskburk och ett wienerbröd. Ryggsäcken är säkert full med en massa skräp. Och nu ska du ta bussen hem. Latmask!"

Vad du inte vet är att jag var på Vuxenhabiliteringen för att träffa min kurator för att prata om nästa steg i överklagandet av Försäkringskassans beslut att avslå min ansökan om hel sjukersättning och även om min icke fungerande vardag som jag varje dag kämpar för att få så fungerande jag kan.

Vad du inte vet är att det här är tredje gången jag träffar min kurator på lika många veckor, förra veckan var t o m mamma med, och jag var sängliggande i flera dagar efter de föregående möten.

Vad du inte vet är att jag gick 3,2 km till Vuxenhabiliteringen, dels för att kallelsen hann inte komma och dels för att jag blir mindre trött av att gå än att ta bussen och hade jag haft ork och frisk fot, så hade jag hellre gått hem.

Vad du inte vet är att eftersom Vuxenhabiliteringen ligger ett stenkast från Lidl, så passar jag på att handla, så slipper jag tvinga ut mig en annan dag, så blir jag sängliggande bara en dag istället för två.

Vad du inte vet är att gå och handla för mig är lika mentalt jobbigt som det är fysiskt jobbigt att springa i en timme.

Vad du inte vet är att min energi var egentligen redan slut när jag gick ifrån Vuxenhabiliteringen och jag gick på reserven i butiken, så jag behövde mer energi och det snabbt, socker är det snabbaste sättet. Inte nyttigt men nödvändigt.

Vad du inte vet är att min storlek är ett symptom på hur jag mår. Ju sämre jag mår, desto större blir jag, för jag tröstäter.
När jag mår bra mentalt så går jag automatiskt ner i vikt, för jag älskar egentligen att ta promenader och simma och när jag kommer hem sen så är jag alltid hungrig efter mat och då duger inte skräp som snabbmat eller chips och godis.

Vad du inte vet är att jag önskar att jag mådde bra, så jag skulle kunna ha ett mer normalt och stabilt liv, utan att bli sängliggande minst en hel dag för att jag vågade gå ut en dag. Jag vill vara mer social, simma mer, göra mer, men just nu gör jag inte det.

Så döm mig du, jag vet dock sanningen om mitt liv och det gör inte du.

En väldigt ickefungerande vardag med väntan på besked från Försäkringskassan

Det är lite ironiskt att förra inlägget hette "Tips på en fungerande vardag". För just nu funkar inte mitt liv alls. Det känns som att varje gång jag lyckas komma över ett hinder och samla ihop energi för en "normal" vardag, så kommer nästa stora hinder som tömmer mig på ork.

Hur 2015 har varit har jag redan skrivit om, 2016 var lite bättre men inte mycket och jag försökte verkligen kämpa mig tillbaka till jobbet hela det året utan att lyckas, i november 2016 så gick jag t o m tillbaka ett steg, jag kom upp till 75% av min arbetsförmåga (HA!) och då sa kroppen ifrån och jag kunde inte komma upp ur sängen längre, så jag blev helt sjukskriven igen. Så otroligt frustrerande.

2017 är inte så mycket bättre kan jag säga. Jag började kämpa för att komma tillbaka till jobbet med 25%, bara för att få reda på att föreningen jag var anställd hos skulle ansöka om konkurs. Jag fick 2 månaders uppsägningstid från 30 mars till 30 maj och så var det med det jobbet.

Jag blev dock helt sjukskriven igen fr o m 1 maj, då tog jag även beslutet att skicka in ansökan om sjukersättning på 100% istället för 50% som jag har nu.

Om jag inte klarar av att jobba ens 2 timmar på ett specialanpassat jobb för mig och mina behov, ett jobb som inte längre finns, så tvivlar jag på att det kommer att finnas ett annat bättre jobb för mig. Detta var inget lätt beslut, utan något jag har funderat över länge, förlusten av mitt jobb gjorde beslutet enklare.

För det var just jobbet som gjorde att jag tvekade så länge, jag älskade verkligen det jobbet och gjorde allt för att komma tillbaka, men jag misslyckades hela tiden. Jag gick dit ibland på besök de få gånger jag hade bra dagar.

I maj så föll världen för mig dock igen. Jag sålde min lägenhet förra året och fick vinst på den, så det skulle jag då naturligtvis betala restskatt för, samt att jag får alltid betala restskatt trots att Försäkringskassan drar ytterligare 500 kr/mån i skatt för mig, då det blir aldrig tillräckligt inbetalat mellan jobbet och Försäkringskassan.

Restskatten som jag skulle betala den här gången var över 21 000 kr! Men okej, det hade jag ändå räknat med, så det var lugnt tyckte jag då.

I slutet av april så ville Försäkringskassan ha en kopia av deklarationen samt en kopia av mitt kontoutdrag från årsskiftet och jag tänkte mig inte för när jag BARA skickade in dessa.
Jag fick bara någon vecka efter beskedet att de drar in mitt bostadstillägg, för jag har tjänat för mycket pengar under 2016!!

Jag reagerade inte bra kan jag säga, jag reagerade väldigt dåligt och stoppade huvudet i sanden, efter att ha skrivit en ansökan om överklagan, där jag skickade med kopior på avbetalningarna av både handpenningslånet och topplånet som jag gjorde direkt när jag fick pengarna för lägenheten.

Vilket gör att jag är i den sitsen jag är nu, jag har betalat av 11 000 kr av restskatten, så jag har drygt lika mycket kvar att betala, samt att jag har minus 10 000 kr på mitt Coop-betalkort, då jag fick förutsedda utgifter under sommaren.

Jag får ca 9 000 kr efter skatt totalt med sjukpenningen och sjukersättningen, med räkningar på 5 700 kr, mat ej inräknat. Restskatten ska vara betald i november, vilket är en omöjlighet med den inkomsten jag har, även om jag skippar att köpa mat.

Lägg till att jag ska egentligen ha fått beslut på båda ansökningarna från Försäkringskassan nu, enligt brev från dem, men har ännu inte sett röken av beslut.

Bostadstillägget skulle ta ca 15 veckor att ta beslut skrev de i brevet och i torsdags hade det gått 16 veckor sedan det brevet skickades ut, jag skickade in ansökan tisdagen en vecka innan.

Sjukersättningen skulle ta 3-4 månader att ta beslut om och den skickade jag in elektroniskt 10 maj.

Så här ligger jag med insomnia och magont p g a oron av ekonomin och jag är även rädd för att få avslag på båda ansökningarna. För då sitter jag verkligen i skiten.

Jag önskar just nu att jag var frisk och kunde jobba heltid, det är betydligt lättare än att inte kunna jobba och behöva försvara mig hela tiden för det och leva i fattigdom. För det är fattigdom här i Sverige.

Tips på fungerande vardag

Många har sagt att jag är så himla duktig på att hitta på lösningar på de problem som uppstår med att ha AS. Jag har gett många knep till min kurator som hon sedan ger vidare till andra som kan ha liknande problem som jag. Skulle hon få bestämma så skulle jag även ha föreläsningar.

Jag har dock två problem med det, det ena är att stå inför folk utan att vara ett nervöst vrak, då folk tenderar att inte ta såna seriöst och andra problemet är att jag vet inte vad jag ska ta upp.
När ett problem uppstår, så analyserar jag problemet och försöker komma på en bra lösning som funkar för MIG, sedan när jag har gjort det, så tänker jag inte på det längre.

Jag har redan nu lite svårt att komma på problem som jag har hittat lösningar på, det jag brukar ta upp är det här med hörseln, att jag hör verkligen allt. Så min lösning till det ända sedan jag gick på gymnasiet är att ha med mig musik överallt.

På den tiden fanns det något som hette MiniDisc, innan dess hade jag även testat portabel cd-spelare, men jag störde mig på att började jag att röra på mig, så började musiken att hacka, så jag gick alltid tillbaka till min freestyle som det hette här i Sverige (walkman i USA).

Sedan kom mp3-spelarna till Sverige. Jag var snabb på att köpa en sån, jag testade några olika modeller tills jag hittade en liten som jag verkligen gillade och jag har fortfarande kvar den i förrådet.

Ni kan nog se vart detta leder. När Sony Ericsson släppte Walkman W600i så köpte jag den och

skaffade ett speciellt skal till den, jag var inte så förtjust i orange. Jag fick ha den mobilen i 2 månader, sedan blev den stulen :(
Mobilen jag skaffade som ersättare hade radio, så jag kunde i alla fall lyssna på Rix FM som var bra på den tiden.

Och nu kan man spela musik i praktiskt taget alla mobiler, samt kamera, internet mm. Jag gillar verkligen teknik.

Folk oroar sig över att jag kommer att råka ut för en olycka när jag har hörlurar på mig hela tiden. Problemet med AS och autism generellt att det är inte bara hörseln som påverkas, utan det är alla sinnen. Jag har dock turen att mitt luktsinne är nedsatt.
Så jag minskar på hörseln, men jag ser fortfarande allt omkring mig. Sedan så hör jag fortfarande trafiken, det är bara på en lägre nivå, samt att andra ljud försvinner, som gruset jag går på, kläderna, min väska, andra människor etc.

Det här är en utav lösningarna som jag listade ut väldigt tidigt i mitt liv. Jag kommer att skriva fler inlägg om mina lösningar på problem som jag har tack vare min AS.
Har ni något som ni vill att jag ska ta upp, så är det bara att skriva en kommentar. Jag är även väldigt medveten om att bara för att det funkar för mig, så funkar det inte för alla andra, men det skadar ju inte att testa. Det är så man gör för att hitta det som funkar i slutändan :)

Mitt aspiga och jobbiga 2015

Efter ett väldigt jobbigt 2015 med rejäl depression och sjukskrivning hela första halvåret, där jag fick testa ny medicin och sakta ta mig tillbaka till jobbet under några månader, där jag började må bättre under maj och juni, så kom juli och jag blev hela tiden sjuk i rejäl förkylning.

Det är väldigt sällan jag blir förkyld på sommaren, oftast bara när stress är inblandad och mitt immunförsvar är försvagad. Men den här sommaren var jag allt annat än stressad, jag var kolugn, men ändå blev jag sjuk varannan vecka.

Sedan i augusti möblerade jag om för andra gången det året (första gången var i mars) och när jag skulle flytta en liten bokhylla från vardagsrumsväggen mot badrummet, så upptäckte jag något konstigt på väggen. Så jag flyttade hela soffan för att ta en närmare titt.

Mögel.

Jag hade mögel längsmed 2/3 av väggen och det var upp till mina knän, så drygt en halv meter. I 4 olika färger.

Min värld föll samman då kände jag. Det här fanns inte i mars när jag möblerade om sist och nu hade jag så mycket mögel. Det krävs inte ett geni att förstå att om detta är pga mig, så blir det jävligt dyrt. Något jag egentligen inte hade råd med.

Så jag började direkt att filma, för det var inget fel i badrummet, det var bara i vardagsrummet. Vilket jag tyckte var konstigt, för mögel kommer ju av fukt och det visar ju att lägenheten är fuktskadad. Men i badrummet syntes ingenting och allt var torrt. Ingen lukt heller, jag hade visserligen känt lukten av jord när jag stod i hallen, vilket är så mögel luktar för mig, men när jag gick mot badrummet eller köket så försvann lukten. Jag kunde ju aldrig ana att lukten skulle komma från vardagsrummet!

Så jag började filma som sagt och försökte sen lugna ner mig så jag kunde sova. Dagen efter ringde jag föreningens ordförande och hon kom och tittade, sedan började det rulla. Jag fick även idén att kolla i källaren under mig, vilket är cykelförrådet och då insåg jag att det var större än vad jag trodde, för skadan under grannens lägenhet vad så rejäl.

2 män från företaget Polygon kom på besök på några dagar senare, de var jättetrevliga, trots deras dåliga nyheter. Hela badrummet, inkl taket, en bit av hallen mot dörren och så en bit in i vardagsrummet var fuktskadat. En av dem frågade mig hur jag hade mått den senaste tiden och när jag berättade att jag var hela tiden förkyld, varannan vecka så sjuk att jag var tvungen att stanna hemma, så berättade han att det berodde på möglet och att jag verkligen inte kunde bo kvar där.

Efter det så hände ingenting på ett tag, jag väntade på besked från föreningen om vem det var som skulle ordna alternativt boende för mig. När jag väl fick tillfälle så var det för att hon stod och pratade med en man från ett annat företag som som skulle byta rör i källaren, så nu stod de med en stor bil och rengjorde. Lägg detta på minnet, för det är relevant för något som kommer att hända senare.

Så jag pratade med henne och hon sa att mitt försäkringsbolag skulle prata med deras försäkringsbolag om detta, så en vecka hade gått utan att jag hade vetat detta, för själva föreningen ordnar inte sådant, de har inget att erbjuda. Jag skrev mer om allt detta i mitt förra inlägg, då ingen hade något att erbjuda i hela stan verkade det som.

Nästa stressmoment, jag måste tömma majoriteten av lägenheten, för det enda rummet som hade dörr var mitt sovrum. Och eftersom de skulle byta rör, så blev ett av mina förråd oanvändbart, för jag hade huvudröret i det förrådet. Det andra förrådet var fullt av andras möbler, då jag inte använde det, så mina föräldrar lånade det för att förvara morfars och brorsans gamla möbler som skulle användas senare. Efter lite arbete så fick jag i alla fall plats med det som stod i ena förrådet i det andra förrådet, men sedan var det praktiskt taget fullt.

Den stressen. Eftersom jag har AS så tål jag inte stress ALLS, och här var det stress HELA TIDEN. Hade jag inte fått den nya medicinen ett halvår tidigare som faktiskt hjälpte, så hade jag inte klarat av detta och det var knappt ändå, jag fick otroligt mycket hjälp av hela familjen.

På tisdagen fick jag nycklarna till lägenheten och på onsdag var jag så sönderstressad att jag kom inte upp ur sängen. Så jag var sjuk från jobbet, igen.

Efter det lugnade det sig ner sig som tur var, men jag kunde inte känna mig hemma i lånelägenheten, som för den delen låg på andra sidan stan från allt kändes det som. Det enda jag hade relativt nära till var jobbet, men familjen och centrum var så långt bort kändes det som. Jag kunde inte cykla heller, för sista augusti blev min cykel stulen (en olycka kommer sällan ensam, tyvärr var det här min 4e eller 5e olycka, så jag ville bara skrika och få ett riktigt autismutbrott med allt det innebar, men jag lät bli).

Jag kunde inte ladda batterierna helt heller, så jag var deprimerad och dålig hela hösten, fortsatte att vara sjuk med jämna mellanrum. Jag mådde helt enkelt skit, men min lägenhet kändes inte heller trygg och jag kände mig överkörd av föreningen, så jag hade bestämt mig att så fort lägenheten var renoverad så skulle jag köpa en ny lägenhet och flytta därifrån.

Så fort jag hade bestämt detta så kom naturligtvis den perfekta lägenheten ut på försäljning på Facebook. Mitt drömområde precis utanför stan som ändå var nära till skog och sjön, lagom stor lägenhet med en garderob med dörr som genast blev mitt pysselrum i mitt huvud och eftersom det var på första våningen så fanns det uteplats! Och området utanför var en ok stor gräsmatta med träd och buskar hela vägen. Det var jobbigt att ta sig runt då det var en uppförsbacke upp till gräsmattan och uteplatsen, de höll på att fixa fasaden, så man kunde inte gå ut genom balkongen. Backen gav ett till plus i mitt huvud.

Kort sagt, lägenheten var perfekt för mig. Men jag hade precis börjat spara. Jag ville dock verkligen ha lägenheten, så jag bet ihop och bjöd på den och jag fick den! Jag pratade med banken som ordnade 3 lån till mig, bottenlån, topplån och ett tillfälligt lån som skulle vara betald senast sista mars. Och vi skulle skriva på lånen 1 december, vilket var då vi hade kommit överens om att jag skulle överta lägenheten.

Jag skulle dock få tillgång till den redan i mitten utav november. 30 oktober så skrev vi på första delen av avtalet och säljaren fick handpenningen, men lägenheten var min från 1 december!

Jag var så glad att jag tog mig hem till min gamla lägenhet för att börja packa lite, jag tog även hand om posten där det stod om rörbytet och att man inte skulle spola ner saker som bindor, tamponger etc och jag minns att jag tänkte "Vilken idiot spolar ner vätskeabsorberande saker i toaletten? Det är som att be om stopp i rören" och gick för att äta på Sibylla.

På vägen dit pratade jag med en granne som berättade att det gick rykten om att det var just de någon hade gjort i min trappuppgång och att det var det som orsakade fuktskadan. Vilket jag sa på en gång att nej, det berodde inte på det, vilket jag hade fått bekräftelse från Polygon om.

När jag hade ätit klart så gick jag till förråden, för de var klara med rörbytet så jag fick tillbaka andra förrådet och jag tänkte ordna så att det skulle bli lättare att flytta. Först så gick det bra, jag upptäckte använda portionssnusar i förrådet där jag hade saker men jag tänkte inte så mycket på det utan fortsatte. Sedan tog jag i en kartong som var dyblöt av urin. Den hade legat precis vid glipan mellan dörren och väggen.

Då föll alla bitarna på plats, fuktskadan, rörbytet, ryktet om att någon hade spolat ner en binda och orsakat fuktskadan. Någon var jag och de skyllde på mig, så därför använde de mitt förråd som jag använde som toalett. Jag ska nog vara glad för att jag inte hittade bajs därinne.

Eftersom jag var så himla glad innan dess, så blev fallet så stort, att jag tappade all ork. Jag blev så ledsen och besviken att hade jag inte redan köpt en lägenhet, så hade jag hellre bott på gatan än att flytta tillbaka till gamla lägenheten, där folk gav mig skulden för något som inte var någons fel egentligen.

Jag kände mig ovälkommen och så besviken. Jag skrev en lapp som jag satte upp på dörren där jag skrev att det var inte jag som orsakade skadan, de kunde prata med föreningen och Polygon om detta och skrev även mitt mobilnummer.

Dagen därpå var lappen bortriven. Jag var i området för att fira brorsan som fyller år på Halloween och han bodde mittemot min gamla lägenhet och jag skulle hämta något i lägenheten. Då såg jag att lappen var borta, tejpen var dock kvar, som bevis för att det hade suttit en lapp där.

Efter det började nästa stressmoment, dags att packa allt på allvar så vi bara kunde flytta sakerna. Jag fick nyckeln och vi kom fram till att de ändringar som behövdes göra kunde göras till sommaren (byte av tapet i köket och en fondvägg i vardagsrummet) så vi satte igång. Jag var inflyttad helt en vecka in i december. Gamla lägenheten var tömd samt lånelägenheten och jag fick den besiktad och kunde lämna in nyckeln strax innan jul.

Vid det laget var jag slut. 2015 var ett väldigt jobbigt år och jag har skrivit det här inlägget under en lång period, men nu är den klar och kan postas. Äntligen