...Och jag sitter här och funderar lite på min situation och min sensommar, höst och början av vintern. Hur jag kunde sjunka så långt tack vare myndigheter.
Jag fick min andra utbetalning idag av Socialen, så där funkar det i alla fall. Jag behöver inte oroa mig för att behöva sälja min bostadsrätt än, i och med att det här SKA bara vara tillfälligt och jag SKA få tillbaka min sjukpenning.
Under första halvåret så hade det gått framåt för mig. Visst, jag blev av med min kurator på Vuxenhabiliteringen pga omorganisation (översättning: de får mindre pengar, så de måste skära ner), men tack vare boendestödet som väcker mig varje morgon, så fick jag i mig både frukost och min medicin regelbundet, vilket gjorde att jag fick mer energi, vilket gjorde att jag åt mer mat, vilket gav mig mer energi etc.
Jag mådde så himla bra i somras! Jag började långsamt att utmana min agorafobi och ta dagliga promenader. Visserligen i områden med lite folk, men jag tog mig ut ur lägenheten och bara det var en stor vinst!
Jag började även komma ifatt med ekonomin äntligen, för den hade legat och gnagt på mig under flera år, det där kreditkortet som jag aldrig kunde betala av, för så fort jag började komma ifatt, så skedde det något så jag hamnade på minus igen.
Men i somras så kändes det positivt, för jag hade fått ett nytt sjukintyg i maj och den hade blivit godkänd av min handläggare på Försäkringskassan.
Jag hade t o m börjat fundera på att småjogga lite i skogen och jag var faktiskt ute på min första joggingtur i skogen när jag fick det där samtalet, som skulle förstöra allt jag hade jobbat för under hela första halvan av året.
Min handläggare berättade att en annan handläggare samt en medicinsk rådgivare hade kommit fram till att jag kunde jobba halvtid i en anpassad arbetsplats med anpassade arbetsuppgifter, så därför skulle min sjukpenning dras in.
Jag bröt ihop där och då, i skogen. Jag bara grät och grät, kunde knappt andas. Jag var tvungen att ringa mamma så hon kunde få mig att lugna ner mig, så jag kunde ta mig hem. För så som jag mådde då, så kunde jag inte ens stå på benen.
Mamma fick mig att lugna ner mig, på sitt bryska sätt som funkar under för mig när jag bryter ihop. Hon har fått mycket kritik för hur hon är mot mig under de situationerna, men hon vet att det sista jag behöver är medlidande, någon som tycker synd om mig. Det gör bara att jag bryter ihop ännu mer. Så hon är tvärtom, brysk och osympatisk och helt perfekt för mig i de stunderna.
Jag lyckades ta mig hem.
Sedan dess har det bara gått neråt. Jag har knappt energi för nånting längre. Innan sommaren så klarade jag av att städa och tvätta med mammas hjälp, visst jag var trött efter, men det var inte så farligt. Jag hade nämligen energi för att hålla rent någorlunda, så dagen efter behövde jag bara ta det lugnt, jag klarade t o m att ta mig upp ur sängen långa stunder för att göra roligare saker än att stirra på videor på Youtube.
Nu är det helt annorlunda. Vi tvättade och städade i torsdags. Som vanligt avslutade jag dagen med en dusch, så jag är ren och fräsch i min nybäddade säng. Det tog mig timmar att få ihop energi för att orka ställa mig i duschen.
Fredagen sov jag bort totalt. Jag åt frukost när boendestödet väckte mig på morgonen. Annars sov jag bara, hela dygnet och natten till lördagen. Jag var så otroligt slutkörd, av hushållssysslor.
Min agorafobi har blivit mycket värre, så att ta mig utanför dörren är en kamp som jag ofta misslyckas med. Jag vill verkligen inte ut, jag vill stanna i min trygga säng, i mitt trygga sovrum, i min trygga lägenhet, där JAG bestämmer över mig själv. Där folk inte kan komma in och vara elaka mot mig, behandla mig illa på olika sätt. Där jag kan vara mig själv utan konsekvenser och ångest.
Det komiska i det hela är att jag fick diagnosen Agorafobi av läkaren som skulle bedöma min arbetsförmåga åt Försäkringskassan och han rekommenderade Kognitiv BeteendeTerapi (KBT) för att minska på fobin och öka chansen till ett hanterbart liv.
Försäkringskassan bedömde att jag kunde jobba.
