Åh ord, varför sviker ni mig?

Jag är urdålig på att uttrycka mig verbalt. Verkligen jättedålig och det gör mig så frustrerad för jag hatar att bli missförstådd, vilket jag tenderar till att bli då främst av folk som inte känner mig jätteväl och att bli frustrerad hjälper visserligen inte, men jag kan inte rå för det. Så när jag försöker förklara något så står min hjärna still. Den är tommare än ett tomt blad och jag känner mig lagom intelligent. Vilket var en av anledningarna till att jag trodde jag var korkad fram tills jag blev 25 och en massa människor motbevisade den teorin för mig.
Jag är dock väldigt duktig på att uttrycka mig skriftligen, så länge jag får tänka ifred.

Anledningen till att jag skriver om detta är för att många gånger när folk har bett mig att förklara "symptomen" för Aspergers Syndrom så drar jag drar jag upp de vanligaste kriterierna och då brukar folk säga "men jag har också det och det och det, jag kanske också har Aspergers" fast jag märker på dem att de inte alls har AS, främst på deras kroppsspråk och deras brist av ovilja till ögonkontakt, något som jag fick träna bort när jag var tonåring, hade läst att folk litade inte på människor som inte kollade folk i ögonen, plus att mamma har under hela min uppväxt sagt att man kollar på den personen man pratar med i ögonen.
Så då känns det som om de här personerna missförstår vad jag försöker berätta om AS och jag blir då frustrerad och vill försöka förklara så att de förstår men orden sviker mig.

En annan anledning är det här med att jag blir så trött av socialt umgänge och hur trött jag är efter en arbetsdag på min fas3-praktik, som inte ens är inärheten av ett riktigt jobb (jag sitter ensam i ett rum, håller på med samma arbetsuppgifter varje dag samtidigt som jag kollar på serier på andra skärmen med min chefs tillåtelse då jag är som effektivast när jag ser på en bra serie, minimal kontakt med resten av folket som är på kontoret, även om de tenderar till att komma in till mig ibland), jag försöker ibland förklara för människor som säger att de vill förstå, även om jag är tveksam till det ibland beroende på deras respons, jag berättar att jag blir jättetrött psykiskt och ibland blir jag helt utmattad.

Många har då svarat att de också blir trötta efter en arbetsdag och då brukar jag få berätta att jag blir så trött att jag orkar ibland inte göra något annat än att sätta mig i soffan och stirra, jag måste samla energi för att orka göra iordning mat, vilket jag har struntat i många dagar och bara gått och lagt mig istället. Att jag blir så trött att jag blir känslomässigt labil, en gång var jag så trött att när matlådan läckte ut i väskan på jobbet så bröt jag ihop totalt och bara grät, så chefen fick komma och trösta mig för jag grät så hårt. När jag väl hade lugnat ner mig så bet jag ihop och klarade av resten utav dagen. Men när jag är så trött så kan jag bara brista ut i gråt hur lätt som helst vilket jag hatar, men jag orkar inte kämpa emot.

Trots att jag verkligen trivs på SAC så blir det svårare och svårare för mig att ta mig ur sängen på morgonen ju längre in på arbetsveckan vi kommer och då är det inte längre bara psykiskt trötthet utan även kroppen känner att jag behöver vila och jag känner att jag kommer aldrig ifatt, helgen räcker inte till för att jag ska bli utvilad. Än så länge så är det hanterbart, men jag vet inte hur länge till jag orkar med detta, innan min psyke och kropp klappar ihop totalt.

Och allt detta vill jag kunna förklara verbalt men jag kan inte. Det var en av anledningarna till varför jag hade med mamma på mötet på f-kassan, så hon kunde uttrycka sig åt mig, bli förstådd åt mig. Jag hoppas bara att det räckte, med läkarintyg, massa papper från af och en rapport från min chef, att det är nog för att f-kassan godkänner min ansökan. Det är mars nu och de har t o m april på sig att komma fram till ett beslut och jag kan inte rå för att oroa mig, med tanke på hur resten av mitt liv har varit, varför skulle då det här gå vägen? Så jag är jävligt rädd.