Lång uppdatering om vad som har hänt sedan sist: Sjukskrivning

Jag fick en kommentar för några dagar sedan av en kvinna som undrade hur det har gått sedan sist jag skrev på bloggen, vilket gjorde mig förvånad då jag trodde att de enda som läste min blogg var vänner på fb och min familj, jag känner själv att jag använder bloggen mest för att dels skriva av mig och dels lägga all information om min situation på ett ställe, så jag slipper förklara hur det ligger till för 50 personer som frågar :P Kanske är dags att skriva lite med, då det har hänt rätt så mycket och sista inlägget skrevs sista maj.
Detta kommer nog att ske under många olika inlägg, annars kommer jag att få sitta en hel dag och skriva, och det har jag inte lust med.

Vi får se om jag kommer ihåg allt, men om jag börjar med Aspie-delen.
Samma vecka, nej samma DAG som jag ringde till f-kassan och bröt ihop så fick jag brev från vuxenhabiliteringen, jag hade fått en tid till ett möte med en kurator och tiden var på fredagen veckan efter helvetesveckan, som jag nu kallar den för, så det var väldigt lägligt. Då hade jag i alla fall lite hopp om att få hjälp efter att ha fått nej till halvtidssjukskrivning på vårdcentralen.

På fredagen under helvetesveckan så kom min gamla SIUS-handläggare från af, som även är min kontakt med af generellt, till SAC vilket var planerat sedan tidigare, men under mötet så kom han och min anordnare överens om att jag skulle få komma och gå som jag ville, att jag skulle inte få ha några krav på mig just då, för jag mådde så dåligt, jag hade inte slutat gråta sedan samtalet, utan det var mest att när jag var lugn så rann tårarna mer långsamt. Så jag slapp bekymra mig över alarmet, utan kunde sova så mycket som jag behövde och gå hem när jag kände att det blev för mycket, men oftast så blev det att jag kom in lite senare än vanligt och satt fram tills vi slutade.

Sedan kom mötet på Vuxenhab, det visade sig att kuratorn var min första SIUS-handläggare, som hade fått jobb på lasarettet efter ett halvår med mig och var nu utlånad till vuxenhab, så hon kände mig sedan tidigare, vilket var väldigt skönt.
Jag hade med mamma under det här mötet och vi tog upp allt som hade hänt och kuratorn blev helt förskräckt, speciellt när hon frågade mig om hur jag tror det skulle gå i värsta fall, vilket enligt mig skulle vara att jag blev mer och mer utkörd, mer och mer deprimerad, tappa all hopp och skulle jag bli tillräckligt nedtryck så skulle jag skita i allt, min familj och vänner och ta livet av mig själv, för jag skulle inte orka mer. Jag tycker själv att självmord är något så otroligt själviskt och jag är en väldigt osjälvisk person, tanken på att såra någon är otänkbart för mig, så självmord är inget jag tar lätt på, det är inget jag säger för att få uppmärksamhet eller liknande, men jag vet att fortsätter mitt liv såhär, så kommer jag inte att ha ork till att leva mer och då kommer jag att vara självisk.

Kuratorn sa på en gång att hon kommer inte att tillåta mig sjunka så lågt, utan hon kommer att göra allt för att förhindra att jag blir deprimerad, att jag kommer ihåg allt det positiva i livet trots mina motgångar, att hon kommer att sätta kilar i den där cirkeln som hon hade ritat upp. Det jobbigaste för mig var att berätta allt detta för mamma, för jag tror att hon misstänkte att jag hade självmordstankar, men det är en sak att misstänka något och få bekräftelse för det.

Saken är den att jag vill inte dö, jag vill leva, jag vill se mina brorsbarn växa upp, ev kanske få barn själv om jag hittar en man som är förstående nog och älskar mig, jag vill resa mer, jag vill umgås med mina vänner, jag vill se alla årets säsonger, jag vill så mycket, men har jag ingen ork för att jag är så utbränd, så kvittar det vad jag vill, för jag orkar inte.

Sedan frågade kuratorn om hur jag tror det skulle gå i bästa fall, vilket är halvtidssjukskrivning och halvtidsjobb som ger mig mer pengar och mer energi för att kunna umgås med familjen, kunna umgås med min brorsdotter som är totalt fasterkär att mitt hjärta smälter varje gång jag får höra av mig svägerska att hon frågar efter mig eller när min brorsdotter ropar på mig när hon inte ser mig. Ett bättre liv generellt, där jag inte behöver snåla med pengar längre, vilket skulle vara ett bekymmer mindre.

Under mötets gång så skrev kuratorn om saker som hon skulle kolla upp och vi kom överens om att hon skulle kontakta mamma som sedan skulle ge informationen till mig, så jag fick mest fokusera på att klara vardagen, vilket var syndigt skönt för mig, att lägga över ansvar till andra, så att jag inte behöver göra något.

Kuratorn hörde av sig redan veckan efter, enligt mamma så skulle jag få avslag på ansökan, men jag skulle få hjälp efter semestern till att göra en ny ansökan och kuratorn tyckte att jag skulle boka en ny tid på vårdcentralen, fast denna gång om heltidssjukskrivning, för hon såg på mig att det krävdes inte mycket nu förrän jag skulle bryta ihop totalt psykiskt. Så jag ringde på fredagsmorgonen och bokade en tid, fick en tid med samma läkare som förra gången. Jag hade lämnat in en kopia av läkarutlåtandet som läkaren på vuxenhab i Örebro hade skrivit för min ansökan till f-kassan, hon ville se den och jag hade ringt efter en kopia dagen efter mötet på vc, för de hade stängt för dagen när jag kom hem den dagen. Ironiskt nog fick kopia av ansökan med läkarutlåtandet innan jag fick från vuxenhab i Örebro.

Dagen innan jag ringde och fick tid på VC dock så hade jag ett möte med min SIUS-handläggare och min anordnare igen, min handläggare hade på något sätt fixat att jag skulle vara på SAC halvtid men jag skulle fortfarande få betalt för heltid, vette katten hur han hade fixat det, men jag var väldigt tacksam, för trots att min anordnare har gjort allt för att göra det så kravlöst han kunde åt mig, så har jag fortfarande mitt samvete att jobba med, det kändes lite fel för mig att komma in senare än vad jag borde och gå när jag kände att jag orkade inte mer för den dagen. Så att få det bestämt åt mig att jag ska köra halvtid av andra var en lättnad för mig, även om jag inte visade det, då jag hade stängt av mina känslor så mycket som möjligt då, för att sluta gråta och för att inte bli mer deprimerad.

Sedan träffade jag läkaren igen och denna gång så gick det mycket bättre, jag blev sjukskriven på en gång, hon sa då att jag skulle vara heltidssjukskriven i 2 veckor och sedan på halvtid ett tag efter, men jag fick inget exakt datum, men hon skulle skicka en kopia av intyget till mig och en direkt till f-kassan.
Så när jag kom hem sjukskrev jag mig direkt på f-kassans hemsida. Jag var sjukskriven, såvida f-kassan nekade sjukskrivningen, vilket de inte har gjort än.

Men på måndagen hade jag en tid inbokad på SAC, skulle träffa en kvinna från kommunens IT-avdelning och under mötet så bjöd hon in oss till studieträff av avdelningen, vilket blev inbokat på onsdagen. Så det var en lite konstig början på min sjukskrivning :P

Sista veckan i juni så fick jag min kopia av läkarintyget, där hade läkaren skrivit att jag skulle vara sjukskriven från 15 juni t o m 13 juli, så en hel månad och sedan skulle jag vara halvtidssjukskriven fram t o m 31 augusti, vilket jag tyckte var komiskt, för halvtid på halvtid är 2 timmar per dag :)

Och här sitter jag nu, min tredje arbetsdag sedan jag kom tillbaka från sjukskrivningen, jag kör 2 timmar per dag, men jag tänkte att jag skulle börja jobba mig uppåt till 4 timmar i augusti, men nu i juli tänker jag ta det lugnt, vilket kan behövas, för trots att jag jobbar en så liten stund så blir jag otroligt trött och jag vet inte ens varför, för jag tycker inte att jag gör något ansträngande. Men min kropp är lite konstig, vilket inte är något nytt.

Det var aspie-delen det, blev rätt så långt ändå, trots att jag inte har skrivit med vad som har hänt på min fritid eller vad jag har gjort under min sjukskrivning, bortsett från mötet och studiebesöket första veckan. Det  inlägget skriver jag när jag har tid för det.

Så gick det med det läkarbesöket...

Jag hade en tid hos en läkare igår på vårdcentralen och jag kände att jag var så psykiskt instabil att jag bad morsan att följa med mig på läkarbesöket, ifall jag bröt ihop igen. Men planen med hela besöket var att bli halvtidssjukskriven den vägen eller i värsta fall heltidssjukskriven pga utbrändhet, för jag är på god väg dit kan jag säga.

Så vi fick träffa läkaren som var en väldigt sympatisk kvinna och bra på många sätt, men hon kunde inte hjälpa mig. Hon berättade att det kvittar hur många sjukintyg hon eller andra läkare på vc skriver så kommer inte f-kassan att godkänna dem, då de har fått ett intyg från en specialistläkare där han har skrivit att jag klarar max 50% i flera år framåt och ändå så vill de avslå min ansökan!!! De godkänner på sätt och vis inte hans intyg!!
Så det fanns inget hon kunde göra för mig och då bröt jag ihop igen, jag bara grät och grät, för jag orkade inte mer då, det kändes så hopplöst, jag kände mig maktlöst och visste inte vad jag skulle göra, eftersom f-kassan inte kan godkänna min ansökan då jag "jobbar heltid" och har "klarat mig såhär långt", men när jag försöker sjukskriva mig så får jag höra att det kan jag inte, för f-kassan skulle inte godkänna sjukintyget! Snacka om moment 22.

Den här läkaren ville dock verkligen hjälpa mig, så hon gav en massa förslag som jag hoppas att morsan minns för mitt minne är lite luddigt efter att jag bröt ihop, men det jag minns är att jag skulle begära en kopia av intyget från specialistläkaren, den ringde jag om igår då de hade stängt receptionen för dagen igår när jag ringde, hon nämnde nåt om att jag kunde begära ett avstämningsmöte(?) där jag har möte med f-kassan, arbetsförmedlingen och har med mig folk som kan prata om min sak om jag förstod det hela rätt.
Hon sa även att senare idag så skulle hon på ett möte där folk från olika myndigheter var med och då skulle hon ta upp mitt fall och höra hur vi ska göra i den här situationen, då hon såg hur dåligt jag mådde och att det behövdes göra något rätt så snart.

Så just nu kan jag bara sitta och vänta, vänta på kopian av intyget som jag hoppas kommer imorgon och vänta på samtal från den där läkaren, höra vad som bestämdes under mötet, vänta på lappen från f-kassan så jag kan få gå på möte med min handläggare.
Bara en massa väntan, igen.

Jag orkar verkligen inte mer

Det känns som om jag håller på att drunka, att min värld håller på att gå under, jag har inte kunnat sluta gråta på snart en timme, även om jag faktiskt kan andas nu, för det kunde jag inte förut, jag grät så hårt.

Jag hade rejäla problem med att komma upp ur sängen idag, trots att jag hade sovit lite mer än 7 timmar och jag kan vanligtvis klara mig så länge jag får minst 6 timmar, så kände jag att det var inte tillräckligt idag, det tog mig en timme att komma upp ur sängen, så jag blev ca 30 min sen till fas3-praktiken. Jag hade verkligen inge energi kvar och värre kommer det att bli, då det är något varje helg nu, plus praktiken

Detta gjorde att jag bestämde mig för att ringa till min nya handläggare på Försäkringskassan idag, för att höra hur det gick. Efter det brast det. Enligt handläggaren så kommer jag att få avslag då det finns inga belägg för att godkänna ansökan (inte? vad sägs som ett sjukintyg från en läkare, undersökningen som var basen till min diagnos, möte med mina 2 olika handläggare på Arbetsförmedlingen plus en massa papper som de hadde och en rapport från min anordnare, där allt säger att jag klarar inte heltid, duger inte det?), för jag har ju jobbat heltid hittills samt att jag är inskriven heltid på Af och är heltid i fas3, har jag klarat mig såhär långt så klarar jag mig i framtiden resonerar de.

Jag kände verkligen hur all kraft försvann ur kroppen på mig, all ork, all energi, all vilja bara försvann av de orden och jag bröt ihop. Jag försökte förklara för henne men till slut så kunde jag inte ens andas, så jag fick lägga på och skrek efter minichefen som sitter i rummet bredvid, så jag skulle få hjälp till att lugna ner mig.

Allt känns så hopplöst just nu, vi trodde verkligen att de skulle godkänna min ansökan, att jag skulle få halvtidssjukskrivning och mitt liv skulle sakta bli bättre, ett avslag känns som ett slag i magen av världens starkaste person. Jag är helt utmattad.

Jag försöker hålla kvar hoppet, nästa steg nu är att träffa en läkare och bli halvtidssjukskriven på fläcken, även om det kommer att svida ekonomiskt. Det fanns inga tider kvar idag, så jag får ringa tidigt imorgon istället och få en tid, men just nu så orkar jag inte mer.

Åh ord, varför sviker ni mig?

Jag är urdålig på att uttrycka mig verbalt. Verkligen jättedålig och det gör mig så frustrerad för jag hatar att bli missförstådd, vilket jag tenderar till att bli då främst av folk som inte känner mig jätteväl och att bli frustrerad hjälper visserligen inte, men jag kan inte rå för det. Så när jag försöker förklara något så står min hjärna still. Den är tommare än ett tomt blad och jag känner mig lagom intelligent. Vilket var en av anledningarna till att jag trodde jag var korkad fram tills jag blev 25 och en massa människor motbevisade den teorin för mig.
Jag är dock väldigt duktig på att uttrycka mig skriftligen, så länge jag får tänka ifred.

Anledningen till att jag skriver om detta är för att många gånger när folk har bett mig att förklara "symptomen" för Aspergers Syndrom så drar jag drar jag upp de vanligaste kriterierna och då brukar folk säga "men jag har också det och det och det, jag kanske också har Aspergers" fast jag märker på dem att de inte alls har AS, främst på deras kroppsspråk och deras brist av ovilja till ögonkontakt, något som jag fick träna bort när jag var tonåring, hade läst att folk litade inte på människor som inte kollade folk i ögonen, plus att mamma har under hela min uppväxt sagt att man kollar på den personen man pratar med i ögonen.
Så då känns det som om de här personerna missförstår vad jag försöker berätta om AS och jag blir då frustrerad och vill försöka förklara så att de förstår men orden sviker mig.

En annan anledning är det här med att jag blir så trött av socialt umgänge och hur trött jag är efter en arbetsdag på min fas3-praktik, som inte ens är inärheten av ett riktigt jobb (jag sitter ensam i ett rum, håller på med samma arbetsuppgifter varje dag samtidigt som jag kollar på serier på andra skärmen med min chefs tillåtelse då jag är som effektivast när jag ser på en bra serie, minimal kontakt med resten av folket som är på kontoret, även om de tenderar till att komma in till mig ibland), jag försöker ibland förklara för människor som säger att de vill förstå, även om jag är tveksam till det ibland beroende på deras respons, jag berättar att jag blir jättetrött psykiskt och ibland blir jag helt utmattad.

Många har då svarat att de också blir trötta efter en arbetsdag och då brukar jag få berätta att jag blir så trött att jag orkar ibland inte göra något annat än att sätta mig i soffan och stirra, jag måste samla energi för att orka göra iordning mat, vilket jag har struntat i många dagar och bara gått och lagt mig istället. Att jag blir så trött att jag blir känslomässigt labil, en gång var jag så trött att när matlådan läckte ut i väskan på jobbet så bröt jag ihop totalt och bara grät, så chefen fick komma och trösta mig för jag grät så hårt. När jag väl hade lugnat ner mig så bet jag ihop och klarade av resten utav dagen. Men när jag är så trött så kan jag bara brista ut i gråt hur lätt som helst vilket jag hatar, men jag orkar inte kämpa emot.

Trots att jag verkligen trivs på SAC så blir det svårare och svårare för mig att ta mig ur sängen på morgonen ju längre in på arbetsveckan vi kommer och då är det inte längre bara psykiskt trötthet utan även kroppen känner att jag behöver vila och jag känner att jag kommer aldrig ifatt, helgen räcker inte till för att jag ska bli utvilad. Än så länge så är det hanterbart, men jag vet inte hur länge till jag orkar med detta, innan min psyke och kropp klappar ihop totalt.

Och allt detta vill jag kunna förklara verbalt men jag kan inte. Det var en av anledningarna till varför jag hade med mamma på mötet på f-kassan, så hon kunde uttrycka sig åt mig, bli förstådd åt mig. Jag hoppas bara att det räckte, med läkarintyg, massa papper från af och en rapport från min chef, att det är nog för att f-kassan godkänner min ansökan. Det är mars nu och de har t o m april på sig att komma fram till ett beslut och jag kan inte rå för att oroa mig, med tanke på hur resten av mitt liv har varit, varför skulle då det här gå vägen? Så jag är jävligt rädd.

Jobb på kommunens it-avdelning? YES PLEASE!!!

I tisdags så var chefen för kommunens it-avdelning här på besök, chefen hade bjudit in honom för att visa upp hur vi har det här i SAC och hans baktanke var då att visa upp mig, då han tycker att jag är väldigt duktig med datorer och väldigt snabblärd (mao teknisk :P) och han tyckte det var synd att denna kunskap inte utnyttjades ordentligt utan slösades bort i fas 3.

Det är många som tycker att jag är jävligt smart, men eftersom jag är oförmögen till att kunna plugga (jag försökte, läste en termin på kau och misslyckades rejält och då läste jag Företagsekonomi, nåt som jag hade lätt för i gymnasiet, not so much på universitetet) så blir det svårt att ha användning för min intelligens. Så det är nästan synd att jag är så smart som jag är (hmm, det börjar låta som om jag har ett gigantiskt ego och stort självförtroende... yeah right!) för då skulle jag kanske ha kunnat börjat på samhall eller liknande ställen. Det är tydligen illa nog att jag vill ha industri-jobb eller andra enformiga arbeten.

I alla fall, it-chefen var här som sagt och han var tydligen inte så entusiastisk över besöket och han var tydligen väldigt neutral hela besöket. Sedan fick han träffa mig i mitt "lilla" rum där jag sitter ensam med mina 2 skärmar. Han som alla andra, reagerade över att jag har 2 skärmar och vi snackade litegrann om teknik och sådant, min chef tyckte dock att jag sa något som var väldigt tjejigt, jag hade sagt att jag var lite kunnig om datorer och teknik, ordet lite var tjejigt enligt honom, så jag sa istället "Ok då, jag är väldigt kunnig om datorer och teknik" och det tyckte han var mycket bättre :P

Efter it-chefen hade gått så fick jag reda på att han var om inte eld och lågor så var han i alla fall mer entusiastisk än när han kom, han ville ta över mig från SAC (som fas3are till att börja med, men vi alla hoppas att det kan leda till jobb), men han ville veta lite mer om fas3 och ha papper och sådant först, så vi ringde till min SIUS-handläggare och berättade den goda nyheten och bad honom att fixa de papper som behövs. Så vi får se vad detta leder till.

Tydligen har chefen pratat med kvinnan på af som har hand om fas3 och kommit överens med henne om att vantrivs jag på it-avdelningen så får jag komma tillbaka till SAC på en gång, men det är nog mest teknik-nördar på den avdelningen, såna hanterar jag varje dag så det ska inte vara några större problem. Hoppas jag, för jag vill att detta ska leda till jobb och jag vet att SIUS-handläggaren kommer att locka it-chefen med lönebidraget som arbetsgivare får när de anställer någon med ett funktionshinder. Vet inte hur det funkar OM jag skulle bli halvtidssjukskriven, men det tar vi då, för det är inte ens säkert att min ansökan kommer att bli beviljad eller att detta leder till ett jobb. Så jäkla många om, bah.

Men det skulle vara så väldigt skönt med ett jobb och få ut 5siffrigt någon gång, slippa behöva snåla och vara så himla ekonomisk hela tiden, kunna ha kul utan att tänka på pengarna som flyger iväg mm. Jag skulle kunna spara ännu mer till en större lägenhet med balkong, det vore jävligt najs. Fast först blir det nog en ny mobil, då den jag har driver mig till vansinne. Sista gången jag köper en HTC-mobil.

Jag börjar bli lite orolig... igen

Den här artikeln gör mig lite orolig just nu, om den här killen som uppenbarligen verkligen inte kan klara sig själv, inte får rätt till hjälp av f-kassan, hur ska då jag få min ansökan om halvtid godkänt? Min handläggare på f-kassan har redan ringt till både min gamla SIUS-handläggare på af och till min fas3-anordnare (som jag kallar för chefen för att förenkla) och försökt få dem att säga att jag klarar heltid, bara för att jag är heltid på min fas3-plats.

Men de båda sa aldrig det, utan dels ifrågasatte de att hon var den hon var och de blev även misstänksamma när de märkte att hon pratade i högtalartelefon, som om det var någon med henne som lyssnade på samtalen.
Dessa båda män är dock ett jättebra stöd för mig (trots att jag blev av med mitt SIUS-stöd när jag hamnade i fas3, som om det skulle ha botat mig från mitt funktionshinder, men min handläggare vägrar att släppa mig, trots att han officiellt inte har kvar mig) och de båda vill att det ska bli som bra som möjligt för mig, vilket är just halvtid sjukskrivning.

Det jobbiga är den här väntan, att mitt liv ligger i deras händer och det sliter på mig, för jag vet att om jag får ett nej så kommer jag att bryta ihop, för jag klarar knappt veckorna som det är just nu och verkligen kämpar för att komma upp ur sängen varje dag och jag trivs verkligen här på SAC.

Men får jag ett nej så kommer jag att överklaga deras beslut, efter att ha återhämtat mig. Jag ska få svaret senast slutet av april

Migrän på alla hjärtans dag :(

Fick migrän idag av alla dagar, vilket var lagomt mysigt. Det hjälpte inte att morsan tog med mig på djupvattengympa igår för första gången för mig. Det var jävligt kul och jävligt jobbigt, kunde knappt stå upp efteråt, så det var en fördel att vi stretchade i den varma barnpoolen och kunde lugnt stå på knä. Det var tur att morsan skjutsade mig dit och hem, annars hade jag inte kommit hem på många timmar :P

Jag hade huvudvärk redan igår när jag kom hem från praktiken och den blev värre efter gympan, men inte så illa att jag behövde ta värktablett, trodde jag. Men jag var så trött att jag drack en halvliter vatten, åt en smörgås och la mig, somnade väldigt snabbt kan jag säga.

Sen imorse så vaknade jag av sprängande huvudvärk på ena sidan av huvudet och illamående, så det var lagomt skönt att vakna. Så jag skickade ett sms till praktiken där jag skrev att jag hade migrän och skulle bli några timmar sen, sedan tog jag hand om illamåendet och tog 2 tabletter innan jag la mig igen och somnade efter en stund.

Enda fördelen är att jag hade ingen träningsvärk från igår, trots att jag ansträngde mig, har bara lite ont på baksidan av låren av frigoliten, men det står jag ut med.

Just nu sitter jag på praktiken, kom hit ca kvart i elva, lite senare än vad jag ville, men idag ska jag garanterat inte stressa om jag inte vill gå hem och lägga mig igen. Jag är fortfarande lite överkänslig mot ljus, ljud och lukter. Så lunchen blir intressant, men jag överlever... Hoppas jag :P

Published with Blogger-droid v2.0.4

Jag har hittat mitt drömjobb!!

Tyvärr så kan jag inte få betalt, för det är fas3-praktik :( Jag älskar att ha praktik på Sverige Amerika Centret, det är härliga "kollegor" (alla utom chefen är fas3:are) som har underbar och knäpp humor så jag passar verkligen jättebra in, har en jättebra chef/handläggare/vad man nu ska kalla honom, när jag berättade för honom att jag har Aspergers Syndrom första dagen så var hans respons "Men vad bra" och stort leende, första gången jag råkade ut för det :P

Jobbet som vi gör är väldigt bra också, jag kan inte komma på ett bra ord för vårt positiva arbete, men vad vi gör är att vi går igenom folkbokföringsböcker från innan 1940 och skriver upp alla immigranter och emigranter in i en databas, som prästerna har sammanställt från kyrkoböckerna en gång om året och sedan skickat in till staten, som de sedan har gjort böcker av. Låter det lätt? Jag kan lova att det är det inte, för detta var innan datorer, detta var t o m innan skrivmaskin blev vanligt så de flesta församlingar är handskrivna... i gammaldags skrivstil... och vissa präster måste ha varit fulla när de skrev de papprerna för jösses vad svårt det kan vara att tyda namn och yrken ibland.

Det jag gör dock är att jag sitter och sidnumrerar inskannade böcker, så de bilder där det står ett sidnummer får det sidnumret som namn, detta är vår betalning för att vi har tillgång till folkbokföringsböckerna och detta är ett jobb som de andra avskyr medan jag älskar det, för jag har tillåtelse att titta på serier eller filmer samtidigt (jag jobbar mer effektivt då har vi upptäckt) och jag slipper då anstränga mig för att försöka lista ut vad prästerna har skrivit, även om jag tydligen var väldigt bra på det, för folk som har varit där längre än vad jag har brukar fråga mig om råd ibland. Men jag föredrar sidnumrering.

Enda nackdelen är att jag orkar inte riktigt, jag är helt slut när jag kommer hem och ibland har jag t o m huvudvärk när jag kommer hem, det blir ibland för många intryck, för mycket socialt.
När det gäller intryck så sitter jag så jag ser dörren och reagerar varje gång någon går förbi den dörren, vilket händer rätt så ofta då de som röker går förbi vårt rum för att gå ut och röka.
När det gäller det sociala så blir det tyvärr för mycket, jag sitter i ett rum med 4 andra och de är jättetrevliga och jag gillar att prata med dem men det blir nog lite för mycket för mig, samt att jag får hjälpa en av dem med datorn och liknande med jämna mellanrum, vilket också är jobbigt för mig.

Lägg då till 2 raster och en lunch och första rasten är alltid värst då vi är så många då och det blir väldigt högljudd och jag får ibland hålla för öronen för att det är så jobbigt. De ska försöka fixa så att ljudnivån sänks, men med tanke på att vi ska bli fler och vi får knappt plats i matsalen som det är så vette katten vad de har tänkt sig.

Det blir nog bättre på måndag, då ska jag flytta in till ett annat rum, som vi har döpt till det tysta rummet, då dit in ska bara de som behöver lugn och ro och tystnad för att kunna arbeta och må bra, vi fixade till det rummet igår, jag hjälpte till med att sätta ihop datorstolar och sätta ihop datorerna, borden fixade någon annan med borr och en skulle fixa gardiner i avslappnande färger till rummet så det blir lite finare, men vi har redan en tavla därinne :P

Det har potential till att bli riktigt trevligt därinne, även om jag kommer att sakna vissa saker, som när rökarna står ute och röker så brukar de knacka på fönstret som är bakom mig och skoja med mig, eller när min chef vill visa något tekniskt eller ha hjälp med sin mobil (hans första android-mobil så lite ovant för honom men han är väldigt teknisk så han klurade ut det mesta själv) eller när folk kommer in för att snacka lite.

Det är så synd att jag blir så trött av socialt umgänge för jag gillar att vara social, jag gillar att vara med folk även om jag inte kan läsa av dem korrekt ibland, men jag blir så trött att jag orkar ingenting på slutet av dagen, jag försöker ha nog med energi för att göra mat och hålla mig vaken till en viss tid, för jag är då helt slut i huvudet och vill bara gå och sova. Ibland är jag fortfarande trött när jag vaknar för att huvudet hinner inte vila ut medan kroppen är utvilad, så det blir en krock där och jag har ännu inte listat ut för hur jag ska lösa det problemet, för jag blir bara tröttare och tröttare och längtar till helgen då jag kan äntligen låta huvudet vila ut.

Jag önskar tiden kunde gå lite snabbare, så jag får svar från f-kassan, för detta visar bara att jag klarar tyvärr inte heltid, hur jag än skulle vilja klara det. Så då får jag ta en minskad inkomst och må bra istället, även om det blir lite svårare ekonomiskt, men det går nog runt.

Jäkla lång väntan på svar

Det är 2 saker som jag irriterar mig över och båda har koppling till försäkringskassan (surprise surprise), den ena saken är att jag måste vänta 3-4 månader innan jag får ett svar på min ansökan om att få jobba halvtid! 3-4 månader och jag känner mig sliten efter bara en månad praktik, skulle jag vara social på helgen (som jag var i lördags) så känner jag mig ständigt trött men kan inte vila för att jag måste vara på praktiken och då ska jag alltså köra såhär 3-4 månader till, jag skulle behöva bli sjukskriven på halvtid nu ju. Jag hoppas verkligen att jag vänjer mig så det blir lite bättre, men jag kommer nog inte att vara så jättesocial den här tiden tyvärr.

Den andra saken jag irriterar mig över är reglerna för när man är halvt sjukskriven, då ska man tydligen jobba 4 timmar per dag, finns inga alternativ för klarar man att jobba 8 timmar på en dag så ska man klara heltid tydligen. Men så är det inte för mig, för mig skulle det vara bättre om jag jobbade 4 timmar 3 dagar i veckan och 8 timmar en dag så jag skulle få en vilodag inför helgen och kunna vara social, t ex 4 timmar mån, tis och tors och 8 timmar på ons, så får jag fredagen ledigt, det skulle jag må bättre av än 4 timmar varje dag.

En vilodag funkar såhär för mig, jag sover tills jag vaknar dock max 10 timmar för annars får jag problem inför kvällen därpå, om jag inte är jättetrött för då kan jag sova ett helt dygn, sedan stannar jag i sängen hela dagen, jag går bara upp för att gå på toa och för att hämta mat i köket och då oftast något som inte kräver nåt jobb, som rostat bröd med pålägg eller liknande. När jag är i sängen så sover jag inte utan jag vilar och då brukar jag läsa böcker eller surfa på nätet, vilket är varför jag först hade en netbook och sedan en surfplatta, så därför är det väldigt synd att surfplattan är trasig, för jag behöver den verkligen när jag vilar och inte vill läsa böcker.

Oftast behöver jag bara en sån här vilodag, men ibland så kan jag behöva flera beroende på hur social jag har varit och hur trött jag är, jag är av någon anledning mindre trött på soliga och varma dagar, det ger mig mer energi av någon anledning. Så jag längtar till senvåren och sommaren kan jag säga, skulle vilja ha den energin nu.

Så 4 timmar per dag 5 dagar i veckan är inte bra för mig och jag tycker att det där borde anpassas individuellt istället. Är det inte bättre att jag mår bra istället för att följa regler?
Men det där är att ta ut något i förskott (något som jag är väldigt bra på, både positiva och negativa saker), jag är inte ens säker på att de kommer att bevilja min ansökan, trots intyg från en läkare som inte tycker att jag ska jobba mer än halvtid. Det får jag se om 3-4 månader... BAH!

Usch för mardrömmar

Jag vaknade redan klockan fem imorse av en mardröm och jag kunde verkligen inte somna om. Vanligtvis när jag har en mardröm så handlar det om spindlar och ska jag vara ärlig så hade jag föredragit det.

Men denna gång så drömde jag att jag var hos mina föräldrar med min bror, svägerska och brorsdotter och mamma hade lagt min brorsdotter så hon skulle sova, men hon grät så rejält att det märktes att det var nåt fel på henne, så mamma plockade upp henne. Då spydde min brorsdotter och hon spydde upp rejält med blod, vilket gjorde att jag i drömmen drabbades av panik och började gråta rejält och då vaknade jag.

Så jag vaknade med den panikkänslan och spenderade en lång stund med att intala mig själv att det var bara en dröm, min brorsdotter mår bra, det är ingen fara. Men jag kunde inte somna om efter det.

Jag har hellre mardrömmar om spindlar än om mina nära och kära, jag hatar såna drömmar. Det är tur att jag sällan har såna mardrömmar.

Published with Blogger-droid v2.0.3