Livet... bah!

Känner mig lite off, igår så ville jag bara gråta för allt och inget och det berodde inte på pms för det skulle jag ha haft för 2 veckor sen eller om 2 veckor eller nåt, men garanterat inte nu. Beror väl på en massa saker, som att det är höst och snart vinter, jag är 27 och står stilla i livet, vill så mycket men det blir inte som jag vill.

Jag försöker se det positiva i livet, försöker vara glad och uppåt, men det börjar bli tröttsamt efter så många år. Hur sorgligt är det att enda anledningen till att jag kommer upp ur sängen är ett jäkla spel? Och idag så misslyckades jag att komma upp i sängen, för vad är det för mening? Jag kan lika gärna ligga i sängen och sova bort dagen som att sitta vid en jäkla dator och spela ett spel som inte ens är roligt längre, utan jag spelar mest av vana och för onlinekompisarna.

Ja okej, mycket nytt har hänt i år, fick en diagnos vilket är typ jippie, men det hjälper nog inte så mycket i slutändan, jag får ha kvar stödet från SIUS då asperberger är ett funktionshinder, åker och träffar Monika på vuxenhab en gång i månaden och så kommer jag antagligen att få en kontaktperson snart som kommer förhoppningsvis vara som en kompis som inte försvinner efter ett tag av olika anledningar.

Det känns även som om även min familj har tröttnat på mig, det har gått en halv månad sedan mitt senaste möte med SIUS och Monika, 2 veckor sedan mötet på handikappomsorgen och jag har inte fått några frågor alls om nån av de mötena. Jag orkar inte vara den som berättar allt hela tiden, det känns som om jag inkräktar och berättar fast ingen är intresserad, så jag låter bara bli just nu, ingen poäng ändå. Det är bara att förvänta att alla ska tröttna på mig ändå, för jag är ingenting. Speciellt inte nu.