Brottslingar har mer rättigheter än sjuka!

 Det här hände mig för 4-5 år sedan nu och det kokar fortfarare i mig av olika anledningar. För 4 år sedan i juni fick jag reda på att förvaltningsrätten gick på Försäkringskassans linje om att dra in min sjukpenning för 5 år sedan, då "jag var intelligent nog för ett halvtidsjobb" och "anpassade halvtidsjobb med anpassade arbetsuppgifter, anpassade arbetstider och anpassad arbetsmiljö är vanligt förekommande på arbetsmarknaden".

Jag fick inte ens en tid hos Förvaltningsrätten för att säga min sida av historien, något som är självklart t o m för de som ifrågasätter en p-bot!

Det var ingen Judge Judy som tog snabbt emot mig, hörde båda sidorna och tog ett beslut. Jag vet inte heller vilken värld de som tog beslutet lever i, men för mig som lever i verkligheten så har jag sett och haft ett sådant jobb och den SKAPADES för mig.

ÄNDÅ var jag sjukskriven hela sista året innan min arbetsgivare gick i konkurs, vilket gav mig problem med a-kassan, då det fanns inga bevis på att jag hade JOBBAT på arbetsplatsen, bara att jag hade varit anställd och konkursförvaltaren hittade inte mina anställningspapper.

Hela min historia är en enda röra och så mycket gick fel, jag har dock skrivit mycket i bloggen.
Varning för ett LÅÅÅÅÅÅÅÅNGT inlägg.

Det började med att jag fick det här jobbet, jag hade en handläggare i fas 3 som såg min potential bli bortslösad av olika anledningar, så han bestämde sig för att sluta som handläggare, fixade en bra ersättare och jobbade häcken av sig för att fixa arbetstillfällen för oss med olika funktionsnedsättningar med hjälp av bidrag från regeringen, kommunen och Arbetsförmedlingen och högst upp på anställningslistan vad mitt namn, fick jag reda på när jag väl anställdes.

Det gick bra i början, men i samma takt som min arbetsgivare fick mindre och mindre stöd i kommunerna, så blev min ork sämre och sämre, för jag hade visserligen ett bra jobb som jag trivdes med, men det innebar inte att resten av livet var problemfritt, tvärtom och detta gjorde att min energi minskade och minskade och till slut så orkade jag inte ta mig till jobbet alls. Jag har skrivit om detta i bloggen tidigare

Jag försökte komma tillbaka, en timme om dagen gick bra, två timmar gick okej även om jag inte hade någon energi resten av dagen, men vid tre timmar så fallerade det igen och jag blev sjukskriven igen. 
Jag var på gång att försöka komma tillbaka igen när jag fick reda på att min arbetsgivare skulle gå i konkurs, så jag bet ihop sista tiden för att klara av att besöka min arbetsplats en stund varje dag till sista dagen, men efter det insåg jag att det funkar inte längre.

Då började jag arbetet med att öka min halva sjukersättning (som jag fick när jag fyllde 30) till hel sjukersättning. Detta var våren 2017.

Min första ansökan avslogs, jag minns inte mycket från den tiden, men jag hade en kurator på Vuxenhabilitering till hjälp och jag vet att jag träffade en av deras läkare till ansökan med, plus att jag tror att min dåvarande läkare som var en ST-läkare var med på ansökan.

När den avslogs så började vi jobba för att ha ett möte min handläggare på Försäkringskassan tillsammans med min ST-läkare, kurator, mig och min mamma och detta tog otroligt lång tid, först hösten 2018 fick hade vi det här mötet och handläggaren säger då till våra ansikten, efter att vi har berättat och visat dokument på att jag har noll arbetsförmåga, att vi har gjort våran del, nu är det upp till hen att göra hens del.
Så vi gick från det mötet med höga hopp.

Oj så fel vi hade och vad jag föll långt.

2019 började med att min kurator på Vuxenhabiliteringen, som jag har träffat minst en gång i månaden i 8 år så hon kan hålla koll på hur jag mår, då jag oftast inte själv vet det tack vare min autism och adhd, fick order om att säga upp alla långvariga kontakter så de kunde lägga tid och pengar på nya personer som kommer till Vuxenhabiliteringen. De fick nämligen mindre pengar från regeringen och landstinget.

Så med det skyddet borta skickades jag till ett företag som jag besökte två gånger våren 2019 för att testa min arbetsförmåga och nu ska jag berätta något som inte berättades för mig:
Säger din kropp ifrån på något sätt under de här testerna, AVBRYT TESTET!

Jag fick huvudvärk efter 20 min, efter 30 min bad jag om paus för att ta en salva för att lindra min huvudvärk, vilket jag fick, dock borde jag ha avslutat där och då, för kroppen sa ifrån!
Jag tog salvan, avslutade första testet rekordsnabbt, fick göra ett till mer fysiskt test, använde min hjärna och var även rekordsnabb där med, även om min agorafobi kickades igång och gjorde det extra jobbigt för mig, men jag gjorde det och jag var så stolt över mig själv, ack om jag bara visste.

När vi satte oss ner för att prata om uppgifterna och hur jag mådde så kunde jag knappt prata och jag stammade rejält, jag var så trött att hjärnan kunde inte forma ord.

Dessa två möten rapporterades och min handläggare godkände dem först i maj när de kom in, de väntade bara på några uppgifter. När de uppgifterna kom in, så hade min handläggare gått på semester så det var någon annan som tog dem.

Denna person bedömde inte nog med att det är ingen idé att fortsätta med ansökan om ändrad sjukersättning, personen t o m drog in min SJUKPENNING!

Augusti 2019 fick jag samtalet, jag hade börjat må så bra psykiskt att jag hade börjat med långa promenader, så jag var långt ute i en joggingspår i skogen när mobilen ringde. 
Jag bröt ihop totalt. Jag ringde mamma och bara grät och grät. Till slut tvingade jag mig upp för att gå den långa biten hem, trots att jag var tömd på energi.

Jag överklagade beslutet först till Försäkringskassan och när den avslogs till Förvaltningsrätten, men under tiden hade jag en inkomst på 5 900 kr efter skatt (sjukersättning och bostadstillägg) som jag skulle leva på och jag hade inte många räkningar, jag hade dock ett bolån på min lägenhet, så efter alla räkningar var dragna, så hade jag 600 kr till mat, kläder och medicin i månaden.
Jag kunde inte få försörjningsstöd då jag min lägenhet var en insats, jag hade noll poäng hos hyresbolagen och jag ville inte lämna mitt dåvarande hem med billig hyra och gratis el.

Jag började då jobbet med att få a-kassa, jag skrev förut hur det gick, samtidigt som jag fick ångestattacker hela tiden när jag skulle söka jobb genom Arbetsförmedlingen så jag skulle få a-kassa, vilket jag ändå inte fick, så jag ringde vårdcentralen för mina attacker, fick träffa psykolog som med en läkare skrev ett nytt sjukintyg, som avslogs då jag hade redan ett aktivt t o m januari 2020.

Jag var så nära på att ge upp där och då, enda anledningen till att jag inte gjorde det var för att mamma tog med mina brorsdöttrar på besök, så jag skulle få mer energi till att kämpa vidare, men jag kände mig så otroligt ensam och övergiven av samhället. Jag var så otroligt trött och ändå behövde jag fortsätta kämpa.

Någon gav mig tipset om ett personligt ombud genom kommunen, så jag ansökte om detta, fick en jättebra person som verkligen peppade mig och hen fixade så jag fick försörjningsstöd från december 2019 då det bara skulle vara tillfälligt tills jag fick tillbaka min sjukpenning, antingen genom ett nytt sjukintyg eller för att Förvaltningsrätten skulle inse hur dumt beslutet Försäkringskassan tog var och ge mig tillbaka min sjukpenning retroaktivt.

Sedan kom nästa hinder, jag fixade ett nytt sjukintyg i januari och skickade in och vi väntade. Vi kontaktade Försäkringskassan i februari, fick höra att personen som har hand om SjukdomsGrundande Inkomst (SGI) var den som inte hade blivit klar ännu, så de bad oss att vänta.

Vi ringde igen i mars, samma sak, sedan i april så hade vi ett telefonmöte där jag fick svara på frågor och fick då reda på att eftersom jag inte hade varit till arbetsmarknadens förfogande, då jag fick ångestattacker och depressioner etc med andra ord var för sjuk för, så hade jag ingen SGI, så jag kunde inte få sjukpenning.

Jag var för sjuk för att skydda min SGI för att få sjukpenning.

Efter det så hade vi ett sista hopp, Förvaltningsrättens beslut som vi hoppades skulle komma snabbt.
Den kom början av juni 2020. De gick på Försäkringskassans linje. Att jag är med andra ord för intelligent för att vara sjukskriven. Jag var sjukskriven för utbrändhet!

Mitt personliga ombud och jag var helt mållösa. Jag hade dock börjat fundera på något, ifall det skulle gå helt åt helvetet som det gick, om jag skulle söka om en plats på ett LSS serviceboende, inte gruppboende utan en egen lägenhet som tillhör ett mer självständigt boende.
Vi skickade ansökan om detta där och då.

I september kom någon hem till mig tillsammans med mitt personliga ombud, jag fick berätta om mina problem och min situation, jag hade då haft boendestöd genom SOL sedan januari 2019, de skulle se till att jag kom ihåg att äta mat 3 gånger per dag, men eftersom det är genom SOL så trappades det ner och då hade jag ett besök om dagen, vilket innebar att jag kanske åt 2 gånger om dagen.

Så jag berättade att det funkade jättebra i början, men när det börjades trappa ner så blev jag sämre igen och jag skulle behöva ett mer permanent stöd.

I oktober fick jag reda på att ansökan om LSS serviceboende godkändes, vilket ingen, inte ens hoppfulla jag, hade trott på.
27 november fick jag erbjudande om en lägenhet i ett nytt boende som öppnades mars 2021, jag flyttade in då och sålde min lägenhet, vilket var en jobbig historia för sig, men denna gång använde jag en mäklare och kunde betala av bolånet och leva på resten av pengarna.
Fram tills dess hade jag fått försörjningsstöd på 1500-2000 sek i månaden nästan hela tiden förutom 2-3 månader sommaren 2020 när jag fick tillbaka på skatten pga extra avdrag.

Hysteriskt nog så ringde någon på Försäkringskassan mig när jag hade anmält flytt till ett LSS boende till dem i april, de frågade mig om jag hade haft någon annan inkomst än halv sjukersättning sedan min sjukpenning drogs in, när jag svarade bara försörjningsstöd så fick jag reda på att jag hade rätt till ett extra bidrag som tillhör bostadstillägget för de som har för låg inkomst, vilket jag hade rätt till fr o m augusti 2019 och jag fick en rejäl klumpsumma månaden efter.

Tack för det Försäkringskassan, när jag redan har pengar efter försäljningen så får jag mer pengar istället för NÄR JAG FAKTISKT BEHÖVDE DEM!!!!

Under tiden som allt detta skedde så gav jag inte upp om att få hel sjukersättning, nej jag tog nya tag efter jag fick samtalet om indragen sjukpenning.
Jag tog återigen kontakt med Vuxenhabiliteringen och hade flera möten hösten och vintern 2019 som fortsatte med möte med deras överläkare våren 2020, som gav mig rådet att träffa psykologer för KBT så vi kan säga i ansökan att vi har verkligen testat allt.

Så jag ansökte om att få träffa psykologer på landstingen för KBT, fick svaret sommaren 2020 att det fanns ingenting de kunde göra för mig, träffade överläkaren igen som skickade en remiss till Vuxenhabiliteringens egna KBT-psykolog som jag träffade hösten 2020 och som var med när jag fick lägenhet och flyttade till boendet och gav mig tipset om att testa LSS daglig verksamhet så jag skulle få fler på min sida, för han erkände på andra besöket att jag gjorde redan allt jag kunde för att inte bli sämre, så det fanns ingenting som KBT kunde göra för mig.

Genom åren har jag träffat väldigt många som har kallat mig för självmedveten, smart och klok och även bra problemlösare, jag kan säga att det hjälpte inte mig ett dugg genom livet.

I alla fall, jag började med Daglig Verksamhet, första platsen gick katastrofalt, gjorde två gånger och var ett vrak båda gångerna, sedan testade jag ett annat ställe som fungerade först, men som jag i snitt gick till 2 gånger i månaden, av 4 möjliga.

Detta hjälpte dock, för vi skickade in en ny ansökan om ändring till hel sjukersättning januari 2022, fick prata med handläggaren som hade mitt ärende i augusti, i oktober ringde hon mig och rådde mig starkt att istället söka från januari 2022, så ska jag ändra min ansökan till tre månader tidigare, från oktober 2021, vilket var tillåtet för man får söka 3 månader retroaktivt från när man skickar in ansökan.

Hon berättade att det var inte hon som tog beslutet, men hon kan ge starka rekommendationer och hon rekommenderade starkt att min ansökan skulle godkännas. Anledningen till att jag skulle söka 3 månader tidigare är för att då skulle jag få högre sjukersättning än om jag sökte från januari.

I november 2022 kom beslutet.
Kampen är över, jag har äntligen full sjukersättning och behöver inte oroa mig för tvingas jobba när min kropp inte klarar det alls.

Nu kommer vi till dagens situation. Jag är för självständig för att bo på ett LSS boende, jag skulle egentligen kunna leva i egen lägenhet och få boendestöd som påminner mig om mat 3 gånger per dag, istället för att jag tar upp en lägenhet som någon annan desperat behöver. 

Jag behövde dock poäng och jag behövde desperat ett ställe med hiss, då mina nerver i axlarna och nedåt är skadade och jag klarar inte av att lyfta/bära tungt eller ha på mig ryggsäck, så bära upp mat efter att ha handlat är så otroligt energikrävande, vilket inte är bra när att handla i mataffären tar all min energi för flera dagar redan som det är.

Jag har dock sökt och fått en sån lägenhet, så nu ska jag flytta härifrån, efter att ha bott här i snart 3,5 år. Jag önskar jag kunde säga att jag mådde bättre nu än när jag flyttade in och på några sätt så stämmer det, men på andra sätt så är jag så mycket sämre.

Jag var tvungen att sluta med Daglig verksamhet för att jag behövde den energin till andra saker, som just till att handla mat eller försöka städa/laga mat. Jag ersatte det dock med vattengymnastik som jag får skjuts till 1-3 ggr per vecka, som börjar igen i september.

Men nu till poängen, hur kommer det sig att sjuka inte får en dag att föra sin talan, genom sig själv eller advokat, i domstolar när brottslingar får flera veckor?
Hur är detta rättvist?

Fullt ös, medvetslös! Nästan bokstavligen :P

 Jag vet att jag lovade ett längre inlägg om vad som har hänt, men jag har ärligt talat inte haft tid, eller energi, för att göra något annat än att däcka varje kväll eller vila hela dagen i sängen de få vilodagar jag har haft sedan nyåret.

Jag berättade att jag fick beviljat LSS service boende och blivit erbjuden en lägenhet, inflytt sker antagligen i mars, vilket är jättebra och det, men då har vi dilemmat att jag bor ju redan i en lägenhet, som är en bostadsrätt som jag har bolån på. Så jag måste alltså fixa med den med och det är det vi har gjort.

Jag kontaktade en mäklare innan nyår som kom och hälsade på redan 4 januari och han föreslog fotografering 20 januari med första visningen 1 februari. Vilket jag accepterade.

Efter det har det inte varit en lugn stund, mamma och jag har rensat, organiserat och gömt undan saker i lägenheten nästan varje dag, efter min förmåga, vilket är några timmar per dag, det varierade hur mycket jag orkade från dag till dag.

Men vi lyckades! Jag hade haft ont i svanken i flera dagar innan jag även fick ont i skulderbladet 19 januari, jag fick munsår och kroppen skickade flera varningssignaler om att göra mig sjuk om jag inte gav mig, men tack vare mamma så blev vi klara i tid. 

Bilderna blev jättefina och lägenheten ligger nu ute på Hemnet. Jag har en kort vilopaus fram till måndag, då börjar vi igen inför visningen. Jag har dock fått vila helt igår och idag, så förhoppningsvis orkar jag gå på loppis imorgon, jag har verkligen saknat det. Sedan kanske jag vågar utsätta mig för virrvarret som är Dollarstore, men vi får se.

Men nu blir det att "hoppa" i säng. För jag är fortfarande väldigt trött.

Ett år senare...

Jag försökte ha en blogg på wordpress, men det slutade nu med att jag flyttade över alla inlägg jag hade lagt upp där till den här bloggen istället, min OG blogg :P

Nästan ett helt år senare och karusellen fortsatte, med fler dåliga nyheter, men även några bra nyheter under hösten. Eller ja, två bra nyheter i alla fall, inom samma ämne.

I juni sökte jag om LSS Service Boende, som är mer självständig än gruppboende, men man har fortfarande tillgång till personal och gemensam yta dygnet runt.
I september hade vi möte där jag fick förklara varför jag behövde flytta till ett boende och i oktober fick jag reda på att min ansökan hade beviljats!

Det var första goda nyheten, andra goda nyheten är att jag har blivit erbjuden en lägenhet i ett nytt boende som ska starta i mars :D

Jag kommer att skriva ett längre inlägg med allt det negativa som har hänt, men det här inlägget ville jag ha positivt. :)

Några minuter från julafton...

 ...Och jag sitter här och funderar lite på min situation och min sensommar, höst och början av vintern. Hur jag kunde sjunka så långt tack vare myndigheter.

Jag fick min andra utbetalning idag av Socialen, så där funkar det i alla fall. Jag behöver inte oroa mig för att behöva sälja min bostadsrätt än, i och med att det här SKA bara vara tillfälligt och jag SKA få tillbaka min sjukpenning.

Under första halvåret så hade det gått framåt för mig. Visst, jag blev av med min kurator på Vuxenhabiliteringen pga omorganisation (översättning: de får mindre pengar, så de måste skära ner), men tack vare boendestödet som väcker mig varje morgon, så fick jag i mig både frukost och min medicin regelbundet, vilket gjorde att jag fick mer energi, vilket gjorde att jag åt mer mat, vilket gav mig mer energi etc.

Jag mådde så himla bra i somras! Jag började långsamt att utmana min agorafobi och ta dagliga promenader. Visserligen i områden med lite folk, men jag tog mig ut ur lägenheten och bara det var en stor vinst!

Jag började även komma ifatt med ekonomin äntligen, för den hade legat och gnagt på mig under flera år, det där kreditkortet som jag aldrig kunde betala av, för så fort jag började komma ifatt, så skedde det något så jag hamnade på minus igen.
Men i somras så kändes det positivt, för jag hade fått ett nytt sjukintyg i maj och den hade blivit godkänd av min handläggare på Försäkringskassan.

Jag hade t o m börjat fundera på att småjogga lite i skogen och jag var faktiskt ute på min första joggingtur i skogen när jag fick det där samtalet, som skulle förstöra allt jag hade jobbat för under hela första halvan av året.

Min handläggare berättade att en annan handläggare samt en medicinsk rådgivare hade kommit fram till att jag kunde jobba halvtid i en anpassad arbetsplats med anpassade arbetsuppgifter, så därför skulle min sjukpenning dras in.

Jag bröt ihop där och då, i skogen. Jag bara grät och grät, kunde knappt andas. Jag var tvungen att ringa mamma så hon kunde få mig att lugna ner mig, så jag kunde ta mig hem. För så som jag mådde då, så kunde jag inte ens stå på benen.

Mamma fick mig att lugna ner mig, på sitt bryska sätt som funkar under för mig när jag bryter ihop. Hon har fått mycket kritik för hur hon är mot mig under de situationerna, men hon vet att det sista jag behöver är medlidande, någon som tycker synd om mig. Det gör bara att jag bryter ihop ännu mer. Så hon är tvärtom, brysk och osympatisk och helt perfekt för mig i de stunderna.
Jag lyckades ta mig hem.

Sedan dess har det bara gått neråt. Jag har knappt energi för nånting längre. Innan sommaren så klarade jag av att städa och tvätta med mammas hjälp, visst jag var trött efter, men det var inte så farligt. Jag hade nämligen energi för att hålla rent någorlunda, så dagen efter behövde jag bara ta det lugnt, jag klarade t o m att ta mig upp ur sängen långa stunder för att göra roligare saker än att stirra på videor på Youtube.

Nu är det helt annorlunda. Vi tvättade och städade i torsdags. Som vanligt avslutade jag dagen med en dusch, så jag är ren och fräsch i min nybäddade säng. Det tog mig timmar att få ihop energi för att orka ställa mig i duschen.
Fredagen sov jag bort totalt. Jag åt frukost när boendestödet väckte mig på morgonen. Annars sov jag bara, hela dygnet och natten till lördagen. Jag var så otroligt slutkörd, av hushållssysslor.

Min agorafobi har blivit mycket värre, så att ta mig utanför dörren är en kamp som jag ofta misslyckas med. Jag vill verkligen inte ut, jag vill stanna i min trygga säng, i mitt trygga sovrum, i min trygga lägenhet, där JAG bestämmer över mig själv. Där folk inte kan komma in och vara elaka mot mig, behandla mig illa på olika sätt. Där jag kan vara mig själv utan konsekvenser och ångest.

Det komiska i det hela är att jag fick diagnosen Agorafobi av läkaren som skulle bedöma min arbetsförmåga åt Försäkringskassan och han rekommenderade Kognitiv BeteendeTerapi (KBT) för att minska på fobin och öka chansen till ett hanterbart liv.

Försäkringskassan bedömde att jag kunde jobba.

Soc på måndag

 Av någon anledning är det lättare för mig att uttrycka mig på Facebook, så här är något jag skrev igår:

Nu när jag sitter här och försöker samla på mig dokument till mötet med Soc på måndag, så är jag otroligt tacksam över de som hjälpte mig att få halv sjukersättning så fort jag fyllde 30 år.

Trots skiten jag går igenom just nu med Försäkringskassan, så HAR jag i alla fall en inkomst, även om den är under existensminimum. Jag behöver inte oroa mig för att bli vräkt för att jag har inte råd med hyran. Att det blir väldigt snålt med mat när jag måste köpa min medicin är inte så farligt.

Jag vet många som får mindre än mig och även några som får INGENTING!!! För att Försäkringskassan anser att de kan jobba, medan Arbetsförmedlingen anser att de aldrig kan klara av ett jobb.

Jag blir även förbannad, för största anledningen till varför vi kunde fixa halv sjukersättning var för att min kurator på Vuxenhabiliteringen insåg situationen och fixade möten med alla instanser så det skulle gå smidigt.

Vuxenhab är inte ett stöd längre. Pga deras omorganisation så är det svårt att få deras hjälp och när man väl får det, så är det kortvarigt. De är inte längre ett stöd för funktionshindrade för att kunna klara vardagen bättre.

Vilket beror på att de får mindre pengar, precis som allt annat i välfärden. Vad tror ni finansierade alla skattesänkningar?
Det har sparats in över 300 MILJARDER på sjuka de senaste 15 åren och mer sparande blir det.

Jag har turen att jag får energi till att fortsätta kämpa av mina nära och kära.
I gruppen Försäkringskassansupproret så läser jag om många som bara ger upp och tar sitt liv. En kille på 29 år fick t o m krav från FK om återbetalning efter sin död. De ansåg att han fick för mycket...

Nepp ingen sjukpenning här inte.

 Idag har verkligen inte varit en bra dag.

Jag borde ha anat detta, jag hade för roligt under helgen på scrapträffen som varade 2 hela dagar, där jag inte behövde bekymra mig för nånting, som när jag ska äta, vad jag ska äta, när jag borde gå och lägga mig etc.

Och jag var så himla inspirerad med, jag har inte varit såhär kreativ i flera månader, det kanske t o m var förra året jag kände mig såhär kreativ och det höll i sig även till när jag kom hem, så när jag vaknade efter 16 timmars sömn och var fast i sängen, så kunde jag ändå sitta och slutföra några syprojekt i sängen.

Sen så idag, så bestämde jag mig för att försöka få tag på min nya handläggare på Försäkringskassan, de fick trots allt in nya sjukintyget 15 oktober, så nästan en månad sedan. Jag försökte nå dem förra veckan innan jag blev helt utmattad utav alla mina ärenden som jag hade i tisdags och torsdags, men jag lyckades inte.

Under tiden som jag ringde och ringde, så fick jag höra att en närstående till mig har hamnat på akutpsyk igen för andra gången på mindre än ett halvår. Jag kan inte direkt säga att jag var förvånad och jag önskar att jag kunde ha hjälpt till mer, men jag har tyvärr fullt upp med eget, så jag släppte tyvärr bollen där och hoppades att personen skulle få hjälp ändå. Men men.

Efter detta så ringde faktiskt min handläggare upp mig, hör och häpna! Tydligen såg hon att jag hade ringt femtielva gånger eller liknande och ville slippa mina samtal stup i kvarten.
Så jag pratade med henne och förklarade situationen, för jag kan inte göra någonting förrän de på FK har tagit beslut, så hen skulle ta tag i detta och höra av sig senast på fredag.

Hen hörde av sig mycket snabbare än så, hen ringde en gång till idag, för att berätta att de kan inte ta något beslut på ett nytt sjukintyg, då det beslutet angående det gamla, avslagna sjukintyget gäller tills det sjukintyget går ut, dvs i januari! Även om det nya sjukintyget gäller för helt andra sjukdomskoder än det gamla!

Där får man för att man har en så duktig läkare som skriver sjukintyg som varar länge...

Så här sitter jag då, har varit utan sjukpenning eller annan inkomst, utöver min halva sjukersättning och försöker acceptera att trots att jag har slitit arslet av mig för att inte hamna i den här situationen, så måste jag nu gå till Soc och be om försörjningsstöd så jag får pengar till mat. För just nu så får jag inte ens en tusenlapp över efter alla mina få räkningar är betalda och jag köpte medicin denna månad.

Det värsta i det hela är att jag kanske blir av med mitt hem, min fristad, mitt lugna vrå. Jag har nämligen gjort den stora synden att jag äger min lägenhet. Visserligen med bolån, men jag misstänker att Soc kommer tvinga mig att sälja och flytta. Från min drömlägenhet....

TBC

Autism och sömnstörningar - mitt perspektiv

Jag har alltid haft sömnstörningar, genom hela livet och jag är nu 35 år och har i flera år accepterat att det är såhär det är för mig. Jag är en nattuggla med insomnia, eller sömnlöshet som enligt wiki är en tillfällig eller mer varaktig oförmåga att sova och används allmänt för att beskriva upplevelsen av icke-kvalitativ sömn i form av lång insomningstid, orolig sömn med längre eller kortare uppvaknanden under natten, ett alltför tidigt uppvaknande eller annan icke utvilande sömn.

När det gäller mig, så har jag svårt för att somna, jag kan sova oroligt och vakna flera gånger per natt eller t o m vakna och inte kunna somna om alls!
Jag har testat sömntabletter, de funkade inte alls på mig, jag beställde t o m medicin med sömnhormonet melatonin från England, då jag hade hört att de funkade bra för autister, de var okej, men höll inte i längden.

Jag har testat motion och bra diet och det funkade ett tag, vilket gjorde mig positivt överraskad, men efter några veckor så kom sömnstörningarna tillbaka, vilket ledde till att jag försökte motionera mer och såhär höll det på, tills min kurator, min handläggare på Arbetsförmedlingen OCH min handläggare på FÖRSÄKRINGSKASSAN sa åt mig att lugna ner mig, för jag håller på att bränna ut mig själv med för mycket motion. Vi var på ett avstämningsmöte inför halv sjukersättning inför när jag skulle fylla 30 år och det var min kurator som såg varningstecknen, men de andra två höll med henne helt och hållet.

Så jag höll på att bränna ut mig själv för att hitta en lösning på mina sömnstörningar. Det är väldigt illa och det gör att jag bara vill stöna av frustration varje gång någon säger att jag borde motionera mer och äta rätt så försvinner problemen. Jag var 29 år då när jag testade och jag vill egentligen börja med regelbunden motion igen, men jag har inte energin.

Det är detta som är det största problemet, jag har bara en bråkdel av energin som en neurotypisk person har, vilket gjorde mig förvirrad innan jag fick diagnosen, då jag kunde inte förstå varför det tog tid för mig att somna, varför jag behövde ta tupplurar för att jag var så trött efter skolan att tog jag inte en tupplur så skulle jag vara hemsk fram tills jag faktiskt skulle sova, vilket kunde ibland leda till att jag inte kunde somna sen på kvällen. Detta var inte varje dag som tur var, många dagar efter jag fyllde 10 år så räckte det med att sitta framför tv:n i några timmar, innan jag kunde gå iväg på vilken aktivitet jag nu skulle gå på den dagen.

Fram tills jag blev 12 år så gick jag varje måndag kväll på Unglottorna från när jag var 8 och varje onsdag så gick jag på ungdomsgymnastik från när jag var 9-10 år gammal. De dagarna var jag aldrig med kompisar heller, de var "bokade", så jag sa alltid nej, om det inte var med någon som gick på de här aktiviteterna, så då skulle vi ändå träffas.
När jag var 12-14 så började jag med fotboll och efter ett år så var jag tvungen att välja mellan fotbollsträning eller ungdomsgymnastik och jag valde fotbollen, vilket jag ångrar nu i efterhand då ungdomsgymnastiken hjälpte mig betydligt mer fysiskt med smidighet och balans än vad fotbollen gjorde och jag slutade ändå med fotbollen ett år senare, för jag var verkligen inte bra.

I alla fall, sömnstörningarna började väldigt tidigt för mig, men mamma hade som regel att hade jag väl hamnat i sängen så skulle jag inte gå upp igen, hon ville inte höra mig lekandes i mitt rum när det var läggdags, tyvärr tog jag detta fel och trodde att jag inte fick gå på toa heller, vilket gjorde att jag kissade i en skål och gömde i skåp, tills jag fick en utskällning för detta beteende.
Så varje kväll så frågade mamma vad jag ville leka med i sängen fram tills jag somnade och detta skapade ett livslångt beteende av att alltid ha saker i sängen, rätt så kul när mamma frågade för några månader sedan varför jag alltid har saker i sängen.

När jag blev tonåring och började köra ut reklam på söndagar, ännu en bokad dag, så köpte jag en egen tv till mitt rum och det ledde till att dagar när jag inte kunde somna eller hade vaknat efter några timmar och inte kunde somna om, så kunde jag titta på tv, i alla fall tills TV4 slutade med sina sändningar för natten, så jag skaffade en video relativt snabbt med. Och den vägen gick det, nu har jag dock en surfplatta vid sängen hela tiden.

Att ha underhållning i sängen är ett måste för mig, då jag har många dagar då jag inte orkar gå upp ur sängen och det har gått så långt nu, efter att ha försökt pusha kroppen och mig själv mer än jag egentligen orkar, att jag har yrsel så fort jag lämnar sängen, för att jag inte ska få för mig att göra något som jag vill göra men inte orkar. Det här är något nytt för mig, men så har jag inte lyssnat på kroppen så bra egentligen, trots att jag vet att jag kan bli riktigt sjuk om jag inte är försiktig. Vanligast är rejäl förkylning eller influensa.

När jag hör hur mycket andra orkar varje dag, så blir jag ärligt talat avundsjuk, för jag vill också orka allt det där, utan att känna tröttheten komma krypande hela tiden för att sedan bli fast i sängen i minst ett helt dygn innan jag kan börja med något litet igen och sakta jobba mig upp till saker, bara för att göra för mycket en dag och hamnar i sängen igen.

För något så enkelt som att knyta skorna tar energi, då många med autism kan inte lära sig att göra saker per automatik, jag vet inte ens om vi har muskelminne, så vi måste tänka igenom varenda steg, varje gång! Så tänk efter nu, hur knyter du skorna? Behöver du tänka efter varje gång, eller ser dina fingrar till att det blir rätt varje gång? Tänk nu att behöva lära dig att knyta skorna varje gång du behöver knyta skorna, hela livet. Och det är bara ett exempel, på hur något så litet och trivialt kan ta energi från oss med autism.

Inte ens när jag körde ut tidningar varje morgon så gjorde jag något per automatik och då fick jag ändå beröm för att jag kunde memorera ett helt distrikt så jag behövde inte titta i boken, men detta var ju för att jag har behövt memorera saker hela livet, inget går per automatik för mig, jag måste minnas för att kunna göra något.

Att ligga i sängen en hel dag hjälper inte heller mot mina sömnstörningar, antingen för att jag har varit så trött att jag har sovit bort en hel dag eller för att eftersom min mentala trötthet hindrar mig från att gå upp, så blir jag inte fysiskt trött och kan därför inte somna. Jag kan inte heller se en lösning på det heller, vilket är så frustrerande!

Allt jag kan försöka göra är att ta en dag och en natt i taget och hoppas på att jag dels somnar och dels att jag är utvilad när jag vaknar, så jag kan göra något roligt när jag går upp. Annars får jag försöka dagen efter.

Jag ser allt dina dömande blickar

Jodå, jag ser dig allt, hur du tittar på mig och dömer mig, "jäkla fetto, jag ser allt att du har varit och handlat på Lidl, i handen håller du en läskburk och ett wienerbröd. Ryggsäcken är säkert full med en massa skräp. Och nu ska du ta bussen hem. Latmask!"

Vad du inte vet är att jag var på Vuxenhabiliteringen för att träffa min kurator för att prata om nästa steg i överklagandet av Försäkringskassans beslut att avslå min ansökan om hel sjukersättning och även om min icke fungerande vardag som jag varje dag kämpar för att få så fungerande jag kan.

Vad du inte vet är att det här är tredje gången jag träffar min kurator på lika många veckor, förra veckan var t o m mamma med, och jag var sängliggande i flera dagar efter de föregående möten.

Vad du inte vet är att jag gick 3,2 km till Vuxenhabiliteringen, dels för att kallelsen hann inte komma och dels för att jag blir mindre trött av att gå än att ta bussen och hade jag haft ork och frisk fot, så hade jag hellre gått hem.

Vad du inte vet är att eftersom Vuxenhabiliteringen ligger ett stenkast från Lidl, så passar jag på att handla, så slipper jag tvinga ut mig en annan dag, så blir jag sängliggande bara en dag istället för två.

Vad du inte vet är att gå och handla för mig är lika mentalt jobbigt som det är fysiskt jobbigt att springa i en timme.

Vad du inte vet är att min energi var egentligen redan slut när jag gick ifrån Vuxenhabiliteringen och jag gick på reserven i butiken, så jag behövde mer energi och det snabbt, socker är det snabbaste sättet. Inte nyttigt men nödvändigt.

Vad du inte vet är att min storlek är ett symptom på hur jag mår. Ju sämre jag mår, desto större blir jag, för jag tröstäter.
När jag mår bra mentalt så går jag automatiskt ner i vikt, för jag älskar egentligen att ta promenader och simma och när jag kommer hem sen så är jag alltid hungrig efter mat och då duger inte skräp som snabbmat eller chips och godis.

Vad du inte vet är att jag önskar att jag mådde bra, så jag skulle kunna ha ett mer normalt och stabilt liv, utan att bli sängliggande minst en hel dag för att jag vågade gå ut en dag. Jag vill vara mer social, simma mer, göra mer, men just nu gör jag inte det.

Så döm mig du, jag vet dock sanningen om mitt liv och det gör inte du.

En väldigt ickefungerande vardag med väntan på besked från Försäkringskassan

Det är lite ironiskt att förra inlägget hette "Tips på en fungerande vardag". För just nu funkar inte mitt liv alls. Det känns som att varje gång jag lyckas komma över ett hinder och samla ihop energi för en "normal" vardag, så kommer nästa stora hinder som tömmer mig på ork.

Hur 2015 har varit har jag redan skrivit om, 2016 var lite bättre men inte mycket och jag försökte verkligen kämpa mig tillbaka till jobbet hela det året utan att lyckas, i november 2016 så gick jag t o m tillbaka ett steg, jag kom upp till 75% av min arbetsförmåga (HA!) och då sa kroppen ifrån och jag kunde inte komma upp ur sängen längre, så jag blev helt sjukskriven igen. Så otroligt frustrerande.

2017 är inte så mycket bättre kan jag säga. Jag började kämpa för att komma tillbaka till jobbet med 25%, bara för att få reda på att föreningen jag var anställd hos skulle ansöka om konkurs. Jag fick 2 månaders uppsägningstid från 30 mars till 30 maj och så var det med det jobbet.

Jag blev dock helt sjukskriven igen fr o m 1 maj, då tog jag även beslutet att skicka in ansökan om sjukersättning på 100% istället för 50% som jag har nu.

Om jag inte klarar av att jobba ens 2 timmar på ett specialanpassat jobb för mig och mina behov, ett jobb som inte längre finns, så tvivlar jag på att det kommer att finnas ett annat bättre jobb för mig. Detta var inget lätt beslut, utan något jag har funderat över länge, förlusten av mitt jobb gjorde beslutet enklare.

För det var just jobbet som gjorde att jag tvekade så länge, jag älskade verkligen det jobbet och gjorde allt för att komma tillbaka, men jag misslyckades hela tiden. Jag gick dit ibland på besök de få gånger jag hade bra dagar.

I maj så föll världen för mig dock igen. Jag sålde min lägenhet förra året och fick vinst på den, så det skulle jag då naturligtvis betala restskatt för, samt att jag får alltid betala restskatt trots att Försäkringskassan drar ytterligare 500 kr/mån i skatt för mig, då det blir aldrig tillräckligt inbetalat mellan jobbet och Försäkringskassan.

Restskatten som jag skulle betala den här gången var över 21 000 kr! Men okej, det hade jag ändå räknat med, så det var lugnt tyckte jag då.

I slutet av april så ville Försäkringskassan ha en kopia av deklarationen samt en kopia av mitt kontoutdrag från årsskiftet och jag tänkte mig inte för när jag BARA skickade in dessa.
Jag fick bara någon vecka efter beskedet att de drar in mitt bostadstillägg, för jag har tjänat för mycket pengar under 2016!!

Jag reagerade inte bra kan jag säga, jag reagerade väldigt dåligt och stoppade huvudet i sanden, efter att ha skrivit en ansökan om överklagan, där jag skickade med kopior på avbetalningarna av både handpenningslånet och topplånet som jag gjorde direkt när jag fick pengarna för lägenheten.

Vilket gör att jag är i den sitsen jag är nu, jag har betalat av 11 000 kr av restskatten, så jag har drygt lika mycket kvar att betala, samt att jag har minus 10 000 kr på mitt Coop-betalkort, då jag fick förutsedda utgifter under sommaren.

Jag får ca 9 000 kr efter skatt totalt med sjukpenningen och sjukersättningen, med räkningar på 5 700 kr, mat ej inräknat. Restskatten ska vara betald i november, vilket är en omöjlighet med den inkomsten jag har, även om jag skippar att köpa mat.

Lägg till att jag ska egentligen ha fått beslut på båda ansökningarna från Försäkringskassan nu, enligt brev från dem, men har ännu inte sett röken av beslut.

Bostadstillägget skulle ta ca 15 veckor att ta beslut skrev de i brevet och i torsdags hade det gått 16 veckor sedan det brevet skickades ut, jag skickade in ansökan tisdagen en vecka innan.

Sjukersättningen skulle ta 3-4 månader att ta beslut om och den skickade jag in elektroniskt 10 maj.

Så här ligger jag med insomnia och magont p g a oron av ekonomin och jag är även rädd för att få avslag på båda ansökningarna. För då sitter jag verkligen i skiten.

Jag önskar just nu att jag var frisk och kunde jobba heltid, det är betydligt lättare än att inte kunna jobba och behöva försvara mig hela tiden för det och leva i fattigdom. För det är fattigdom här i Sverige.

Tips på fungerande vardag

Många har sagt att jag är så himla duktig på att hitta på lösningar på de problem som uppstår med att ha AS. Jag har gett många knep till min kurator som hon sedan ger vidare till andra som kan ha liknande problem som jag. Skulle hon få bestämma så skulle jag även ha föreläsningar.

Jag har dock två problem med det, det ena är att stå inför folk utan att vara ett nervöst vrak, då folk tenderar att inte ta såna seriöst och andra problemet är att jag vet inte vad jag ska ta upp.
När ett problem uppstår, så analyserar jag problemet och försöker komma på en bra lösning som funkar för MIG, sedan när jag har gjort det, så tänker jag inte på det längre.

Jag har redan nu lite svårt att komma på problem som jag har hittat lösningar på, det jag brukar ta upp är det här med hörseln, att jag hör verkligen allt. Så min lösning till det ända sedan jag gick på gymnasiet är att ha med mig musik överallt.

På den tiden fanns det något som hette MiniDisc, innan dess hade jag även testat portabel cd-spelare, men jag störde mig på att började jag att röra på mig, så började musiken att hacka, så jag gick alltid tillbaka till min freestyle som det hette här i Sverige (walkman i USA).

Sedan kom mp3-spelarna till Sverige. Jag var snabb på att köpa en sån, jag testade några olika modeller tills jag hittade en liten som jag verkligen gillade och jag har fortfarande kvar den i förrådet.

Ni kan nog se vart detta leder. När Sony Ericsson släppte Walkman W600i så köpte jag den och

skaffade ett speciellt skal till den, jag var inte så förtjust i orange. Jag fick ha den mobilen i 2 månader, sedan blev den stulen :(
Mobilen jag skaffade som ersättare hade radio, så jag kunde i alla fall lyssna på Rix FM som var bra på den tiden.

Och nu kan man spela musik i praktiskt taget alla mobiler, samt kamera, internet mm. Jag gillar verkligen teknik.

Folk oroar sig över att jag kommer att råka ut för en olycka när jag har hörlurar på mig hela tiden. Problemet med AS och autism generellt att det är inte bara hörseln som påverkas, utan det är alla sinnen. Jag har dock turen att mitt luktsinne är nedsatt.
Så jag minskar på hörseln, men jag ser fortfarande allt omkring mig. Sedan så hör jag fortfarande trafiken, det är bara på en lägre nivå, samt att andra ljud försvinner, som gruset jag går på, kläderna, min väska, andra människor etc.

Det här är en utav lösningarna som jag listade ut väldigt tidigt i mitt liv. Jag kommer att skriva fler inlägg om mina lösningar på problem som jag har tack vare min AS.
Har ni något som ni vill att jag ska ta upp, så är det bara att skriva en kommentar. Jag är även väldigt medveten om att bara för att det funkar för mig, så funkar det inte för alla andra, men det skadar ju inte att testa. Det är så man gör för att hitta det som funkar i slutändan :)

Mitt aspiga och jobbiga 2015

Efter ett väldigt jobbigt 2015 med rejäl depression och sjukskrivning hela första halvåret, där jag fick testa ny medicin och sakta ta mig tillbaka till jobbet under några månader, där jag började må bättre under maj och juni, så kom juli och jag blev hela tiden sjuk i rejäl förkylning.

Det är väldigt sällan jag blir förkyld på sommaren, oftast bara när stress är inblandad och mitt immunförsvar är försvagad. Men den här sommaren var jag allt annat än stressad, jag var kolugn, men ändå blev jag sjuk varannan vecka.

Sedan i augusti möblerade jag om för andra gången det året (första gången var i mars) och när jag skulle flytta en liten bokhylla från vardagsrumsväggen mot badrummet, så upptäckte jag något konstigt på väggen. Så jag flyttade hela soffan för att ta en närmare titt.

Mögel.

Jag hade mögel längsmed 2/3 av väggen och det var upp till mina knän, så drygt en halv meter. I 4 olika färger.

Min värld föll samman då kände jag. Det här fanns inte i mars när jag möblerade om sist och nu hade jag så mycket mögel. Det krävs inte ett geni att förstå att om detta är pga mig, så blir det jävligt dyrt. Något jag egentligen inte hade råd med.

Så jag började direkt att filma, för det var inget fel i badrummet, det var bara i vardagsrummet. Vilket jag tyckte var konstigt, för mögel kommer ju av fukt och det visar ju att lägenheten är fuktskadad. Men i badrummet syntes ingenting och allt var torrt. Ingen lukt heller, jag hade visserligen känt lukten av jord när jag stod i hallen, vilket är så mögel luktar för mig, men när jag gick mot badrummet eller köket så försvann lukten. Jag kunde ju aldrig ana att lukten skulle komma från vardagsrummet!

Så jag började filma som sagt och försökte sen lugna ner mig så jag kunde sova. Dagen efter ringde jag föreningens ordförande och hon kom och tittade, sedan började det rulla. Jag fick även idén att kolla i källaren under mig, vilket är cykelförrådet och då insåg jag att det var större än vad jag trodde, för skadan under grannens lägenhet vad så rejäl.

2 män från företaget Polygon kom på besök på några dagar senare, de var jättetrevliga, trots deras dåliga nyheter. Hela badrummet, inkl taket, en bit av hallen mot dörren och så en bit in i vardagsrummet var fuktskadat. En av dem frågade mig hur jag hade mått den senaste tiden och när jag berättade att jag var hela tiden förkyld, varannan vecka så sjuk att jag var tvungen att stanna hemma, så berättade han att det berodde på möglet och att jag verkligen inte kunde bo kvar där.

Efter det så hände ingenting på ett tag, jag väntade på besked från föreningen om vem det var som skulle ordna alternativt boende för mig. När jag väl fick tillfälle så var det för att hon stod och pratade med en man från ett annat företag som som skulle byta rör i källaren, så nu stod de med en stor bil och rengjorde. Lägg detta på minnet, för det är relevant för något som kommer att hända senare.

Så jag pratade med henne och hon sa att mitt försäkringsbolag skulle prata med deras försäkringsbolag om detta, så en vecka hade gått utan att jag hade vetat detta, för själva föreningen ordnar inte sådant, de har inget att erbjuda. Jag skrev mer om allt detta i mitt förra inlägg, då ingen hade något att erbjuda i hela stan verkade det som.

Nästa stressmoment, jag måste tömma majoriteten av lägenheten, för det enda rummet som hade dörr var mitt sovrum. Och eftersom de skulle byta rör, så blev ett av mina förråd oanvändbart, för jag hade huvudröret i det förrådet. Det andra förrådet var fullt av andras möbler, då jag inte använde det, så mina föräldrar lånade det för att förvara morfars och brorsans gamla möbler som skulle användas senare. Efter lite arbete så fick jag i alla fall plats med det som stod i ena förrådet i det andra förrådet, men sedan var det praktiskt taget fullt.

Den stressen. Eftersom jag har AS så tål jag inte stress ALLS, och här var det stress HELA TIDEN. Hade jag inte fått den nya medicinen ett halvår tidigare som faktiskt hjälpte, så hade jag inte klarat av detta och det var knappt ändå, jag fick otroligt mycket hjälp av hela familjen.

På tisdagen fick jag nycklarna till lägenheten och på onsdag var jag så sönderstressad att jag kom inte upp ur sängen. Så jag var sjuk från jobbet, igen.

Efter det lugnade det sig ner sig som tur var, men jag kunde inte känna mig hemma i lånelägenheten, som för den delen låg på andra sidan stan från allt kändes det som. Det enda jag hade relativt nära till var jobbet, men familjen och centrum var så långt bort kändes det som. Jag kunde inte cykla heller, för sista augusti blev min cykel stulen (en olycka kommer sällan ensam, tyvärr var det här min 4e eller 5e olycka, så jag ville bara skrika och få ett riktigt autismutbrott med allt det innebar, men jag lät bli).

Jag kunde inte ladda batterierna helt heller, så jag var deprimerad och dålig hela hösten, fortsatte att vara sjuk med jämna mellanrum. Jag mådde helt enkelt skit, men min lägenhet kändes inte heller trygg och jag kände mig överkörd av föreningen, så jag hade bestämt mig att så fort lägenheten var renoverad så skulle jag köpa en ny lägenhet och flytta därifrån.

Så fort jag hade bestämt detta så kom naturligtvis den perfekta lägenheten ut på försäljning på Facebook. Mitt drömområde precis utanför stan som ändå var nära till skog och sjön, lagom stor lägenhet med en garderob med dörr som genast blev mitt pysselrum i mitt huvud och eftersom det var på första våningen så fanns det uteplats! Och området utanför var en ok stor gräsmatta med träd och buskar hela vägen. Det var jobbigt att ta sig runt då det var en uppförsbacke upp till gräsmattan och uteplatsen, de höll på att fixa fasaden, så man kunde inte gå ut genom balkongen. Backen gav ett till plus i mitt huvud.

Kort sagt, lägenheten var perfekt för mig. Men jag hade precis börjat spara. Jag ville dock verkligen ha lägenheten, så jag bet ihop och bjöd på den och jag fick den! Jag pratade med banken som ordnade 3 lån till mig, bottenlån, topplån och ett tillfälligt lån som skulle vara betald senast sista mars. Och vi skulle skriva på lånen 1 december, vilket var då vi hade kommit överens om att jag skulle överta lägenheten.

Jag skulle dock få tillgång till den redan i mitten utav november. 30 oktober så skrev vi på första delen av avtalet och säljaren fick handpenningen, men lägenheten var min från 1 december!

Jag var så glad att jag tog mig hem till min gamla lägenhet för att börja packa lite, jag tog även hand om posten där det stod om rörbytet och att man inte skulle spola ner saker som bindor, tamponger etc och jag minns att jag tänkte "Vilken idiot spolar ner vätskeabsorberande saker i toaletten? Det är som att be om stopp i rören" och gick för att äta på Sibylla.

På vägen dit pratade jag med en granne som berättade att det gick rykten om att det var just de någon hade gjort i min trappuppgång och att det var det som orsakade fuktskadan. Vilket jag sa på en gång att nej, det berodde inte på det, vilket jag hade fått bekräftelse från Polygon om.

När jag hade ätit klart så gick jag till förråden, för de var klara med rörbytet så jag fick tillbaka andra förrådet och jag tänkte ordna så att det skulle bli lättare att flytta. Först så gick det bra, jag upptäckte använda portionssnusar i förrådet där jag hade saker men jag tänkte inte så mycket på det utan fortsatte. Sedan tog jag i en kartong som var dyblöt av urin. Den hade legat precis vid glipan mellan dörren och väggen.

Då föll alla bitarna på plats, fuktskadan, rörbytet, ryktet om att någon hade spolat ner en binda och orsakat fuktskadan. Någon var jag och de skyllde på mig, så därför använde de mitt förråd som jag använde som toalett. Jag ska nog vara glad för att jag inte hittade bajs därinne.

Eftersom jag var så himla glad innan dess, så blev fallet så stort, att jag tappade all ork. Jag blev så ledsen och besviken att hade jag inte redan köpt en lägenhet, så hade jag hellre bott på gatan än att flytta tillbaka till gamla lägenheten, där folk gav mig skulden för något som inte var någons fel egentligen.

Jag kände mig ovälkommen och så besviken. Jag skrev en lapp som jag satte upp på dörren där jag skrev att det var inte jag som orsakade skadan, de kunde prata med föreningen och Polygon om detta och skrev även mitt mobilnummer.

Dagen därpå var lappen bortriven. Jag var i området för att fira brorsan som fyller år på Halloween och han bodde mittemot min gamla lägenhet och jag skulle hämta något i lägenheten. Då såg jag att lappen var borta, tejpen var dock kvar, som bevis för att det hade suttit en lapp där.

Efter det började nästa stressmoment, dags att packa allt på allvar så vi bara kunde flytta sakerna. Jag fick nyckeln och vi kom fram till att de ändringar som behövdes göra kunde göras till sommaren (byte av tapet i köket och en fondvägg i vardagsrummet) så vi satte igång. Jag var inflyttad helt en vecka in i december. Gamla lägenheten var tömd samt lånelägenheten och jag fick den besiktad och kunde lämna in nyckeln strax innan jul.

Vid det laget var jag slut. 2015 var ett väldigt jobbigt år och jag har skrivit det här inlägget under en lång period, men nu är den klar och kan postas. Äntligen

Livet gillar att sparka på en

Det har varit ett jobbigt år för mig, milt sagt. Först blev jag av med majoriteten utav mina kära kollegor, vilket sved rejält, för vi blev så få kvar på jobbet. Jag har fått nya kollegor dock, men jag saknar fortfarande de som var tvungna att sluta.

Det där gjorde att jag fick en depression som jag aldrig riktigt kom över, trots mina försök och medicinen, det blev så illa att jag faktiskt blev totalt utbränd igen. Det blev så illa att när jag var hemma sjuk en vecka och skulle ta mig till Vuxenhabiliteringen så började jag att stortjuta och kunde verkligen inte sluta! Allt för att jag ville verkligen inte ta bussen, det kändes som att bestiga Mount Everest, med allt folk och faktorer som jag inte kunde påverka. Jag kunde inte cykla då detta var i januari om jag minns rätt och jag orkade inte att gå.

Så jag ringde morsan med en hulkande gråt som gjorde att jag kunde knappt andas och bad om skjuts, vilket jag fick och hon följde även med in och pratade med min kurator. Jag grät nonstop i 1 timme och kunde verkligen inte sluta. Det var så hemskt!

Vi kom i alla fram till att jag behöver hjälp, så i februari när orken tog slut igen, på bara max 2 veckor, så kontaktade jag vårdcentralen och fick en tid med en läkare, som dels sjukskrev mig helt i 2,5 månader om jag minns rätt, sedan trappade jag upp sakta men säkert och gick tillbaka till min heltid, vilket är halvtid, 1 juli.

Hon tog även prover på mig och gav mig en ny medicin som vi skulle trappa upp samtidigt som vi skulle trappa ner den gamla medicinen. Sedan några veckor senare fick jag även recept för B-, D-vitamin och folsyra som jag skulle ta i 6 månader.

Den nya medicinen hjälpte faktiskt, väldigt mycket! Först så blev jag sämre, jag kunde inte ens ta mig upp ur sängen och att handla gjorde att min flyktkänsla gick igång rejält, jag hade svettats så mycket att när jag kom hem, så fick jag ta en dusch. Jag var livrädd för att gå ut!

Detta tog jag naturligtvis tag i, men hjälp utav mina föräldrar, så jag skulle bli av med min sociala fobi, eller få ner den till något hanterbart. Under tiden som jag gjorde detta så kände jag att jag fick mer och mer energi, jag t o m möblerade om! Hela vardagsrummet med alla mina tunga möbler. Detta var i mars nån gång.

Sedan hittade jag en lägenhet som jag trodde att jag ville ha, så jag gick på visning i början utav juni och fixade även ett lånelöfte, så jag bjöd på lägenheten, men lägenheterna har blivit dyrare i den här staden, så jag hann bara lägga ett bud innan den gick över min gräns, för så mycket ville jag inte ha den lägenheten.

Lagom tills jag avslutade sjukskrivningen så blev jag drabbad av förkylningar hela tiden i juli och augusti, anledningen upptäckte jag i augusti när jag möblerade om i vardagsrummet igen, det växte mögel i flera olika färger på väggen mot badrummet, det hade även spridit sig till en utav sofforna.

Så jag fick panik och orken gick ur kroppen, för jag visste att oavsett om detta var mitt fel eller inte, så skulle det krävas en massa jobb för att fixa lägenheten, för om vardagsrummet är fuktskadat, så är badrummet garanterat det med. Genast började de här tankarna på olika situationer, så jag ringde morsan i panik och hon fick prata mig lugn.

Dagen därpå kontaktade jag ordförande i bostadsrättsföreningen och sedan började det att rulla på, ett företag från Örebro kom och kollade skadan, vilket var värre än jag trodde och kom uppifrån, så inte mitt fel tack och lov. De frågade mig hur jag har mått den senaste tiden och jag berättade då om mina förkylningar, vilket de förklarade berodde på möglet och att jag inte kunde bo kvar där.

Sedan började en tid utav förvirring, det tog tid innan jag fick reda på utav ordföranden att alternativt boende får mitt försäkringsbolag fixa i samarbete med föreningens försäkringsbolag, så då fick jag ringa och fick hem papper som jag fyllde i, sedan tog det ca en vecka innan de ringde upp och började diskutera, sedan tog det ca en vecka till innan jag fick beskedet att de står för alternativt boende, men att jag måste fixa det själv.

Naturligtvis så var det brist på lägenheter, detta var i september, så jag fick inte tag på något, jag blev sjuk igen, min ordförande ringde mig var 6e dag och mitt i allt detta så började ett annat företag att rengöra rören i byggnaden, vilket innebar att jag var tvungen att tömma ett förråd och det andra förrådet var fullt utav andras möbler, då jag har så lite i förråden.

Så jag hade en lägenhet att tömma, men ingenstans att förvara alla mina saker. Samt att jag var tvungen att hitta nånstans att bo så de kunde sätta igång med avfuktningen. Man kan säga att jag mådde verkligen inte bra, men den nya medicinen gjorde att jag klarade mig från att bli utbränd igen.

Men jag fick panik, så jag åkte ner till den lokala bobutiken och förklarade min situation och började tyvärr att gråta, jag hatar när jag gör det bland folk. Men det lönade sig, de kom fram med en nödlösning, de hade en möblerad lägenhet som de hyr ut till företag, så mitt försäkringsbolag hyrde den åt mig och sedan var det bara att börja packa.

15 september flyttade jag in i lånelägenheten. Sedan blev jag sjuk av utmattning. Men då var allt klart, byggföretaget fick nycklarna dagarna efteråt och jag började jobbet med att repa mig själv. Vilket är lite svårt i en lägenhet som inte är ens hem, men den var i alla fall fuktfri.

I oktober så hittade jag en lägenhet i ett område som jag blev kär i för flera år sedan, så jag tänkte att jag går och kollar den, det slutade med att jag blev helt kär i den, naturligtvis. Jag har ju haft det relativt lugnt i några veckor, så då måste ju nånting hända :P

Jag köpte lägenheten. Avtal är underskrivet, lånelöftet blir till bostadslån 1 december och då tar jag även över lägenheten. Så den gamla lägenheten kommer att säljas när den är klar.

Så nu ska jag bara påbörja arbetet med att flytta från två lägenheter på olika sidor i stan till en lägenhet i mitten av de två lägenheterna. Och mitt i allt så börjar min mobil att börja krångla, högtalaren och mikrofonen fungerar inte och nu har den även börjat med att resa i tiden, den stängde av sig under natten och när jag satte på den så var dagens datum 12 juni 2015 enligt den.

Jag har dock beställt en ny mobil, men den släpps inte förrän nästa onsdag. Så jag får försöka klara mig tills dess.

Liten uppdatering om mitt liv.

Jag har fått jobb!!!! 1 april gjorde jag min första arbetsdag som anställd istället för fas 3 och det bästa är att det är samma arbetsuppgifter då det är Svenska MigrationsCentret (fd Sverige America Centret) som har anställt mig och några till.

Det är dock i en ny lokal som inte ligger i centrum och jag delar rum med tekniskt sett 5 personer, även om vi bara är 3 samtidigt, då 4 av oss jobbar halvtid och jag som verkligen gillar att ligga kvar i sängen och mysa jobbar eftermiddag. Jag trivs jättebra kan jag säga, mina kollegor och min chef är jättetrevliga och vill mitt bästa (jag blev hemskickad första arbetsdagen när chefen såg hur trött jag var). Så jag är överlycklig ^^

En annan fördel är att jag får mer pengar i månaden, vilket är ett stort plus, men jag tänker inte tillåta mina utgifter att öka, något som jag har varit väldigt dålig på än så länge, det är så kul att shoppa när man faktiskt har råd att göra det, men nu ska jag börja spara så att jag kan köpa en ny lägenhet nästa år.

Sedan så har jag börjat med en ny hobby, art journaling eller som jag kallar det för, generell pyssel. Det är en dyr hobby att börja med, men när man väl har köpt allt man behöver så kan det ta ett tag innan man behöver köpa nytt och jag tror att jag är i det läget nu.

Jag fick köpa en sekretär att pyssla på, jag har alltid velat ha en sekretär och jag hittade en som jag blev helt kär i nästan på en gång när jag bestämde mig för att köpa en sån. Problemet är att lådorna är inte så lätta att nå när jag sitter och jobbar på den utfällda skivan, så jag har fått flytta om på saker och ting så jag kunde ta en liten bokhylla att ha saker som jag använder ofta i.

Och så är jag ett år äldre med, men jag känner mig fortfarande som runt 25, så jag har bestämt mig för att göra något liknande som mamma gör när hon hela tiden säger att hon är 29+, men jag tar istället 25+. Jag kan ju inte vara äldre än min morsa heller :-P

Utöver det kan jag inte komma på något, jag köpte en ny mobil, Nexus 5 som jag hade tänkt och jag är fortfarande väldigt nöjd med den, så jag kommer att ha den i minst 6 månader till, om inte längre än så då jag är sugen på Googles Project Ara, jag tycker det är en cool idé som jag vill testa.
Surfplattan börjar dock att bli lite trög, så jag kanske uppdaterar den om några månader, vi får se. Kanske blir efter att jag har köpt en lägenhet.

Jag har dock varit ute och rest lite i år, i mars hade Backstreet Boys konsert i Stockholm, på en torsdag dock, så jag tog en långhelg och passade på att besöka lite pysselaffärer.

Månadsskiftet mellan maj och juni reste jag och min bästa barndomsvän till Göteborg och hade en weekend på ett hotell och det var jättehärlig, hotellet var en bit ifrån centrum, men det hade vi inget emot, vi gick lite på stan på fredagen samt bio där vi såg Maleficent, lördagen spenderades i Liseberg tills vi knappt kunde stå längre och på söndagen blev det lite mer shopping innan vi åkte hem.

Första helgen i augusti så åkte jag till Varberg där vi hade en guildfest som var hur kul som helst och jag drack nog lite mer än vanligt, men jag slutade så fort jag märkte hur onykter jag var. Det var i alla fall jätteroligt och något som jag ser fram emot att göra igen. Jag var dock nära att inte komma hem på söndagen då det hade åskat i området på förmiddagen och orsakat ett elfel i Kungsbacka, så tågen kunde inte gå. Det blev några timmars väntan i hettan tills jag insåg att jag kommer inte att hinna ta sista tåget till Karlstad så jag ringde dem jag hade stannat hos för att kolla om råd, alternativt be om att få stanna en natt till, men då visade det sig att 2 från festen hade inte åkt än och de bor i Mariestad så de kunde ge mig skjuts dit och sedan hämtade mina föräldrar mig, så jag kom trots alla odds hem på söndagen. Det var lite nervigt kan jag säga och jag fick ett utbrott (fast personen som gjorde att utbrottet bröt ut fick skylla sig själv när han var så nonchalant mot mig), men efter att jag hade lugnat ner mig med hjälp utav en trevlig främling och ett samtal med min mamma tog jag allt med ro.

Den enda resa jag har planerat nu är in till Örebro för att shoppa lite när jag har varit anställd i 6 månader för att fira. Samt att i slutet av november så är Scifi-mässan i Stockholm igen, så den ska jag garanterat gå på.

Ordet hen

Det var länge sedan jag skrev här sist jag vet, men jag har inte haft lust att skriva av mig direkt. Jag ska skriva en uppdatering om vad som har hänt sedan sist, jag lovar. Men det ska jag inte ta upp här.

Idag ska jag ta upp ordet "hen", ett litet ord som har fått mycket uppmärksamhet, lite positivt men mest negativt och jag förstår ärligt talat inte varför. Så som vissa män skriver så låter det som att ordet hen kommer att radera alla kön, att han och hon kommer att försvinna och vi alla kommer att bli könslösa zombies eller liknande. Vad är de rädda för, att alla militantfeminister kommer och hugger av deras snopp?

Ordet har fått mycket narr i svensk media (enligt en väldigt bra källa som jag litar oerhört på så ska man ta allt som svensk media skriver om/tar upp med en stor nypa med salt, då de vinklar all information) vilket har påverkat allmänheten, vilket är något som tas upp här av en i RFSL Ungdom En kan använda pronomet hen, och den personen tycker att det är synd att ordet narras, då ordet finns utav två bra användningar.

De användningsområden är (från Wikipedia som har fått det från språkrådet):

• Hen kan användas som ett alternativ till uttryck som "hon eller han", "vederbörande" eller den i fall där könstillhörigheten är okänd, oväsentlig eller ska otydliggöras, som i exemplet: "Om en elev vill överklaga bör hen först vända sig till rektor".
• Hen kan användas för att omtala personer som inte vill kategoriseras i grupperna ”man” eller ”kvinna”, eller av personer med normkritiska intentioner som inte vill kategorisera mottagarna i en tvådelad könsuppdelning. Språkrådet har formulerat sig så här: "Vissa användare av denna normkritiska tillämpning förespråkar ibland att alla hon och han borde bytas ut mot hen som ett sätt att påverka språket och samhället i en mer könsneutral riktning", "Det bör också tilläggas att få driver linjen att han ochhon borde förbjudas i svenskan, utan även de mest normkritiska driver vanligtvis linjen att hen ska ses som ett komplement till hon och han".

Komplement, alltså INTE en ersättning, ni får kalla er för vilket kön ni vill, sedan om ni är biologiskt en man men är egentligen en kvinna eller tvärtom har ingen betydelse, ni som är ett kön biologiskt och känner er som det könet har inte heller någon betydelse.

Så snälla sluta göra narr av ordet, hen är lika löjligt som han eller hon, vilket är inte alls, speciellt inte för de personer som har längtat efter ett liknande ord. Jag tycker inte att acceptans, förståelse och respekt är för mycket att kräva.

Fast jag förväntar mig inte så mycket egentligen, i ett samhälle där folk gör narr utav handikappade och där kvinnor hela tiden trycks ner och ska acceptera det lilla vi har, trots att landet inte är jämställt för fem öre.

Kanske något positivt på gång...

Det är kanske något på gång nu, något positivt och som skulle påverka mitt liv på ett väldigt bra sätt, men jag vågar inte hoppas, för det är så många OM i vägen.

Det har varit lite tyst från Arbetsförmedlingen när det gäller mig, trots att jag vet att min handläggare sitter inte och rullar tummarna utan att hon jobbar för fullt för min skull, nu vet jag kanske varför det har varit så tyst, de vågar inte ge mig falskt hopp då jag har blivit så besviken så många gånger och varje gång så blir jag lite deprimerad och tappar livslusten för några dagar, vilket innebär att jag stannar i sängen och går inte ut.
Detta har inte hänt sedan jag hamnade på praktiken, om man bortser från min utbränning förra året.

Det kan vara ett jobb på gång för mig, men allt är inte klart utan de väntar på ett godkännande och även om det skulle gå igenom så är det inte helt säkert att jag skulle få jobb. Det är ett projekt som de håller på att försöka få igenom, men det är som sagt väldigt många OM. Så håll tummarna för mig.
Jag vet garanterat innan jul i alla fall, så om mindre än två månader så vet jag hur det ligger till för min del.

Det är mycket väntan på gång just nu, jag väntar på att se hur Nexus 5 blir och om jag bestämmer mig för att jag vill ha den (jag är beredd på att kasta min nuvarande mobil i väggen, jag har nästan haft den i 18 månader, men den är så otroligt seg), jag väntar på svar från Försäkringskassan angående bostadstillägget (det är en historia för sig, men den får jag skriva senare), jag väntar på flera biofilmer som jag vill se, jag väntar på att det ska bli 29 nov så jag kan åka till Stockholm och gå på Scifi-mässan dagen därpå.

En massa väntande som sagt. Det blir även intressant efter helgen i Stockholm, då jag gör min sista dag på praktiken 29 nov, då har jag varit där i drygt 2 år. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända efter det, så jag kan nog vänta mig besök eller brev från Arbetsförmedlingen i november.

Följ min blogg med Bloglovin

Lite goda nyheter tack vare min Asperger tro det eller ej.

Jag har äntligen fått lite goda nyheter när det gäller mitt arbetsliv. Eller ja, det beror på hur man ser det, men jag väljer att se det som goda nyheter då detta kommer att göra mitt liv mycket bättre, även om det kommer att påverka min ekonomi negativt. Jag har dock aldrig haft någon hög inkomst, så för mig gör det inte så mycket ärligt talat.

Ni kanske redan har en aning om vad det gäller? Jag har fått reda på att Försäkringskassan godkände min ansökan om sjukersättning på halvtid!
Det lönade sig att vänta tills jag fyllde 30 och ha ett år på sig att samla information och material som påverkade beslutet.

Jag fick reda på det förra onsdagen, när min handläggare ringde till mig. Hon sa att papper om beslutet var på väg men att hon ville meddela mig så snabbt som möjligt, hon väntade bara på att få reda på hur mycket jag skulle få i månaden samt hur mycket pengar som skulle kvitteras, men så fort hon fick de beskeden så ringde hon mig, vilket jag blev otroligt glad över, då papperna kom inte förrän på fredagen om jag minns rätt. Jag blev så glad att jag började nästan att gråta, jag var så otroligt lättad att när vi avslutade samtalet så var jag full av glädje och även väldigt sömnig, hade jag haft en säng inärheten så hade jag somnat utan problem.

Jag kommer att få lite mer i månaden än vad jag får nu (utom de månader då det är 23 arbetsdagar, vilket är väldigt få månader) och det är en fast månadsersättning, så den förändras inte. Förutom när jag får ett jobb, då kommer den att anpassas efter min lön, men utöver det så vet jag exakt hur mycket jag kommer att få varje månad den 19:e. Aktivitetsstödsdelen kommer dock att fortsätta att skifta beroende på hur många arbetsdagar det är den månaden och de pengarna får jag som vanligt senast 14 dagar efter jag lämnar in lappen, vilket är den 10:e.

Så nu är den delen klar, nu ska jag bara försöka ansöka bostadstillägg och sedan söka halvtidsjobb. Som kan anpassas efter mina behov med eget rum med så få sinnesintryck som möjligt där jag kan vara social på mina egna villkor med uppgifter som passar mig... Låter lite som Mission Impossible, om jag inte får jobb på min nuvarande praktikplats.

Aja, det problemet tar jag hand om efter bostadstillägget. Och det är inte så mycket ett problem för mig utan för min handläggare på Arbetsförmedlingen. Vi får se hur det går med det.

Psykbryt och påminnelse om varför jag behöver ett eget rum på praktiken.

De senaste 2 arbetsveckorna har varit väldigt intressanta för mig. Jag har blivit påmind om varför jag behöver ett eget rum på praktikplatsen, vilket är väldigt synd för jag gillar att vara social.

Förklaringen till detta är att jag har de senaste 2 veckorna uppdaterat datorerna på praktiken, alla 34 av dem (egentligen är det 35, men en av dem är trasig, så den räknas inte). En dator har jag t o m formaterat då den var inställd på norska, så jag hade lovat personen med den datorn att jag skulle fixa till det genom att ominstallera win7 när jag fick möjlighet till det.

Det jag gjorde på alla datorer var Windows Update (många av datorerna hade inte ens Service Pack, så det var minst 70 uppdateringar på de datorerna, vilket tar lite tid), avinstallera AVG antivirus och installera Microsoft Security Essential (vilket duger på arbetsdatorer, vi ska inte vara inne på tveksamma sidor ändå), installerade Advanced Systemcare, uppdaterade Java, Adobe flash, Adobe reader och OpenOffice. Samt att jag avinstallerade program som jag tyckte inte hörde hemma på jobbdatorer, jag accepterade Spotify men nedladdningsprogram som iLivid och Utorrent togs bort på en gång och de ska jag hålla koll på och se till att de inte installeras igen.

Anledningen till att jag började med detta var dels för att jag fick slut på jobb, jag hade slut på kyrkoböcker att rätta sidnumreringen på och även kyrkoböcker att sidnumrera själv och dels för att många tog semester just då, så då passade jag på. Jag hade ändå inget att göra och jag kanske är konstig, men jag tycker att är jag på en praktikplats så ska jag i alla fall jobba lite och inte bara sitta på min arbetsplats och slösurfa tills jag får jobb. En åsikt som inte alla delar med mig på SAC dock, men det får de stå för. För min del kanske det lönar sig, mer vågar jag inte säga, jag vill inte hoppas för mycket om det ändå inte leder till något, men håll tummarna för mig, jag bör veta mer vid nyår eller strax efter, men vi får se som sagt.

I alla fall, trots att vi inte är så många på kontoret, så är det tydligen många nog för att göra mig trött och ge mig huvudvärk varje dag. Då började jag ändå i de folktomma rummen, där det satt 1-2 personer. I det sista rummet som är ett stort rum där det finns 12 datorer sitter det just nu 7 personer, varav en blev lite av min assistent. Men jag tog det här rummet av en anledning, det är där det pratas mest och inte enbart om arbetet.

Jag hörde dem prata redan när jag var i näst sista rummet (rätt så litet till ytan, 6 datorer och där satt det 2 väldigt tysta och lugna personer), men jag började inte i det rummet ordentligt förrän i torsdags och då sprang jag mellan dessa 2 rum, på torsdagen och fredagen var jag i det sista rummet hela arbetsdagarna. Om ni vill veta hur jobbigt det var för mig att vara i detta rum så kan jag säga er att trots att jag hade musik i öronen nästan hela tiden (ibland var det någon som ställde en fråga vilket slutade med att de hade en monolog med mig medan jag jobbade och jag är för artig för att stoppa hörlurarna i öronen medan någon pratar med mig) så var jag så trött när jag kom hem att jag fick ett utbrott.

Jag har haft dessa utbrott då och då hela mitt liv, folk har tyckt att jag överdrev och var överdramatiskt då jag verkligen flippar ur när jag får dessa utbrott, jag slutar tänka och bara agerar av instinkt vilket oftast i de lägena är av ilska. Nu vet jag vad det kommer av, autister är rätt så kända att få såna här utbrott när det blir för mycket för dem. Det är inte ofta jag får dessa, men när jag väl får dem, då ska man hålla sig undan, för jag ser rött och jag kommer sällan ihåg vad som hände under mina utbrott.

Denna gång så var det något så trivialt som duschen som utlöste utbrottet, jag skaffade en duschkabin då det hade börjat uppstå sprickor i golvet och kompisen som kom för att kolla på dem och försöka fixa dem sa till mig att jag behövde antingen byta ut golvet helt i badrummet eller skaffa en duschkabin.
Jag var då och är fortfarande inte så överförtjust i att släppa in främlingar in i min lägenhet, så jag valde en duschkabin, det hjälpte att jag var rätt så less på duschdraperiet med.
Saken är den att det blir fortfarande vatten över hela golvet, lägg till då att från att behöva rengöra brunnen kanske en gång i halvåret, beroende på hur ofta jag duschar hemma och hur långt hår jag har, så behövde jag rengöra brunnen i kabinen minst en gång i månaden och jag behövde fortfarande göra rent brunnen under kabinen minst en gång per år. Så mer bök och ändå så gör den inte det jobbet jag köpte den för.

Nederdelen av duschen

Så när jag försökte göra rent nedre brunnen och kom verkligen inte åt, för att mitt badrum är så himla litet och kabinen var ivägen, så fick jag ett psykbryt. Jag blev förbannad, började gråta och bestämde mig där och då att jag kastar ut kabinen och slänger skiten åt på soptippen.

Så det var det jag började med då, i handduk utan bh, i 2 timmar. Det slutade dock med att jag fick lite tankeverksamhet tillbaka och kom på att det är inget fel på glasväggarna och dörrarna, utan det var nederdelen som jag inte gillade, med den extra brunnen. Så jag slet ut den istället och satte ihop väggarna igen. Så nu måste jag bara skaffa gummilist så vattnet inte läcker ut över hela badrummet, så finns det potential på att det kan bli bra.

Resultatet

Sedan får jag hålla koll så att det inte blir fuktskador någonstans, jag får lukta efter mögel (eller ännu bättre, be morsan lukta efter mögel då mitt luktsinne är allt annat än bra) och jag har för mig att det det finns fuktskador där finns det många silverfiskar. Jag har bara sett enstaka då och då, så just nu är det nog ingen fara. Jag bor även på första våningen och det är badrum hela vägen, så blir det fuktskador så är det bara jag som drabbas. Nu är inte sprickorna så farligt egentligen och silikonet som kompisen använde verkar hålla rätt så bra.

Jag har dock haft jätteont i ryggen sedan dess, det är bättre idag än vad det var i fredags och igår, för då kunde jag knappt röra mig. Jag längtar dock tills jag är helt klar med datorerna och kan gå tillbaka till mitt tysta, lugna rum. Jag fick fler kyrkoböcker att sidnumrera i början av veckan såg jag, men jag ville göra klart så det skulle bli lättare för mig att underhålla datorerna i framtiden när folk har lunch.

Så ja, bästa sättet att summera mig just nu är trött och grinig, väldigt grinig även om jag försöker hålla masken och inte låta det gå ut över andra. Men det är tur att jag inte är mordisk av mig, för jag har velat strypa en person i flera dagar nu, så det var tur att helgen kom kan jag säga. Jag hade nog annars sagt något som jag kanske hade ångrat.

Jag tycker synd om min kurator som jag ska träffa på torsdag, men på fredag och veckan efter har jag semester, pappa fyller 65 på lördag och ett stort gäng danska släktingar kommer upp för att fira honom och ha syskonfest som vi kallar det, vilket vi ska ha ute vid sjön. Mamma fyller år onsdagen efter och det ska vi fira lördagen därpå med kräftskiva, så jag ser fram emot båda helgerna. Plus att det ska bli skönt med semester, jag hoppas på många fina dagar så jag kan få bada i poolen, då jag har inte haft ork till det de senaste 2 veckorna.

Alla dessa olika fobier

Precis som många andra med Aspergers Syndrom så har jag eller har haft olika fobier genom åren, några av dem får folk att reagera för att de är rätt så ovanliga (men ändå har de fått namn, även om jag inte kommer ihåg dem nu). Jag har dock lyckats bli av med ett helt gäng fobier, vilket jag är rätt så stolt över.

Jag ska börja med hur det var när jag var liten, det som jag minns i alla fall. Jag gillade inte naturen, eller ja det var inte naturen i sig som jag inte gillade utan det var alla dessa olika insekter, som getingar, humlor, flugor, larvar, spindlar etc. Jag var speciellt väldigt rätt mot myror och spindlar, det kröp i hela kroppen på mig när jag såg dem och jag ville bara springa därifrån i panik. Jag sprang oftast därifrån med, men jag skrek sällan. Samma sak med getingar och bin, jag tenderade att springa ifrån dem rätt så snabbt.
Denna fobi har jag på sätt och vis lyckats bli av med, jag är inte överförtjust i insekter, men jag är inte rädd för dem. När det kommer en geting så brukar jag stå still, så länge de inte är vid mitt ansikte och ska hålla på, medan morsan springer undan fort som tusan.

Jag har på sätt och vis ett undantag, jag har fortfarande fobi för spindlar, men jag lyckades faktiskt arbeta bort den fobin när jag nyss hade blivit tonåring, sedan fick jag tillbaka fobin när jag var 19 år. Så går det när man först ser på filmen "Imse Vimse Spindel" och sedan andra Harry Potter-filmen. Plus att jag stöter bara på en massa konstiga spindlar, en som skulle kolla på mig hela tiden trots att jag bytte plats 4 gånger just för att jag inte ville att spindeln skulle titta på mig, en som sprang efter mig i tvättrummet, en som långsamt gick emot mig när jag satt på golvet och höll på (wtf? ska inte spindlar springa IFRÅN mig, varför i hela friden gick den EMOT mig?). Detta hjälper inte mot min fobi alls kan jag säga, trots att jag vet att det inte finns några vilda spindlar i Sverige som är farliga för människor.

En annan anledning till varför jag har spindelfobi är att 9 av 10 gånger jag har en mardröm, så är det spindlar i drömmen. Jag ligger i sängen och det är alltid i den sängen jag ligger i för tillfället, jag hade nämligen den här drömmen när jag bodde hos mina föräldrar, i min lägenhet och en gång när vi var ute och reste, så jag låg i en stuga, jag drömmer att jag vaknar och när jag öppnar ögonen så är det första jag ser en spindel som hänger ovanför mig. Utöver det så är mardrömmen sällan samma, jag kan ha spindlar krypandes överallt i rummet inkl sängen, spindeln har varit mörkbrun/svart eller röd, sett ut som en vanlig spindel eller så har den sett extra läskig ut på något sätt. Jag brukar vakna i ren panik då och det tar lång stund innan jag lugnar ner mig och dessa drömmar hade jag innan jag såg filmerna, så de var en del av varför fobin kom tillbaka.

En konstig fobi som jag hade väldigt länge, minst 25 år, är min rädsla för höga skorstenar med röda lampor på, speciellt smala skorstenar som bara har några få lampor men dock att man ser 2 från varje håll, så det ser ut som ögon. Jag har varit när att få panikattacker pga dessa skorstenar, vi har 3 st här i stan och jag har tyckt att det var jättejobbigt att vara ute när det var mörkt, för jag har alltid sett minst en av dem vart jag än ska. Jag vet inte varför jag var så rädd för dessa skorstenar, den enda förklaringen jag har är att lamporna ser ut som ögon och i alla filmer och serier så förknippas röda ögon med ondska.
Som tur är så har denna fobi försvunnit av sig själv, vilket jag märkte i vintras. Jag får inte panik av dem längre.

En annan fobi som är lite annorlunda är min fobi för telefoner, vilket många tycker låter väldigt konstigt då jag älskar mobiltelefoner. Ja jag älskar mobiler men jag ringer sällan på dem. De flesta i min närhet vet att jag föredrar sms eller andra chattprogram som kik, skype och hangout, så det är sällan de ringer mig, med några undantag. Barndomsvännen går t o m så långt att hon skickar ett sms där hon frågar om hon kan ringa mig och väntar på mitt svar innan hon ringer.

Denna fobi har jag på sätt och vis alltid haft, men den var hanterbar i flera år då morsan pushade för att jag skulle ringa mina samtal själv. Sedan fick jag jobb på kundservice först 4 månader ett år och sedan 5 månader ett år, sedan var det kört, jag avskydde telefonsamtal efter det, jag mådde så dåligt på det sista jobbet att jag blev utbränd, vilket gjorde att min telefonfobi flammade upp och blev hur jobbig som helst, jag var rädd för att svara när min mobil ringde, jag var tvungen att veta vem det var som ringde och jag hade speciella ringsignaler på folk för att jag skulle veta vem det var som ringde, för att inte jaga upp mig. Glöm att ringa samtal själv, speciellt samtal som jag inte hade någon aning alls om hur samtalet kunde gå, om det kunde bli missförstånd som skulle vara omöjliga att fixa till.

Det är fortfarande jobbigt för mig att ringa samtal, jag är lite bättre på att ringa till kundsupport till företag eftersom jag vet att det är deras jobb och de har oftast manus som de ska följa, olika steg. Jag gillar fortfarande inte att ringa så jag brukar ta några dagar på mig att samla på mig energi och mod och för att planera vad jag ska säga när jag väl ringer.

Andra samtal, som till myndigheter eller privatpersoner, är otroligt jobbigt för mig. Privatpersoner är oftast när jag ska köpa något från Blocket, vilket händer väldigt sällan som tur är. Då är myndigheter värre. Jag har dock sådan tur att de myndigheter jag har mest kontakt med vet att jag har rejäl telefonfobi, så jag skickar istället e-mail till dem samt att de försöker att skicka e-mail till mig istället för att ringa, vilket är så otroligt underbart, även om morsan ser det lite som en björntjänst, men med tanke på att förra gången jag pratade i telefon med en myndighet så bröt jag ihop (när jag fick reda på avslaget på min ansökan förra året), så jag har lite dåliga associationer med samtal med myndigheter.

Något nytt för mig är att jag är inte så överförtjust i total mörker utomhus, jag är inte direkt jätterädd men jag är inte direkt förtjust heller, så jag brukar alltid ta fram mobil och sätta på ficklampan samt lyssna efter ljud. Fast det beror nog på spelet Slender, jag har inte lyckats spela klart det spelet då jag brukar bara få tag på 4 lappar sedan så blir jag så rädd av musiken att jag stänger av spelet. Ja, jag är lite smått feg av mig :-P
Jag har dock inga problem med Enderman i Minecraft, jag utmanar dem mer än gärna när jag ser dem.

Då är jag 30 år nu. Känns som vanligt.

Jag fyllde 30 för knappt en vecka sedan. Det känns ungefär som vanligt, ingen kris över att ha blivit "gammal" eller liknande, jag är mest ledsen över att det är 11 år sedan jag tog studenten och när det gäller utbildning och arbetsliv så har jag inget att visa upp, att vara stolt över. Jag har testat en massa saker och flera att jobben och praktikplatserna har hjälpt mig att dels få en diagnos och dels visa hur mycket jag klarar, vad jag kan göra och hur smart jag egentligen är.

Nackdelen är dock att mitt liv är oförutsägbart, jag har lämnat in ansökan för sjukersättning på halvtid (problemet med fel namn på läkaren löste sig, jag ringde min handläggare på f-kassan och hon skrev en notering om namnet, det viktigaste var att jag hade lämnat in ansökan och att de hade fått all information de behövde, inkl läkarutlåtande), jag får bara vara kvar här på SAC t o m 30 november, efter det måste jag till en ny fas3-plats om de kan hitta en plats som kan anpassas efter mina behov, då tydligen mina behov var inte tillräckligt för särskilda skäl för att stanna kvar, vilket är konstigt då det står såhär på Arbetsförmedlingens hemsida:

Bara om det finns särskilda skäl, som exempelvis nära till pension eller ett funktionshinder som gör det extra svårt att hitta en ny anordnare, finns det möjlighet att bli anvisad en plats hos samma anordnare. Den nya perioden kan då pågå max 12 månader.

Men ändå är inte mina funktionshinder tillräckligt för att då ett undantag. Vi får se hur det går, men fas3 kanske inte finns kvar inom en snar framtid om S får som de vill enligt denna artikel.

Mest hoppas jag på jobb, det skulle vara så skönt att ha en bra inkomst någon gång, speciellt med tanke på att de månader jag får nästan 9 000 kr efter skatt så känner jag mig nästan rik. Det är för 23 arbetsdagar, jag får oftast för 21 eller 22 arbetsdagar per månad och jag får ca 389 kr efter skatt, blir intressant att se hur mycket jag får om jag nu får sjukersättning på halvtid, fördelen är att jag kan då ansöka om bostadstillägg (vilket inte är bostadsbidrag, bostadstillägg är för de som är sjukskrivna minst 25% samt för pensionärer och något som man måste ansöka en gång per år), så det blir för halva hyran eller föreningsavgiften som det heter när man bor i en insatslägenhet.

Men i alla fall, jag fyllde 30 och blev firad av familjen med grillning hemma hos mina föräldrar lördagen innan jag fyllde, det var jättemysigt och jag gillade alla mina presenter, jag fick en kompakt digitalkamera med minneskort och liten väska att ha kameran i, en trisslott med vinst på 30 kr, en ram med bild på båda mina brorsdöttrar och presentkort på Lindex, så jag ska försöka hitta en fin klänning som passar. Allt är antingen för stort eller för litet just nu, lagomt frustrerande.

När jag faktiskt fyllde år så åkte jag och bästa barndomsvännen Ulliz ner till Göteborg över dagen, där vi först gick några timmar på stan, främst Panduro och Scifi-bokhandeln som hade flyttat till en större lokal, innan vi gick iväg till Liseberg, vilket var min födelsedagspresent från Ulliz, inträde och åkpass. Jag är förvånad över att vi hade röster kvar på kvällen, för jösses vad vi åkte och skrek. Ulliz var med på AtmosFear vilket förvånade mig, hon blundade visserligen men med tanke på att hon har höjdskräck så förstod jag henne. Personligen så var andra gången inte lika läskig som första gången, men läskig nog. Jag tycker fortfarande att Kanonen är värre (och den åkte vi 2 ggr t o m).

Vi pratade om att åka ner tidigare på säsongen nästa år och då sova över i Göteborg, så tar vi en dag på Liseberg och en dag på Universeum. Så då är det bara att börja spara till det, har vi tur kanske det finns en kampanj som vi kan använda nästa år för att dra ner på priset.

I fredags var det midsommarafton och jag var fortfarande trött efter Göteborg, så jag kom inte iväg för att gå och se när de höjde stången eller dansade, men jag var i god tid till att grilla och leka med en av brorsdöttrarna som hade bestämt att det var bara jag som dög att leka med (i alla fall tills äldsta brorsan och hennes favorit kom). Generellt var midsommar rätt så lugnt och för mig alkoholfritt, jag kände att jag ska undvika alkohol när jag fortfarande var så trött. Annars hade det varit en väldigt billig fylla.

Det händer något hela tiden just nu känns det som, jag hinner knappt vila ut innan nästa sak händer, så jag ser fram emot juli, då jag har inget planerat alls, utöver en födelsedag. Det är dock lite jobbigt att badhuset stänger för 3 veckor i juli, jag som älskar att simma. Men det är bara 3 veckor som sagt, förut var det 4 veckor, så en vecka mindre.