Min väg till diagnosen Aspergers Syndrom, del 2

Efter det så hände det inget på ett tag, förutom att jag fick extrastöd hos Af, jag fick en sk SIUS-handläggare (fråga mig inte vad det står för, det är stöd för folk med olika funktionshinder i alla fall), som skulle hjälpa mig att söka jobb och se till att arbetsplatsen anpassar sig efter mina behov, då det företag som skulle anställa mig skulle få ett bidrag för mig varje månad just för anpassning och lön.

Vi hittade inget jobb, dock fick jag i december en praktikplats på ett företag och fram till jul så trivdes jag jättebra, kollegorna var roliga och arbetsuppgifterna var lätta även om det var samma hela tiden, vilket jag inte har något emot då vi lyssnade på radio hela tiden. Men de som jag jobbade med fram till jul var bara vikarier, efter jul så kom ordinarie personal tillbaka och då gick allt åt helvete, jag blev utfryst igen och det gick så långt att när jag fick migrän och inte kunde ta mig hem (det gick en buss dit och en buss hem och företaget var långt in i en skog, detta var i februari och det var massor med snö), så gick jag till deras sjukrum för att sova. Någon visade sitt missnöje över mig rätt så rejält att jag faktiskt blev rädd.
Kort sagt, det slutade inte bra och återigen visste jag inte varför det blev så, jag visste bara att det var något med mig, för jag är den enda gemensamma nämnaren och jag var ärligt talat förbannad och less på det.

Så jag kollade upp lite på nätet och kom fram till att jag har inte ADHD eller ADD, men AS stämde in väldigt väl på mig, så jag pratade med min SIUS-handläggare om möjligheten att kolla upp om jag verkligen har AS, så psykologen skickade en remiss till landstinget och gav mig även lite papper om AS som hon hade, främst riktat mot män dock, då man trodde länge att det var få kvinnor som har AS, nu vet de lite bättre dock.

Våren kom och gick, sedan fick jag en tid hos en psykolog i augusti om jag minns rätt, men det kan även ha varit i september. Jag hade under tiden tagit det lugnt, då vi inte ville riskera att något liknande skulle ske igen och göra mig ännu sämre, även jag mest var förbannad istället för ledsen, vilket ärligt talat var en förbättring.

I alla fall, jag fick en tid och jag fick träffa den här psykologen 5 gånger totalt om jag minns rätt, varav 4 av gångerna var 2 timmar långa där jag fick prata om mitt liv, saker som tyngde mig trots att de hände flera år sedan och jag fick generellt prata av mig, vilket inte var vad jag hade förväntat mig, jag trodde att det skulle bli som när jag träffade Afs psykolog, att jag skulle få göra olika tester, men det var mer som vanliga möten med en psykolog och jag var helt ärlig med henne, så hon vet nog mer om mitt liv och mina känslor än vad t o m min familj gör.

Med det sagt så glömde vi inte bort varför jag var där, utan efter varje möte fick jag med mig en massa undersökningar hem som jag och/eller mina föräldrar skulle fylla i. Jag bad om morsans hjälp på alla undersökningar, även de som bara jag skulle fylla i för att se till att det blev rätt.

Det var främst ja eller nej-frågor eller olika grader mellan 1 och 9, men ibland fick vi även skriva svaren i rutor, som jag sedan tog med mig till nästa möte och mellan undersökningarna och det hon hade observerat under mötena så gjorde hon en bedömning och skrev sedan en rapport på detta till Af, då det var de som hade skickat remissen och de ville se resultatet med mitt godkännande, så hon anpassade nog rapporten litegrann pga det, då hon visste att de skulle läsa den och hon ville inte att det jag hade berättat för henne skulle påverka mig negativt, hon var väldigt mån om att jag inte skulle behöva lida.
Bedömningen hon gjorde var mer eller mindre att jag har AS om det var någon som undrade.

Jag fick reda på bedömningen och fick en kopia av rapporten på vårt sista möte, vilket var 12 januari 2010, jag var då 26 år gammal. Så bara 1,5 år efter min helomvändning och när misstankarna om en diagnos kom upp.

Hon frågade mig på sista mötet om jag ville få en remiss till Vuxenhabiliteringen, vilket jag sa ja till. Psykologen berättade för mig då att det var inte säkert att Vuxenhab skulle ta emot mig, då de tog bara emot folk som hade fått en diagnos och psykologen var osäker på om rapporten skulle räknas som en diagnos. Jag kände då att det där var något som jag fick kolla upp senare när allt hade smält, jag hade i alla fall grunden till att gå vidare om jag skulle vilja ha en diagnos, om rapporten inte räckte.

Men tydligen så räckte det, för i maj samma år fick jag min första tid hos Vuxenhab hos en specialistpedagog och det stod att jag fick ta med mig en närstående om jag skulle vilja, så på första mötet hade jag med mig morsan som stöd. Vi tog upp frågan om jag hade en diagnos och hur vi skulle gå tillväga för att jag skulle få en diagnos, vilket pedagogen skulle kolla upp till nästa mötet, men första mötet så fokuserade vi på att lära känna varandra.

På nästa möte och varje möte efter det med specialistpedagogen så gick jag själv, hon bekräftade att rapporten från psykologen räknas som en diagnos och jag fick en liten gul bok om AS uppdelad i olika kategorier och snacka om att den boken svarade på många frågor som jag har haft hela mitt liv, så mycket i den boken stämde in på mig, dock inte allt. Jag har t ex rätt så bra lokalsinne och jag kan hitta rätt så bra om jag har en karta, vilket jag alltid har nu i och med Google Maps i mobilen. Men jag är den enda av mina bröder bortsett från en som har lokalsinne, de kan åka vilse även om de har en karta.

Jag träffade specialpedagogen generellt en gång i månaden i 18 månader, sedan fick hon andra uppdrag, men under de här mötena så hjälpte hon mig att acceptera min diagnos och lärde mig mycket om diagnosen, jag fick även prata av mig lite när jag träffade henne och jag såg fram emot varje möte, så jag blev ledsen när jag fick reda på att jag inte skulle få fortsätta träffa henne, även om jag kanske inte behövde henne så mycket längre.

Men det här var alltså hur jag fick min diagnos. Jag har ingen aning om hur andra har fått sin diagnos, för jag tror inte att det gick till på det här sättet, men jag har fått för mig att det kunde vara intressant för andra att få reda på hur det gick till i alla fall för mig.

Jag lär mig fortfarande om diagnosen eller hur diagnosen utspelar sig för mig, vilka fördelar jag har och vilka problem jag har, för jag ändras hela tiden som person och då ändras per automatik även diagnosen. Men nu vet jag i alla fall varför jag är annorlunda och kan förvarna andra om varför jag är som jag är, vilket är en rejäl förbättring mot för 5 år sedan.