Liten uppdatering om mitt liv.

Jag har fått jobb!!!! 1 april gjorde jag min första arbetsdag som anställd istället för fas 3 och det bästa är att det är samma arbetsuppgifter då det är Svenska MigrationsCentret (fd Sverige America Centret) som har anställt mig och några till.

Det är dock i en ny lokal som inte ligger i centrum och jag delar rum med tekniskt sett 5 personer, även om vi bara är 3 samtidigt, då 4 av oss jobbar halvtid och jag som verkligen gillar att ligga kvar i sängen och mysa jobbar eftermiddag. Jag trivs jättebra kan jag säga, mina kollegor och min chef är jättetrevliga och vill mitt bästa (jag blev hemskickad första arbetsdagen när chefen såg hur trött jag var). Så jag är överlycklig ^^

En annan fördel är att jag får mer pengar i månaden, vilket är ett stort plus, men jag tänker inte tillåta mina utgifter att öka, något som jag har varit väldigt dålig på än så länge, det är så kul att shoppa när man faktiskt har råd att göra det, men nu ska jag börja spara så att jag kan köpa en ny lägenhet nästa år.

Sedan så har jag börjat med en ny hobby, art journaling eller som jag kallar det för, generell pyssel. Det är en dyr hobby att börja med, men när man väl har köpt allt man behöver så kan det ta ett tag innan man behöver köpa nytt och jag tror att jag är i det läget nu.

Jag fick köpa en sekretär att pyssla på, jag har alltid velat ha en sekretär och jag hittade en som jag blev helt kär i nästan på en gång när jag bestämde mig för att köpa en sån. Problemet är att lådorna är inte så lätta att nå när jag sitter och jobbar på den utfällda skivan, så jag har fått flytta om på saker och ting så jag kunde ta en liten bokhylla att ha saker som jag använder ofta i.

Och så är jag ett år äldre med, men jag känner mig fortfarande som runt 25, så jag har bestämt mig för att göra något liknande som mamma gör när hon hela tiden säger att hon är 29+, men jag tar istället 25+. Jag kan ju inte vara äldre än min morsa heller :-P

Utöver det kan jag inte komma på något, jag köpte en ny mobil, Nexus 5 som jag hade tänkt och jag är fortfarande väldigt nöjd med den, så jag kommer att ha den i minst 6 månader till, om inte längre än så då jag är sugen på Googles Project Ara, jag tycker det är en cool idé som jag vill testa.
Surfplattan börjar dock att bli lite trög, så jag kanske uppdaterar den om några månader, vi får se. Kanske blir efter att jag har köpt en lägenhet.

Jag har dock varit ute och rest lite i år, i mars hade Backstreet Boys konsert i Stockholm, på en torsdag dock, så jag tog en långhelg och passade på att besöka lite pysselaffärer.

Månadsskiftet mellan maj och juni reste jag och min bästa barndomsvän till Göteborg och hade en weekend på ett hotell och det var jättehärlig, hotellet var en bit ifrån centrum, men det hade vi inget emot, vi gick lite på stan på fredagen samt bio där vi såg Maleficent, lördagen spenderades i Liseberg tills vi knappt kunde stå längre och på söndagen blev det lite mer shopping innan vi åkte hem.

Första helgen i augusti så åkte jag till Varberg där vi hade en guildfest som var hur kul som helst och jag drack nog lite mer än vanligt, men jag slutade så fort jag märkte hur onykter jag var. Det var i alla fall jätteroligt och något som jag ser fram emot att göra igen. Jag var dock nära att inte komma hem på söndagen då det hade åskat i området på förmiddagen och orsakat ett elfel i Kungsbacka, så tågen kunde inte gå. Det blev några timmars väntan i hettan tills jag insåg att jag kommer inte att hinna ta sista tåget till Karlstad så jag ringde dem jag hade stannat hos för att kolla om råd, alternativt be om att få stanna en natt till, men då visade det sig att 2 från festen hade inte åkt än och de bor i Mariestad så de kunde ge mig skjuts dit och sedan hämtade mina föräldrar mig, så jag kom trots alla odds hem på söndagen. Det var lite nervigt kan jag säga och jag fick ett utbrott (fast personen som gjorde att utbrottet bröt ut fick skylla sig själv när han var så nonchalant mot mig), men efter att jag hade lugnat ner mig med hjälp utav en trevlig främling och ett samtal med min mamma tog jag allt med ro.

Den enda resa jag har planerat nu är in till Örebro för att shoppa lite när jag har varit anställd i 6 månader för att fira. Samt att i slutet av november så är Scifi-mässan i Stockholm igen, så den ska jag garanterat gå på.

Ordet hen

Det var länge sedan jag skrev här sist jag vet, men jag har inte haft lust att skriva av mig direkt. Jag ska skriva en uppdatering om vad som har hänt sedan sist, jag lovar. Men det ska jag inte ta upp här.

Idag ska jag ta upp ordet "hen", ett litet ord som har fått mycket uppmärksamhet, lite positivt men mest negativt och jag förstår ärligt talat inte varför. Så som vissa män skriver så låter det som att ordet hen kommer att radera alla kön, att han och hon kommer att försvinna och vi alla kommer att bli könslösa zombies eller liknande. Vad är de rädda för, att alla militantfeminister kommer och hugger av deras snopp?

Ordet har fått mycket narr i svensk media (enligt en väldigt bra källa som jag litar oerhört på så ska man ta allt som svensk media skriver om/tar upp med en stor nypa med salt, då de vinklar all information) vilket har påverkat allmänheten, vilket är något som tas upp här av en i RFSL Ungdom En kan använda pronomet hen, och den personen tycker att det är synd att ordet narras, då ordet finns utav två bra användningar.

De användningsområden är (från Wikipedia som har fått det från språkrådet):

• Hen kan användas som ett alternativ till uttryck som "hon eller han", "vederbörande" eller den i fall där könstillhörigheten är okänd, oväsentlig eller ska otydliggöras, som i exemplet: "Om en elev vill överklaga bör hen först vända sig till rektor".
• Hen kan användas för att omtala personer som inte vill kategoriseras i grupperna ”man” eller ”kvinna”, eller av personer med normkritiska intentioner som inte vill kategorisera mottagarna i en tvådelad könsuppdelning. Språkrådet har formulerat sig så här: "Vissa användare av denna normkritiska tillämpning förespråkar ibland att alla hon och han borde bytas ut mot hen som ett sätt att påverka språket och samhället i en mer könsneutral riktning", "Det bör också tilläggas att få driver linjen att han ochhon borde förbjudas i svenskan, utan även de mest normkritiska driver vanligtvis linjen att hen ska ses som ett komplement till hon och han".

Komplement, alltså INTE en ersättning, ni får kalla er för vilket kön ni vill, sedan om ni är biologiskt en man men är egentligen en kvinna eller tvärtom har ingen betydelse, ni som är ett kön biologiskt och känner er som det könet har inte heller någon betydelse.

Så snälla sluta göra narr av ordet, hen är lika löjligt som han eller hon, vilket är inte alls, speciellt inte för de personer som har längtat efter ett liknande ord. Jag tycker inte att acceptans, förståelse och respekt är för mycket att kräva.

Fast jag förväntar mig inte så mycket egentligen, i ett samhälle där folk gör narr utav handikappade och där kvinnor hela tiden trycks ner och ska acceptera det lilla vi har, trots att landet inte är jämställt för fem öre.

Kanske något positivt på gång...

Det är kanske något på gång nu, något positivt och som skulle påverka mitt liv på ett väldigt bra sätt, men jag vågar inte hoppas, för det är så många OM i vägen.

Det har varit lite tyst från Arbetsförmedlingen när det gäller mig, trots att jag vet att min handläggare sitter inte och rullar tummarna utan att hon jobbar för fullt för min skull, nu vet jag kanske varför det har varit så tyst, de vågar inte ge mig falskt hopp då jag har blivit så besviken så många gånger och varje gång så blir jag lite deprimerad och tappar livslusten för några dagar, vilket innebär att jag stannar i sängen och går inte ut.
Detta har inte hänt sedan jag hamnade på praktiken, om man bortser från min utbränning förra året.

Det kan vara ett jobb på gång för mig, men allt är inte klart utan de väntar på ett godkännande och även om det skulle gå igenom så är det inte helt säkert att jag skulle få jobb. Det är ett projekt som de håller på att försöka få igenom, men det är som sagt väldigt många OM. Så håll tummarna för mig.
Jag vet garanterat innan jul i alla fall, så om mindre än två månader så vet jag hur det ligger till för min del.

Det är mycket väntan på gång just nu, jag väntar på att se hur Nexus 5 blir och om jag bestämmer mig för att jag vill ha den (jag är beredd på att kasta min nuvarande mobil i väggen, jag har nästan haft den i 18 månader, men den är så otroligt seg), jag väntar på svar från Försäkringskassan angående bostadstillägget (det är en historia för sig, men den får jag skriva senare), jag väntar på flera biofilmer som jag vill se, jag väntar på att det ska bli 29 nov så jag kan åka till Stockholm och gå på Scifi-mässan dagen därpå.

En massa väntande som sagt. Det blir även intressant efter helgen i Stockholm, då jag gör min sista dag på praktiken 29 nov, då har jag varit där i drygt 2 år. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända efter det, så jag kan nog vänta mig besök eller brev från Arbetsförmedlingen i november.

Följ min blogg med Bloglovin

Lite goda nyheter tack vare min Asperger tro det eller ej.

Jag har äntligen fått lite goda nyheter när det gäller mitt arbetsliv. Eller ja, det beror på hur man ser det, men jag väljer att se det som goda nyheter då detta kommer att göra mitt liv mycket bättre, även om det kommer att påverka min ekonomi negativt. Jag har dock aldrig haft någon hög inkomst, så för mig gör det inte så mycket ärligt talat.

Ni kanske redan har en aning om vad det gäller? Jag har fått reda på att Försäkringskassan godkände min ansökan om sjukersättning på halvtid!
Det lönade sig att vänta tills jag fyllde 30 och ha ett år på sig att samla information och material som påverkade beslutet.

Jag fick reda på det förra onsdagen, när min handläggare ringde till mig. Hon sa att papper om beslutet var på väg men att hon ville meddela mig så snabbt som möjligt, hon väntade bara på att få reda på hur mycket jag skulle få i månaden samt hur mycket pengar som skulle kvitteras, men så fort hon fick de beskeden så ringde hon mig, vilket jag blev otroligt glad över, då papperna kom inte förrän på fredagen om jag minns rätt. Jag blev så glad att jag började nästan att gråta, jag var så otroligt lättad att när vi avslutade samtalet så var jag full av glädje och även väldigt sömnig, hade jag haft en säng inärheten så hade jag somnat utan problem.

Jag kommer att få lite mer i månaden än vad jag får nu (utom de månader då det är 23 arbetsdagar, vilket är väldigt få månader) och det är en fast månadsersättning, så den förändras inte. Förutom när jag får ett jobb, då kommer den att anpassas efter min lön, men utöver det så vet jag exakt hur mycket jag kommer att få varje månad den 19:e. Aktivitetsstödsdelen kommer dock att fortsätta att skifta beroende på hur många arbetsdagar det är den månaden och de pengarna får jag som vanligt senast 14 dagar efter jag lämnar in lappen, vilket är den 10:e.

Så nu är den delen klar, nu ska jag bara försöka ansöka bostadstillägg och sedan söka halvtidsjobb. Som kan anpassas efter mina behov med eget rum med så få sinnesintryck som möjligt där jag kan vara social på mina egna villkor med uppgifter som passar mig... Låter lite som Mission Impossible, om jag inte får jobb på min nuvarande praktikplats.

Aja, det problemet tar jag hand om efter bostadstillägget. Och det är inte så mycket ett problem för mig utan för min handläggare på Arbetsförmedlingen. Vi får se hur det går med det.

Psykbryt och påminnelse om varför jag behöver ett eget rum på praktiken.

De senaste 2 arbetsveckorna har varit väldigt intressanta för mig. Jag har blivit påmind om varför jag behöver ett eget rum på praktikplatsen, vilket är väldigt synd för jag gillar att vara social.

Förklaringen till detta är att jag har de senaste 2 veckorna uppdaterat datorerna på praktiken, alla 34 av dem (egentligen är det 35, men en av dem är trasig, så den räknas inte). En dator har jag t o m formaterat då den var inställd på norska, så jag hade lovat personen med den datorn att jag skulle fixa till det genom att ominstallera win7 när jag fick möjlighet till det.

Det jag gjorde på alla datorer var Windows Update (många av datorerna hade inte ens Service Pack, så det var minst 70 uppdateringar på de datorerna, vilket tar lite tid), avinstallera AVG antivirus och installera Microsoft Security Essential (vilket duger på arbetsdatorer, vi ska inte vara inne på tveksamma sidor ändå), installerade Advanced Systemcare, uppdaterade Java, Adobe flash, Adobe reader och OpenOffice. Samt att jag avinstallerade program som jag tyckte inte hörde hemma på jobbdatorer, jag accepterade Spotify men nedladdningsprogram som iLivid och Utorrent togs bort på en gång och de ska jag hålla koll på och se till att de inte installeras igen.

Anledningen till att jag började med detta var dels för att jag fick slut på jobb, jag hade slut på kyrkoböcker att rätta sidnumreringen på och även kyrkoböcker att sidnumrera själv och dels för att många tog semester just då, så då passade jag på. Jag hade ändå inget att göra och jag kanske är konstig, men jag tycker att är jag på en praktikplats så ska jag i alla fall jobba lite och inte bara sitta på min arbetsplats och slösurfa tills jag får jobb. En åsikt som inte alla delar med mig på SAC dock, men det får de stå för. För min del kanske det lönar sig, mer vågar jag inte säga, jag vill inte hoppas för mycket om det ändå inte leder till något, men håll tummarna för mig, jag bör veta mer vid nyår eller strax efter, men vi får se som sagt.

I alla fall, trots att vi inte är så många på kontoret, så är det tydligen många nog för att göra mig trött och ge mig huvudvärk varje dag. Då började jag ändå i de folktomma rummen, där det satt 1-2 personer. I det sista rummet som är ett stort rum där det finns 12 datorer sitter det just nu 7 personer, varav en blev lite av min assistent. Men jag tog det här rummet av en anledning, det är där det pratas mest och inte enbart om arbetet.

Jag hörde dem prata redan när jag var i näst sista rummet (rätt så litet till ytan, 6 datorer och där satt det 2 väldigt tysta och lugna personer), men jag började inte i det rummet ordentligt förrän i torsdags och då sprang jag mellan dessa 2 rum, på torsdagen och fredagen var jag i det sista rummet hela arbetsdagarna. Om ni vill veta hur jobbigt det var för mig att vara i detta rum så kan jag säga er att trots att jag hade musik i öronen nästan hela tiden (ibland var det någon som ställde en fråga vilket slutade med att de hade en monolog med mig medan jag jobbade och jag är för artig för att stoppa hörlurarna i öronen medan någon pratar med mig) så var jag så trött när jag kom hem att jag fick ett utbrott.

Jag har haft dessa utbrott då och då hela mitt liv, folk har tyckt att jag överdrev och var överdramatiskt då jag verkligen flippar ur när jag får dessa utbrott, jag slutar tänka och bara agerar av instinkt vilket oftast i de lägena är av ilska. Nu vet jag vad det kommer av, autister är rätt så kända att få såna här utbrott när det blir för mycket för dem. Det är inte ofta jag får dessa, men när jag väl får dem, då ska man hålla sig undan, för jag ser rött och jag kommer sällan ihåg vad som hände under mina utbrott.

Denna gång så var det något så trivialt som duschen som utlöste utbrottet, jag skaffade en duschkabin då det hade börjat uppstå sprickor i golvet och kompisen som kom för att kolla på dem och försöka fixa dem sa till mig att jag behövde antingen byta ut golvet helt i badrummet eller skaffa en duschkabin.
Jag var då och är fortfarande inte så överförtjust i att släppa in främlingar in i min lägenhet, så jag valde en duschkabin, det hjälpte att jag var rätt så less på duschdraperiet med.
Saken är den att det blir fortfarande vatten över hela golvet, lägg till då att från att behöva rengöra brunnen kanske en gång i halvåret, beroende på hur ofta jag duschar hemma och hur långt hår jag har, så behövde jag rengöra brunnen i kabinen minst en gång i månaden och jag behövde fortfarande göra rent brunnen under kabinen minst en gång per år. Så mer bök och ändå så gör den inte det jobbet jag köpte den för.

Nederdelen av duschen

Så när jag försökte göra rent nedre brunnen och kom verkligen inte åt, för att mitt badrum är så himla litet och kabinen var ivägen, så fick jag ett psykbryt. Jag blev förbannad, började gråta och bestämde mig där och då att jag kastar ut kabinen och slänger skiten åt på soptippen.

Så det var det jag började med då, i handduk utan bh, i 2 timmar. Det slutade dock med att jag fick lite tankeverksamhet tillbaka och kom på att det är inget fel på glasväggarna och dörrarna, utan det var nederdelen som jag inte gillade, med den extra brunnen. Så jag slet ut den istället och satte ihop väggarna igen. Så nu måste jag bara skaffa gummilist så vattnet inte läcker ut över hela badrummet, så finns det potential på att det kan bli bra.

Resultatet

Sedan får jag hålla koll så att det inte blir fuktskador någonstans, jag får lukta efter mögel (eller ännu bättre, be morsan lukta efter mögel då mitt luktsinne är allt annat än bra) och jag har för mig att det det finns fuktskador där finns det många silverfiskar. Jag har bara sett enstaka då och då, så just nu är det nog ingen fara. Jag bor även på första våningen och det är badrum hela vägen, så blir det fuktskador så är det bara jag som drabbas. Nu är inte sprickorna så farligt egentligen och silikonet som kompisen använde verkar hålla rätt så bra.

Jag har dock haft jätteont i ryggen sedan dess, det är bättre idag än vad det var i fredags och igår, för då kunde jag knappt röra mig. Jag längtar dock tills jag är helt klar med datorerna och kan gå tillbaka till mitt tysta, lugna rum. Jag fick fler kyrkoböcker att sidnumrera i början av veckan såg jag, men jag ville göra klart så det skulle bli lättare för mig att underhålla datorerna i framtiden när folk har lunch.

Så ja, bästa sättet att summera mig just nu är trött och grinig, väldigt grinig även om jag försöker hålla masken och inte låta det gå ut över andra. Men det är tur att jag inte är mordisk av mig, för jag har velat strypa en person i flera dagar nu, så det var tur att helgen kom kan jag säga. Jag hade nog annars sagt något som jag kanske hade ångrat.

Jag tycker synd om min kurator som jag ska träffa på torsdag, men på fredag och veckan efter har jag semester, pappa fyller 65 på lördag och ett stort gäng danska släktingar kommer upp för att fira honom och ha syskonfest som vi kallar det, vilket vi ska ha ute vid sjön. Mamma fyller år onsdagen efter och det ska vi fira lördagen därpå med kräftskiva, så jag ser fram emot båda helgerna. Plus att det ska bli skönt med semester, jag hoppas på många fina dagar så jag kan få bada i poolen, då jag har inte haft ork till det de senaste 2 veckorna.

Alla dessa olika fobier

Precis som många andra med Aspergers Syndrom så har jag eller har haft olika fobier genom åren, några av dem får folk att reagera för att de är rätt så ovanliga (men ändå har de fått namn, även om jag inte kommer ihåg dem nu). Jag har dock lyckats bli av med ett helt gäng fobier, vilket jag är rätt så stolt över.

Jag ska börja med hur det var när jag var liten, det som jag minns i alla fall. Jag gillade inte naturen, eller ja det var inte naturen i sig som jag inte gillade utan det var alla dessa olika insekter, som getingar, humlor, flugor, larvar, spindlar etc. Jag var speciellt väldigt rätt mot myror och spindlar, det kröp i hela kroppen på mig när jag såg dem och jag ville bara springa därifrån i panik. Jag sprang oftast därifrån med, men jag skrek sällan. Samma sak med getingar och bin, jag tenderade att springa ifrån dem rätt så snabbt.
Denna fobi har jag på sätt och vis lyckats bli av med, jag är inte överförtjust i insekter, men jag är inte rädd för dem. När det kommer en geting så brukar jag stå still, så länge de inte är vid mitt ansikte och ska hålla på, medan morsan springer undan fort som tusan.

Jag har på sätt och vis ett undantag, jag har fortfarande fobi för spindlar, men jag lyckades faktiskt arbeta bort den fobin när jag nyss hade blivit tonåring, sedan fick jag tillbaka fobin när jag var 19 år. Så går det när man först ser på filmen "Imse Vimse Spindel" och sedan andra Harry Potter-filmen. Plus att jag stöter bara på en massa konstiga spindlar, en som skulle kolla på mig hela tiden trots att jag bytte plats 4 gånger just för att jag inte ville att spindeln skulle titta på mig, en som sprang efter mig i tvättrummet, en som långsamt gick emot mig när jag satt på golvet och höll på (wtf? ska inte spindlar springa IFRÅN mig, varför i hela friden gick den EMOT mig?). Detta hjälper inte mot min fobi alls kan jag säga, trots att jag vet att det inte finns några vilda spindlar i Sverige som är farliga för människor.

En annan anledning till varför jag har spindelfobi är att 9 av 10 gånger jag har en mardröm, så är det spindlar i drömmen. Jag ligger i sängen och det är alltid i den sängen jag ligger i för tillfället, jag hade nämligen den här drömmen när jag bodde hos mina föräldrar, i min lägenhet och en gång när vi var ute och reste, så jag låg i en stuga, jag drömmer att jag vaknar och när jag öppnar ögonen så är det första jag ser en spindel som hänger ovanför mig. Utöver det så är mardrömmen sällan samma, jag kan ha spindlar krypandes överallt i rummet inkl sängen, spindeln har varit mörkbrun/svart eller röd, sett ut som en vanlig spindel eller så har den sett extra läskig ut på något sätt. Jag brukar vakna i ren panik då och det tar lång stund innan jag lugnar ner mig och dessa drömmar hade jag innan jag såg filmerna, så de var en del av varför fobin kom tillbaka.

En konstig fobi som jag hade väldigt länge, minst 25 år, är min rädsla för höga skorstenar med röda lampor på, speciellt smala skorstenar som bara har några få lampor men dock att man ser 2 från varje håll, så det ser ut som ögon. Jag har varit när att få panikattacker pga dessa skorstenar, vi har 3 st här i stan och jag har tyckt att det var jättejobbigt att vara ute när det var mörkt, för jag har alltid sett minst en av dem vart jag än ska. Jag vet inte varför jag var så rädd för dessa skorstenar, den enda förklaringen jag har är att lamporna ser ut som ögon och i alla filmer och serier så förknippas röda ögon med ondska.
Som tur är så har denna fobi försvunnit av sig själv, vilket jag märkte i vintras. Jag får inte panik av dem längre.

En annan fobi som är lite annorlunda är min fobi för telefoner, vilket många tycker låter väldigt konstigt då jag älskar mobiltelefoner. Ja jag älskar mobiler men jag ringer sällan på dem. De flesta i min närhet vet att jag föredrar sms eller andra chattprogram som kik, skype och hangout, så det är sällan de ringer mig, med några undantag. Barndomsvännen går t o m så långt att hon skickar ett sms där hon frågar om hon kan ringa mig och väntar på mitt svar innan hon ringer.

Denna fobi har jag på sätt och vis alltid haft, men den var hanterbar i flera år då morsan pushade för att jag skulle ringa mina samtal själv. Sedan fick jag jobb på kundservice först 4 månader ett år och sedan 5 månader ett år, sedan var det kört, jag avskydde telefonsamtal efter det, jag mådde så dåligt på det sista jobbet att jag blev utbränd, vilket gjorde att min telefonfobi flammade upp och blev hur jobbig som helst, jag var rädd för att svara när min mobil ringde, jag var tvungen att veta vem det var som ringde och jag hade speciella ringsignaler på folk för att jag skulle veta vem det var som ringde, för att inte jaga upp mig. Glöm att ringa samtal själv, speciellt samtal som jag inte hade någon aning alls om hur samtalet kunde gå, om det kunde bli missförstånd som skulle vara omöjliga att fixa till.

Det är fortfarande jobbigt för mig att ringa samtal, jag är lite bättre på att ringa till kundsupport till företag eftersom jag vet att det är deras jobb och de har oftast manus som de ska följa, olika steg. Jag gillar fortfarande inte att ringa så jag brukar ta några dagar på mig att samla på mig energi och mod och för att planera vad jag ska säga när jag väl ringer.

Andra samtal, som till myndigheter eller privatpersoner, är otroligt jobbigt för mig. Privatpersoner är oftast när jag ska köpa något från Blocket, vilket händer väldigt sällan som tur är. Då är myndigheter värre. Jag har dock sådan tur att de myndigheter jag har mest kontakt med vet att jag har rejäl telefonfobi, så jag skickar istället e-mail till dem samt att de försöker att skicka e-mail till mig istället för att ringa, vilket är så otroligt underbart, även om morsan ser det lite som en björntjänst, men med tanke på att förra gången jag pratade i telefon med en myndighet så bröt jag ihop (när jag fick reda på avslaget på min ansökan förra året), så jag har lite dåliga associationer med samtal med myndigheter.

Något nytt för mig är att jag är inte så överförtjust i total mörker utomhus, jag är inte direkt jätterädd men jag är inte direkt förtjust heller, så jag brukar alltid ta fram mobil och sätta på ficklampan samt lyssna efter ljud. Fast det beror nog på spelet Slender, jag har inte lyckats spela klart det spelet då jag brukar bara få tag på 4 lappar sedan så blir jag så rädd av musiken att jag stänger av spelet. Ja, jag är lite smått feg av mig :-P
Jag har dock inga problem med Enderman i Minecraft, jag utmanar dem mer än gärna när jag ser dem.

Då är jag 30 år nu. Känns som vanligt.

Jag fyllde 30 för knappt en vecka sedan. Det känns ungefär som vanligt, ingen kris över att ha blivit "gammal" eller liknande, jag är mest ledsen över att det är 11 år sedan jag tog studenten och när det gäller utbildning och arbetsliv så har jag inget att visa upp, att vara stolt över. Jag har testat en massa saker och flera att jobben och praktikplatserna har hjälpt mig att dels få en diagnos och dels visa hur mycket jag klarar, vad jag kan göra och hur smart jag egentligen är.

Nackdelen är dock att mitt liv är oförutsägbart, jag har lämnat in ansökan för sjukersättning på halvtid (problemet med fel namn på läkaren löste sig, jag ringde min handläggare på f-kassan och hon skrev en notering om namnet, det viktigaste var att jag hade lämnat in ansökan och att de hade fått all information de behövde, inkl läkarutlåtande), jag får bara vara kvar här på SAC t o m 30 november, efter det måste jag till en ny fas3-plats om de kan hitta en plats som kan anpassas efter mina behov, då tydligen mina behov var inte tillräckligt för särskilda skäl för att stanna kvar, vilket är konstigt då det står såhär på Arbetsförmedlingens hemsida:

Bara om det finns särskilda skäl, som exempelvis nära till pension eller ett funktionshinder som gör det extra svårt att hitta en ny anordnare, finns det möjlighet att bli anvisad en plats hos samma anordnare. Den nya perioden kan då pågå max 12 månader.

Men ändå är inte mina funktionshinder tillräckligt för att då ett undantag. Vi får se hur det går, men fas3 kanske inte finns kvar inom en snar framtid om S får som de vill enligt denna artikel.

Mest hoppas jag på jobb, det skulle vara så skönt att ha en bra inkomst någon gång, speciellt med tanke på att de månader jag får nästan 9 000 kr efter skatt så känner jag mig nästan rik. Det är för 23 arbetsdagar, jag får oftast för 21 eller 22 arbetsdagar per månad och jag får ca 389 kr efter skatt, blir intressant att se hur mycket jag får om jag nu får sjukersättning på halvtid, fördelen är att jag kan då ansöka om bostadstillägg (vilket inte är bostadsbidrag, bostadstillägg är för de som är sjukskrivna minst 25% samt för pensionärer och något som man måste ansöka en gång per år), så det blir för halva hyran eller föreningsavgiften som det heter när man bor i en insatslägenhet.

Men i alla fall, jag fyllde 30 och blev firad av familjen med grillning hemma hos mina föräldrar lördagen innan jag fyllde, det var jättemysigt och jag gillade alla mina presenter, jag fick en kompakt digitalkamera med minneskort och liten väska att ha kameran i, en trisslott med vinst på 30 kr, en ram med bild på båda mina brorsdöttrar och presentkort på Lindex, så jag ska försöka hitta en fin klänning som passar. Allt är antingen för stort eller för litet just nu, lagomt frustrerande.

När jag faktiskt fyllde år så åkte jag och bästa barndomsvännen Ulliz ner till Göteborg över dagen, där vi först gick några timmar på stan, främst Panduro och Scifi-bokhandeln som hade flyttat till en större lokal, innan vi gick iväg till Liseberg, vilket var min födelsedagspresent från Ulliz, inträde och åkpass. Jag är förvånad över att vi hade röster kvar på kvällen, för jösses vad vi åkte och skrek. Ulliz var med på AtmosFear vilket förvånade mig, hon blundade visserligen men med tanke på att hon har höjdskräck så förstod jag henne. Personligen så var andra gången inte lika läskig som första gången, men läskig nog. Jag tycker fortfarande att Kanonen är värre (och den åkte vi 2 ggr t o m).

Vi pratade om att åka ner tidigare på säsongen nästa år och då sova över i Göteborg, så tar vi en dag på Liseberg och en dag på Universeum. Så då är det bara att börja spara till det, har vi tur kanske det finns en kampanj som vi kan använda nästa år för att dra ner på priset.

I fredags var det midsommarafton och jag var fortfarande trött efter Göteborg, så jag kom inte iväg för att gå och se när de höjde stången eller dansade, men jag var i god tid till att grilla och leka med en av brorsdöttrarna som hade bestämt att det var bara jag som dög att leka med (i alla fall tills äldsta brorsan och hennes favorit kom). Generellt var midsommar rätt så lugnt och för mig alkoholfritt, jag kände att jag ska undvika alkohol när jag fortfarande var så trött. Annars hade det varit en väldigt billig fylla.

Det händer något hela tiden just nu känns det som, jag hinner knappt vila ut innan nästa sak händer, så jag ser fram emot juli, då jag har inget planerat alls, utöver en födelsedag. Det är dock lite jobbigt att badhuset stänger för 3 veckor i juli, jag som älskar att simma. Men det är bara 3 veckor som sagt, förut var det 4 veckor, så en vecka mindre.

Helvete, att det ska vara så svårt att komma ihåg namn!

Nu har jag ställt till det för mig, bara för att jag är helt oförmögen till att komma ihåg namn, det är verkligen omöjligt för mig och bara för det så har jag nu gett mig problem.
Jag träffade min kurator på Vuxenhab i måndags och hon hjälpte mig att fylla i ansökan för halv sjukersättning och då kom jag inte ihåg namnet på läkaren som jag träffade, så då gav kuratorn namnet till mig, trodde jag.

Jag upptäckte nu, när jag hittade lappen med tiden och vilken läkare jag fick träffa inne i Örebro och det är ett helt annat namn! Min kurator hade gett mig Vuxenhabs anställda läkares namn, en kvinna, medan jag fick återigen träffa en inhyrd läkare, ännu en kvinna. Trots att min kurator hade betonat att hon ville att jag skulle träffa den anställda läkaren och inte en inhyrd för att det inte ska bli fel igen. Nu har det ändå hänt.

Så jag har nu lämnat in en ansökan med fel namn på läkaren, vilket gör mig frustrerad då det var problematiskt nog för mig att fylla i första ansökan och nu måste jag kanske fylla i en ny, med rätt namn på läkaren. Jag formulerade mig så bra på första ansökan med, med kuratorns hjälp och nu måste jag försöka komma ihåg formuleringen.

Jag hoppas på att det finns ett annat alternativ, men eftersom klockan är snart halv sju på kvällen så måste jag vänta till imorgon innan jag får svar från min kurator.

Jag är bara så frustrerad över att det återigen har blivit fel, även om det kanske är lätt att fixa till, för vanligtvis när något går fel för mig i början så går hela skiten åt helvete och detta är för viktigt för mig för att det ska gå åt helvete igen.

Jag vet att jag verkar vara väldigt högfunktionerande och självständig, men när det gäller myndigheter och pappersarbete så vill jag bara gömma mig under täcket och låta någon annan ta hand om det jobbiga, så nu när jag måste prata med olika personer, antagligen ringa en person med, så blir det ännu jobbigare för mig och jag känner mig inte så glad just nu, utan jag försöker kämpa emot en depression som är på väg. Nu är inte rätt tid för att saker ska gå fel för mig.

Sista avstämningsmötet... tror jag.

Igår så var jag på det sista avstämningsmötet med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Vuxenhabiliteringen innan jag fyller 30 och ska skicka in ansökan för sjukpenning på halvtid.
Så vad kom vi fram till? Jo att vi är mer eller mindre klara, det enda är att min handläggare från af ska skriva klart sammanfattningen och sedan skicka den till mig, så för jag höra av mig till henne om några eventuella fel och så får hon rätta dem, samt att jag ska få träffa Vuxenhabiliteringens läkare senast i juni och jag ska ha med mig sammanställningen till läkaren.

Handläggaren från Försäkringskassan var ärlig och sa att hon hade frågor som hon var tvungen att ställa eftersom det var hennes jobb, oavsett vad hon kände om det, hon frågade om det fanns något som vi inte hade testat som kunde öka min arbetsförmåga, någon rehabilitering eller liknande. Hon ställde mest frågan till handläggaren på af och min kurator på Vuxenhab, fast jag gav henne ett inte så allvarligt svar, vilket var "genetikoperation", vilket fick henne att skratta. Hon fick de svaren som hon hade väntat sig dock, att visst det finns hjälpmedel som jag kan få som kan göra min vardag bättre och lite lättare att hantera, men det finns inget som kan öka min arbetsförmåga tyvärr, oavsett hur mycket jag än skulle vilja, för jag vill kunna jobba heltid, det är orken som fattas.

Det är det svåraste för mig, att acceptera att jag aldrig kommer att kunna jobba heltid, inte ens inom ett yrke jag älskar, utan jag är "dömd" till ett liv med "bidrag", vilket innebär sämre inkomst även när jag har ett jobb. Jag kommer att klara mig, men det känns lite jobbigt att veta att jag kommer alltid att få vara försiktig med min ekonomi. Fast ärligt talat så tror jag att även om jag hade bra inkomst så hade det inte varit så annorlunda mot hur det är nu, jag skulle bara ha sparat mer i månaden.

Så som jag förstod det så var detta det sista avstämningsmötet för min del, jag kommer att få träffa alla 3 separat i framtiden, men vi verkar vara mer eller mindre klara, det är sammanställningen och tid hos läkaren som fattas, de ringde mig för den delen igår från vuxenhab för att boka tid, så jag ska träffa läkaren 28 maj, sedan kan jag ansöka om sjukpenning på halvtid fr o m 1 juni om jag skulle vilja. Sedan är det bara att vänta ca 3 månader på svar på ansökan.

Jag ska erkänna att det känns lite nervöst, trots att jag inte har någon anledning till det. Vi är nästan klara och vi har alla samarbetat så det som hände förra sommaren inte ska ske igen, att jag inte ska bryta ihop psykiskt igen och inte kunna fungera normalt. Vi har ansträngt oss för att se till att ansökan ska vara vattentät.
Ändå så är jag rädd, livrädd om jag ska vara ärlig. Tänk om jag får avslag igen? Tänk om allt det här arbete inte räckte, utan var i onödan? Vad sker då? Ska vi börja om igen?

Det känns frustrerande att läsa nyheterna om folk som lurar F-kassan på miljoner genom att fuska eller att fejka skador och får pengar utan problem, medan vi som faktiskt behöver hjälp måste slita och kämpa för att få det som vi har rätt till. Sedan måste vi försvara den hjälpen vi får då omgivningen inte förstår, att vi faktiskt behöver den hjälpen av en anledning, även om våra problem inte alltid syns på utsidan. Vi bryter inte ihop där folk ser det, utan vi gör det i våra hem, där vi känner oss trygga.

Jag försöker hålla ner rädslan, just nu är det rätt så lätt, då jag har 3 saker kvar att göra (sammanställningen, läkartiden och skriva ansökan), det blir jobbigare tiden efter att jag har lämnat in ansökan, det är alltid väntan som är värst. Typiskt att detta sker på sommaren dock, men jag tänker försöka njuta av värmen så mycket jag kan.