Alla dessa olika fobier

Precis som många andra med Aspergers Syndrom så har jag eller har haft olika fobier genom åren, några av dem får folk att reagera för att de är rätt så ovanliga (men ändå har de fått namn, även om jag inte kommer ihåg dem nu). Jag har dock lyckats bli av med ett helt gäng fobier, vilket jag är rätt så stolt över.

Jag ska börja med hur det var när jag var liten, det som jag minns i alla fall. Jag gillade inte naturen, eller ja det var inte naturen i sig som jag inte gillade utan det var alla dessa olika insekter, som getingar, humlor, flugor, larvar, spindlar etc. Jag var speciellt väldigt rätt mot myror och spindlar, det kröp i hela kroppen på mig när jag såg dem och jag ville bara springa därifrån i panik. Jag sprang oftast därifrån med, men jag skrek sällan. Samma sak med getingar och bin, jag tenderade att springa ifrån dem rätt så snabbt.
Denna fobi har jag på sätt och vis lyckats bli av med, jag är inte överförtjust i insekter, men jag är inte rädd för dem. När det kommer en geting så brukar jag stå still, så länge de inte är vid mitt ansikte och ska hålla på, medan morsan springer undan fort som tusan.

Jag har på sätt och vis ett undantag, jag har fortfarande fobi för spindlar, men jag lyckades faktiskt arbeta bort den fobin när jag nyss hade blivit tonåring, sedan fick jag tillbaka fobin när jag var 19 år. Så går det när man först ser på filmen "Imse Vimse Spindel" och sedan andra Harry Potter-filmen. Plus att jag stöter bara på en massa konstiga spindlar, en som skulle kolla på mig hela tiden trots att jag bytte plats 4 gånger just för att jag inte ville att spindeln skulle titta på mig, en som sprang efter mig i tvättrummet, en som långsamt gick emot mig när jag satt på golvet och höll på (wtf? ska inte spindlar springa IFRÅN mig, varför i hela friden gick den EMOT mig?). Detta hjälper inte mot min fobi alls kan jag säga, trots att jag vet att det inte finns några vilda spindlar i Sverige som är farliga för människor.

En annan anledning till varför jag har spindelfobi är att 9 av 10 gånger jag har en mardröm, så är det spindlar i drömmen. Jag ligger i sängen och det är alltid i den sängen jag ligger i för tillfället, jag hade nämligen den här drömmen när jag bodde hos mina föräldrar, i min lägenhet och en gång när vi var ute och reste, så jag låg i en stuga, jag drömmer att jag vaknar och när jag öppnar ögonen så är det första jag ser en spindel som hänger ovanför mig. Utöver det så är mardrömmen sällan samma, jag kan ha spindlar krypandes överallt i rummet inkl sängen, spindeln har varit mörkbrun/svart eller röd, sett ut som en vanlig spindel eller så har den sett extra läskig ut på något sätt. Jag brukar vakna i ren panik då och det tar lång stund innan jag lugnar ner mig och dessa drömmar hade jag innan jag såg filmerna, så de var en del av varför fobin kom tillbaka.

En konstig fobi som jag hade väldigt länge, minst 25 år, är min rädsla för höga skorstenar med röda lampor på, speciellt smala skorstenar som bara har några få lampor men dock att man ser 2 från varje håll, så det ser ut som ögon. Jag har varit när att få panikattacker pga dessa skorstenar, vi har 3 st här i stan och jag har tyckt att det var jättejobbigt att vara ute när det var mörkt, för jag har alltid sett minst en av dem vart jag än ska. Jag vet inte varför jag var så rädd för dessa skorstenar, den enda förklaringen jag har är att lamporna ser ut som ögon och i alla filmer och serier så förknippas röda ögon med ondska.
Som tur är så har denna fobi försvunnit av sig själv, vilket jag märkte i vintras. Jag får inte panik av dem längre.

En annan fobi som är lite annorlunda är min fobi för telefoner, vilket många tycker låter väldigt konstigt då jag älskar mobiltelefoner. Ja jag älskar mobiler men jag ringer sällan på dem. De flesta i min närhet vet att jag föredrar sms eller andra chattprogram som kik, skype och hangout, så det är sällan de ringer mig, med några undantag. Barndomsvännen går t o m så långt att hon skickar ett sms där hon frågar om hon kan ringa mig och väntar på mitt svar innan hon ringer.

Denna fobi har jag på sätt och vis alltid haft, men den var hanterbar i flera år då morsan pushade för att jag skulle ringa mina samtal själv. Sedan fick jag jobb på kundservice först 4 månader ett år och sedan 5 månader ett år, sedan var det kört, jag avskydde telefonsamtal efter det, jag mådde så dåligt på det sista jobbet att jag blev utbränd, vilket gjorde att min telefonfobi flammade upp och blev hur jobbig som helst, jag var rädd för att svara när min mobil ringde, jag var tvungen att veta vem det var som ringde och jag hade speciella ringsignaler på folk för att jag skulle veta vem det var som ringde, för att inte jaga upp mig. Glöm att ringa samtal själv, speciellt samtal som jag inte hade någon aning alls om hur samtalet kunde gå, om det kunde bli missförstånd som skulle vara omöjliga att fixa till.

Det är fortfarande jobbigt för mig att ringa samtal, jag är lite bättre på att ringa till kundsupport till företag eftersom jag vet att det är deras jobb och de har oftast manus som de ska följa, olika steg. Jag gillar fortfarande inte att ringa så jag brukar ta några dagar på mig att samla på mig energi och mod och för att planera vad jag ska säga när jag väl ringer.

Andra samtal, som till myndigheter eller privatpersoner, är otroligt jobbigt för mig. Privatpersoner är oftast när jag ska köpa något från Blocket, vilket händer väldigt sällan som tur är. Då är myndigheter värre. Jag har dock sådan tur att de myndigheter jag har mest kontakt med vet att jag har rejäl telefonfobi, så jag skickar istället e-mail till dem samt att de försöker att skicka e-mail till mig istället för att ringa, vilket är så otroligt underbart, även om morsan ser det lite som en björntjänst, men med tanke på att förra gången jag pratade i telefon med en myndighet så bröt jag ihop (när jag fick reda på avslaget på min ansökan förra året), så jag har lite dåliga associationer med samtal med myndigheter.

Något nytt för mig är att jag är inte så överförtjust i total mörker utomhus, jag är inte direkt jätterädd men jag är inte direkt förtjust heller, så jag brukar alltid ta fram mobil och sätta på ficklampan samt lyssna efter ljud. Fast det beror nog på spelet Slender, jag har inte lyckats spela klart det spelet då jag brukar bara få tag på 4 lappar sedan så blir jag så rädd av musiken att jag stänger av spelet. Ja, jag är lite smått feg av mig :-P
Jag har dock inga problem med Enderman i Minecraft, jag utmanar dem mer än gärna när jag ser dem.

Då är jag 30 år nu. Känns som vanligt.

Jag fyllde 30 för knappt en vecka sedan. Det känns ungefär som vanligt, ingen kris över att ha blivit "gammal" eller liknande, jag är mest ledsen över att det är 11 år sedan jag tog studenten och när det gäller utbildning och arbetsliv så har jag inget att visa upp, att vara stolt över. Jag har testat en massa saker och flera att jobben och praktikplatserna har hjälpt mig att dels få en diagnos och dels visa hur mycket jag klarar, vad jag kan göra och hur smart jag egentligen är.

Nackdelen är dock att mitt liv är oförutsägbart, jag har lämnat in ansökan för sjukersättning på halvtid (problemet med fel namn på läkaren löste sig, jag ringde min handläggare på f-kassan och hon skrev en notering om namnet, det viktigaste var att jag hade lämnat in ansökan och att de hade fått all information de behövde, inkl läkarutlåtande), jag får bara vara kvar här på SAC t o m 30 november, efter det måste jag till en ny fas3-plats om de kan hitta en plats som kan anpassas efter mina behov, då tydligen mina behov var inte tillräckligt för särskilda skäl för att stanna kvar, vilket är konstigt då det står såhär på Arbetsförmedlingens hemsida:

Bara om det finns särskilda skäl, som exempelvis nära till pension eller ett funktionshinder som gör det extra svårt att hitta en ny anordnare, finns det möjlighet att bli anvisad en plats hos samma anordnare. Den nya perioden kan då pågå max 12 månader.

Men ändå är inte mina funktionshinder tillräckligt för att då ett undantag. Vi får se hur det går, men fas3 kanske inte finns kvar inom en snar framtid om S får som de vill enligt denna artikel.

Mest hoppas jag på jobb, det skulle vara så skönt att ha en bra inkomst någon gång, speciellt med tanke på att de månader jag får nästan 9 000 kr efter skatt så känner jag mig nästan rik. Det är för 23 arbetsdagar, jag får oftast för 21 eller 22 arbetsdagar per månad och jag får ca 389 kr efter skatt, blir intressant att se hur mycket jag får om jag nu får sjukersättning på halvtid, fördelen är att jag kan då ansöka om bostadstillägg (vilket inte är bostadsbidrag, bostadstillägg är för de som är sjukskrivna minst 25% samt för pensionärer och något som man måste ansöka en gång per år), så det blir för halva hyran eller föreningsavgiften som det heter när man bor i en insatslägenhet.

Men i alla fall, jag fyllde 30 och blev firad av familjen med grillning hemma hos mina föräldrar lördagen innan jag fyllde, det var jättemysigt och jag gillade alla mina presenter, jag fick en kompakt digitalkamera med minneskort och liten väska att ha kameran i, en trisslott med vinst på 30 kr, en ram med bild på båda mina brorsdöttrar och presentkort på Lindex, så jag ska försöka hitta en fin klänning som passar. Allt är antingen för stort eller för litet just nu, lagomt frustrerande.

När jag faktiskt fyllde år så åkte jag och bästa barndomsvännen Ulliz ner till Göteborg över dagen, där vi först gick några timmar på stan, främst Panduro och Scifi-bokhandeln som hade flyttat till en större lokal, innan vi gick iväg till Liseberg, vilket var min födelsedagspresent från Ulliz, inträde och åkpass. Jag är förvånad över att vi hade röster kvar på kvällen, för jösses vad vi åkte och skrek. Ulliz var med på AtmosFear vilket förvånade mig, hon blundade visserligen men med tanke på att hon har höjdskräck så förstod jag henne. Personligen så var andra gången inte lika läskig som första gången, men läskig nog. Jag tycker fortfarande att Kanonen är värre (och den åkte vi 2 ggr t o m).

Vi pratade om att åka ner tidigare på säsongen nästa år och då sova över i Göteborg, så tar vi en dag på Liseberg och en dag på Universeum. Så då är det bara att börja spara till det, har vi tur kanske det finns en kampanj som vi kan använda nästa år för att dra ner på priset.

I fredags var det midsommarafton och jag var fortfarande trött efter Göteborg, så jag kom inte iväg för att gå och se när de höjde stången eller dansade, men jag var i god tid till att grilla och leka med en av brorsdöttrarna som hade bestämt att det var bara jag som dög att leka med (i alla fall tills äldsta brorsan och hennes favorit kom). Generellt var midsommar rätt så lugnt och för mig alkoholfritt, jag kände att jag ska undvika alkohol när jag fortfarande var så trött. Annars hade det varit en väldigt billig fylla.

Det händer något hela tiden just nu känns det som, jag hinner knappt vila ut innan nästa sak händer, så jag ser fram emot juli, då jag har inget planerat alls, utöver en födelsedag. Det är dock lite jobbigt att badhuset stänger för 3 veckor i juli, jag som älskar att simma. Men det är bara 3 veckor som sagt, förut var det 4 veckor, så en vecka mindre.

Helvete, att det ska vara så svårt att komma ihåg namn!

Nu har jag ställt till det för mig, bara för att jag är helt oförmögen till att komma ihåg namn, det är verkligen omöjligt för mig och bara för det så har jag nu gett mig problem.
Jag träffade min kurator på Vuxenhab i måndags och hon hjälpte mig att fylla i ansökan för halv sjukersättning och då kom jag inte ihåg namnet på läkaren som jag träffade, så då gav kuratorn namnet till mig, trodde jag.

Jag upptäckte nu, när jag hittade lappen med tiden och vilken läkare jag fick träffa inne i Örebro och det är ett helt annat namn! Min kurator hade gett mig Vuxenhabs anställda läkares namn, en kvinna, medan jag fick återigen träffa en inhyrd läkare, ännu en kvinna. Trots att min kurator hade betonat att hon ville att jag skulle träffa den anställda läkaren och inte en inhyrd för att det inte ska bli fel igen. Nu har det ändå hänt.

Så jag har nu lämnat in en ansökan med fel namn på läkaren, vilket gör mig frustrerad då det var problematiskt nog för mig att fylla i första ansökan och nu måste jag kanske fylla i en ny, med rätt namn på läkaren. Jag formulerade mig så bra på första ansökan med, med kuratorns hjälp och nu måste jag försöka komma ihåg formuleringen.

Jag hoppas på att det finns ett annat alternativ, men eftersom klockan är snart halv sju på kvällen så måste jag vänta till imorgon innan jag får svar från min kurator.

Jag är bara så frustrerad över att det återigen har blivit fel, även om det kanske är lätt att fixa till, för vanligtvis när något går fel för mig i början så går hela skiten åt helvete och detta är för viktigt för mig för att det ska gå åt helvete igen.

Jag vet att jag verkar vara väldigt högfunktionerande och självständig, men när det gäller myndigheter och pappersarbete så vill jag bara gömma mig under täcket och låta någon annan ta hand om det jobbiga, så nu när jag måste prata med olika personer, antagligen ringa en person med, så blir det ännu jobbigare för mig och jag känner mig inte så glad just nu, utan jag försöker kämpa emot en depression som är på väg. Nu är inte rätt tid för att saker ska gå fel för mig.

Sista avstämningsmötet... tror jag.

Igår så var jag på det sista avstämningsmötet med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Vuxenhabiliteringen innan jag fyller 30 och ska skicka in ansökan för sjukpenning på halvtid.
Så vad kom vi fram till? Jo att vi är mer eller mindre klara, det enda är att min handläggare från af ska skriva klart sammanfattningen och sedan skicka den till mig, så för jag höra av mig till henne om några eventuella fel och så får hon rätta dem, samt att jag ska få träffa Vuxenhabiliteringens läkare senast i juni och jag ska ha med mig sammanställningen till läkaren.

Handläggaren från Försäkringskassan var ärlig och sa att hon hade frågor som hon var tvungen att ställa eftersom det var hennes jobb, oavsett vad hon kände om det, hon frågade om det fanns något som vi inte hade testat som kunde öka min arbetsförmåga, någon rehabilitering eller liknande. Hon ställde mest frågan till handläggaren på af och min kurator på Vuxenhab, fast jag gav henne ett inte så allvarligt svar, vilket var "genetikoperation", vilket fick henne att skratta. Hon fick de svaren som hon hade väntat sig dock, att visst det finns hjälpmedel som jag kan få som kan göra min vardag bättre och lite lättare att hantera, men det finns inget som kan öka min arbetsförmåga tyvärr, oavsett hur mycket jag än skulle vilja, för jag vill kunna jobba heltid, det är orken som fattas.

Det är det svåraste för mig, att acceptera att jag aldrig kommer att kunna jobba heltid, inte ens inom ett yrke jag älskar, utan jag är "dömd" till ett liv med "bidrag", vilket innebär sämre inkomst även när jag har ett jobb. Jag kommer att klara mig, men det känns lite jobbigt att veta att jag kommer alltid att få vara försiktig med min ekonomi. Fast ärligt talat så tror jag att även om jag hade bra inkomst så hade det inte varit så annorlunda mot hur det är nu, jag skulle bara ha sparat mer i månaden.

Så som jag förstod det så var detta det sista avstämningsmötet för min del, jag kommer att få träffa alla 3 separat i framtiden, men vi verkar vara mer eller mindre klara, det är sammanställningen och tid hos läkaren som fattas, de ringde mig för den delen igår från vuxenhab för att boka tid, så jag ska träffa läkaren 28 maj, sedan kan jag ansöka om sjukpenning på halvtid fr o m 1 juni om jag skulle vilja. Sedan är det bara att vänta ca 3 månader på svar på ansökan.

Jag ska erkänna att det känns lite nervöst, trots att jag inte har någon anledning till det. Vi är nästan klara och vi har alla samarbetat så det som hände förra sommaren inte ska ske igen, att jag inte ska bryta ihop psykiskt igen och inte kunna fungera normalt. Vi har ansträngt oss för att se till att ansökan ska vara vattentät.
Ändå så är jag rädd, livrädd om jag ska vara ärlig. Tänk om jag får avslag igen? Tänk om allt det här arbete inte räckte, utan var i onödan? Vad sker då? Ska vi börja om igen?

Det känns frustrerande att läsa nyheterna om folk som lurar F-kassan på miljoner genom att fuska eller att fejka skador och får pengar utan problem, medan vi som faktiskt behöver hjälp måste slita och kämpa för att få det som vi har rätt till. Sedan måste vi försvara den hjälpen vi får då omgivningen inte förstår, att vi faktiskt behöver den hjälpen av en anledning, även om våra problem inte alltid syns på utsidan. Vi bryter inte ihop där folk ser det, utan vi gör det i våra hem, där vi känner oss trygga.

Jag försöker hålla ner rädslan, just nu är det rätt så lätt, då jag har 3 saker kvar att göra (sammanställningen, läkartiden och skriva ansökan), det blir jobbigare tiden efter att jag har lämnat in ansökan, det är alltid väntan som är värst. Typiskt att detta sker på sommaren dock, men jag tänker försöka njuta av värmen så mycket jag kan.

Förbättring på städfronten? Jag hoppas i alla fall det.

Jag hatar att städa. Det är välkänt hos alla som känner mig hur mycket jag avskyr att städa. Det hjälper inte heller att jag har förmågan att stänga av så jag ser inte hur stökigt det verkligen är (något som många aspies har sagt att de också kan göra, vet inte om det är en fördel eller nackdel, jag skulle nog säga fördel men morsan t ex skulle säga nackdel), vilket gör att jag skjuter upp på städningen, tills morsan föreslår att vi ska städa några dagar senare och jag nästan panikstädar så det är "bara" damning, dammsugning, skurning och putsning av fönsterna kvar (vilket också ofta innebär byte av gardiner, som behöver strykas).

Hon försöker att komma hit en gång i månaden, men ibland kommer livet i vägen och nu t ex har det gått mer än en månad och lägenheten såg kanske inte hemskt ut, men det var långtifrån rent. Det hjälper dock att jag har en diskmaskin och tvättstugan är rätt så lätt att använda samt att jag har väldigt snälla grannar som mer än gärna ger mig resten av deras tid om de är klara, inte ofta jag har nappat på deras erbjudande av olika anledningar (jag hade inte tid just då när jag skulle boka en tid eller så var jag redan klar själv), men det underlättar att hålla rent, även om jag generellt skjuter upp även de sakerna.

Nu dock så har jag skaffat ett till hjälpmedel som kanske får mig att faktiskt hålla rent, i alla fall på golvet. Förra fredag köpte jag äntligen en självgående dammsugare, en IRobot Roomba 650 till ett väldigt bra pris på Elgigantens internetsida. Jag upptäckte efter köpet att priset var för lågt, att det var en felskrivning av Elgiganten då den var värd ca 3 500 kr och jag köpte den för 990 kr, så jag var i flera dagar osäker på om de skulle begära mer pengar av mig eller om jag skulle få dammsugaren alls, då de hade reserverat sig mot felaktig prissättning, vilket detta var.

Men så i onsdags så kom den, jag hann precis hämta ut den och packa upp den innan jag var tvungen att sticka till praktiken, men jag tog med mig manualen till praktiken så jag var förberedd när jag kom hem. Dock så stod det i manualen att den skulle laddas 16 timmar innan första användningen, så det första jag gjorde när jag kom hem var att ta upp dockningsstationen och sätta dammsugaren på laddning och sysselsatte mig så att tiden skulle gå snabbare.

Sedan kom torsdagen och när jag kom hem så satte jag igång honom på en gång och det tog inte lång tid innan jag gav honom ett smeknamn, Dummer. Jag kunde inte rå för att skratta åt honom då den åkte in i samma kant flera gånger, trots att jag visste att han kollade in kanten för att se om det var ett hörn och hur han skulle göra för att köra vidare, men det såg så kul ut.
Sedan var han illa tvungen att alltid vara där jag var när jag reste mig ur soffan för att göra något (dammsugaren fick mig att vilja plocka, något positivt), även om han var på andra sidan av lägenheten minuten innan och så skulle han naturligtvis köra där mina ben var, så han körde faktiskt på mina ben några gånger, men det gjorde inte ont, det kittlades mest men jag blev så paff varje gång det hände.
Så därför började jag att kalla honom för Dummer.

Under första körningen så blev den inte klar med lägenheten utan körde tillbaka till dockstationen. När jag kollade in honom så såg jag att han var full, så jag tömde lådan och rengjorde borstarna (snacka om mycket hår! Jag måste ta och klippa mig snart) och satte igång honom igen, men efter halva turen så tog batterierna slut. Så det var bara att sätta honom på laddning. Medan den laddade så ställde jag in schemat för hur ofta han skulle städa, jag bestämde mig för att han skulle köra varje måndag, onsdag och fredag.

Några timmar senare så var han laddad igen och då satte jag igång honom en tredje gång och denna gång körde han faktiskt klart hela lägenheten och jag kunde lägga tillbaka mattorna som jag hade skakat.
Det känns rätt så skönt att ha ett rent golv och eftersom jag har lagt in ett schema som jag inte tänker röra, så får jag nu tänka på att ha rent på golvet i alla fall 3 dagar i veckan, vilket förhoppningsvis leder till att jag inte stökar ner på golvet, vilket förhoppningsvis leder till att jag blir bättre på att hålla rent generellt.

Just nu så ångrar jag i alla fall inte köpet, men vi får se hur det blir några månader framåt. Det är bara att hoppas på det bästa :-)

Väntan, all denna väntan

Jag har flera gånger kommit på att jag har inte skrivit någon uppdatering om avstämningsmötet jag hade i november och alla andra möten jag har haft med både Vuxenhab och Af, men ärligt talat så finns det inte så mycket att uppdatera om.

Vi alla kom fram till att det var ingen idé att göra en ansökan om aktivitetsersättning i november då jag ändå fyller 30 i juni, så då förbereder vi för att göra en ansökan för sjukersättning istället, även om det ställer fler krav på ansökningen, då för aktivitetsersättningen så ska arbetsförmågan vara nedsatt minst ett år och man söker en gång per år med eller i alla fall uppdaterar ansökan.

När det gäller sjukersättningen så ska arbetsförmågan vara nedsatt för resten av livet (F-kassans ord) och då krävs det fler "bevis" för just detta. Vilket det kommer att vara i mitt fall, för jag tror inte att jag helt hux flux blir "frisk" från Aspergers Syndrom och kan helt plötsligt jobba heltid, vara social och träna samtidigt, jag klarar knappt av att jobba halvtid, träna och vara väldigt social, med tanke på hur nära jag var att bli utbränd igen i november. Jag måste ransonera min mentala energi, vilket är det som styr om jag orkar eller ej, vilket är lagomt frustrerande ibland när jag är trött i huvudet men inte i kroppen.

Så vad mer kom vi fram till? Af är nästan klar med arbetsbedömningen, Vuxenhab ska försöka att boka tid med en ny läkare, men jag vet inte riktigt hur det går på den fronten, så jag får fråga på nästa möte. F-kassan kan inte göra så mycket, utan de väntar bara på ansökan, som skickas in tidigast i juni.
Jag har regelbundna möten med både Af och Vuxenhab, men utöver det händer det inte så mycket.

När det gäller jobbfronten så kollar jag då och då efter jobb och min fd SIUS-handläggare har ögonen öppna och har ibland kommit till praktiken för att diskutera ett jobb som har kommit som kan passa mig och han kollar bara halvtid, han sa något om att skulle jag få halvtidsjobb så får jag fortfarande för heltid, den andra halvan är då aktivitetsstöd från F-kassan. Men det står still på den fronten med.

I slutet av april har vi ett till avstämningsmöte, jag hade möte med Af igår och nästa möte med Vuxenhab är om 9 dagar, så just nu är det bara att vänta. Frustrerande nog.

Min åsikt om fyrverkerier

Det närmar sig jul med stormsteg och efter jul så kommer nyår. Med nyår så kommer fyrverkerier, enligt en person på Facebook så har det redan avfyrats fyrverkerier i stan, jag har inte hört dem, men det beror nog på att jag har haft hörlurar på mig de senaste dagarna, men jag vet att folk börjar gärna flera veckor efter och slutar flera veckor efter nyår eller påsk, så jag är ärligt talat inte förvånad.

Så vad är min åsikt om fyrverkerier? Min åsikt är att det kan vara fint med fyrverkerier, så som de har det på tv, dvs att en arrangör som vet vad de gör har hand om det, så kan det bli riktigt otroligt.
Annars gillar jag inte fyrverkerier generellt, jag gillar speciellt inte smällare. Jag är uppvuxen med pojkar och jag vet vilka dumheter de kan hitta på, vilket bara känns så otroligt onödigt, speciellt när det drabbar oskyldiga, som när pojkar stoppar smällare i postlådor som i värsta fall går sönder och då får ägaren till postlådan köpa en ny, vilket är en kostnad ingen vill ha, speciellt inte efter jul och nyår, då pengarna har gått till annat och de kanske inte har råd med en ny.

En annan dålig sak är att flera år så blir folk skadade av smällare och fyrverkerier, oftast av ren dumhet. En pojke kanske blir utmanad av sina kompisar att smälla av en smällare i en stängd hand och det slutar med att den pojken blir av med en hand för resten av sitt liv, bara för att hans kompisar var nyfikna. En fyrverkeripjäs skjuts inte iväg och den vuxna personen går fram för att kolla och helt plötsligt flyger pjäsen iväg, rakt in i personen som gick fram och den personen blir rejält skadad, i värsta fall dör.

En till sak jag inte gillar är att ljudet som uppstår av fyrverkerier och smällare låter väldigt mycket och skrämmer både djur och människor. Jag har aldrig haft ett husdjur själv, förutom fiskar, men jag har vuxit upp med husdjur och min bästa vän hade en hund, jag spenderade många nyår med hennes familj och jag såg hur rädd deras hund blev av ljudet, vilket fick det att skära i mig, för det fanns inget jag kunde göra för hunden, han förstod inte människospråk, det enda han visste var att det small hela tiden och han var rädd.
Människor från krigszoner blir påminda om hur det var i deras hemländer när det smäller och blir också rädda, trots att de vet att det inte är någon fara, de blir fortfarande rädda för ljudet.

Jag har som sagt vuxit upp med pojkar och testat på, även om jag snabbt insåg att det inte var något kul, jag har några i min släkt som älskar fyrverkerier, de flesta gillar att titta på medan några få älskar att avfyra fyrverkerier, men personligen ser jag inte nöjet i det hela. Jag är ingen tråkig person, även om främlingar som läser detta kan misstycka, men de som känner mig vet att jag kan ha roligt, jag kan festa och umgås med folk och göra dumheter som jag kanske ångrar dagen efter, men saker som jag tycker är onödiga och/eller skadar folk eller djur på något sätt är inte något jag ställer mig bakom.

Återigen, fyrverkerier kan vara vackert att titta på, men jag tycker att det skulle bli finare och säkrare om t ex kommunen har hand om fyrverkerierna och avfyrar dem säkert på ett avspärrat område i centrum, så kan det bli ett sätt att umgås, gå till centrums torg och se fyrverkerierna, precis som Majbrasan varje år.

Anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att fr o m 2013 så är det förbjudet att sälja fyrverkerier och det var en person som skrev ett blogginlägg om detta, blev länkad i flashback och blev förolämpad, bara för att han inte gillar fyrverkerier.
Personligen tror jag att de personerna har fyrverkerierna som penisförlängare (varför skulle man annars spendera flera tusen kronor på något som bara varar i några sekunder? Kanske därför de gillar fyrverkerier, de har kanske något i gemensamt) och känner sig förolämpade på något sätt, fast jag förstår inte varför.

Jag vet att inte alla håller med mig, men det här är min åsikt och jag har rätt till en. Respektera min åsikt så respekterar jag din.
Visst ja, här är bloggen som jag pratar om:http://herrdunderbar.wordpress.com/2012/12/17/arets-nyarsafton-blir-sista-nyar-med-lagliga-fyrverkerier/

Min väg till diagnosen Aspergers Syndrom, del 2

Efter det så hände det inget på ett tag, förutom att jag fick extrastöd hos Af, jag fick en sk SIUS-handläggare (fråga mig inte vad det står för, det är stöd för folk med olika funktionshinder i alla fall), som skulle hjälpa mig att söka jobb och se till att arbetsplatsen anpassar sig efter mina behov, då det företag som skulle anställa mig skulle få ett bidrag för mig varje månad just för anpassning och lön.

Vi hittade inget jobb, dock fick jag i december en praktikplats på ett företag och fram till jul så trivdes jag jättebra, kollegorna var roliga och arbetsuppgifterna var lätta även om det var samma hela tiden, vilket jag inte har något emot då vi lyssnade på radio hela tiden. Men de som jag jobbade med fram till jul var bara vikarier, efter jul så kom ordinarie personal tillbaka och då gick allt åt helvete, jag blev utfryst igen och det gick så långt att när jag fick migrän och inte kunde ta mig hem (det gick en buss dit och en buss hem och företaget var långt in i en skog, detta var i februari och det var massor med snö), så gick jag till deras sjukrum för att sova. Någon visade sitt missnöje över mig rätt så rejält att jag faktiskt blev rädd.
Kort sagt, det slutade inte bra och återigen visste jag inte varför det blev så, jag visste bara att det var något med mig, för jag är den enda gemensamma nämnaren och jag var ärligt talat förbannad och less på det.

Så jag kollade upp lite på nätet och kom fram till att jag har inte ADHD eller ADD, men AS stämde in väldigt väl på mig, så jag pratade med min SIUS-handläggare om möjligheten att kolla upp om jag verkligen har AS, så psykologen skickade en remiss till landstinget och gav mig även lite papper om AS som hon hade, främst riktat mot män dock, då man trodde länge att det var få kvinnor som har AS, nu vet de lite bättre dock.

Våren kom och gick, sedan fick jag en tid hos en psykolog i augusti om jag minns rätt, men det kan även ha varit i september. Jag hade under tiden tagit det lugnt, då vi inte ville riskera att något liknande skulle ske igen och göra mig ännu sämre, även jag mest var förbannad istället för ledsen, vilket ärligt talat var en förbättring.

I alla fall, jag fick en tid och jag fick träffa den här psykologen 5 gånger totalt om jag minns rätt, varav 4 av gångerna var 2 timmar långa där jag fick prata om mitt liv, saker som tyngde mig trots att de hände flera år sedan och jag fick generellt prata av mig, vilket inte var vad jag hade förväntat mig, jag trodde att det skulle bli som när jag träffade Afs psykolog, att jag skulle få göra olika tester, men det var mer som vanliga möten med en psykolog och jag var helt ärlig med henne, så hon vet nog mer om mitt liv och mina känslor än vad t o m min familj gör.

Med det sagt så glömde vi inte bort varför jag var där, utan efter varje möte fick jag med mig en massa undersökningar hem som jag och/eller mina föräldrar skulle fylla i. Jag bad om morsans hjälp på alla undersökningar, även de som bara jag skulle fylla i för att se till att det blev rätt.

Det var främst ja eller nej-frågor eller olika grader mellan 1 och 9, men ibland fick vi även skriva svaren i rutor, som jag sedan tog med mig till nästa möte och mellan undersökningarna och det hon hade observerat under mötena så gjorde hon en bedömning och skrev sedan en rapport på detta till Af, då det var de som hade skickat remissen och de ville se resultatet med mitt godkännande, så hon anpassade nog rapporten litegrann pga det, då hon visste att de skulle läsa den och hon ville inte att det jag hade berättat för henne skulle påverka mig negativt, hon var väldigt mån om att jag inte skulle behöva lida.
Bedömningen hon gjorde var mer eller mindre att jag har AS om det var någon som undrade.

Jag fick reda på bedömningen och fick en kopia av rapporten på vårt sista möte, vilket var 12 januari 2010, jag var då 26 år gammal. Så bara 1,5 år efter min helomvändning och när misstankarna om en diagnos kom upp.

Hon frågade mig på sista mötet om jag ville få en remiss till Vuxenhabiliteringen, vilket jag sa ja till. Psykologen berättade för mig då att det var inte säkert att Vuxenhab skulle ta emot mig, då de tog bara emot folk som hade fått en diagnos och psykologen var osäker på om rapporten skulle räknas som en diagnos. Jag kände då att det där var något som jag fick kolla upp senare när allt hade smält, jag hade i alla fall grunden till att gå vidare om jag skulle vilja ha en diagnos, om rapporten inte räckte.

Men tydligen så räckte det, för i maj samma år fick jag min första tid hos Vuxenhab hos en specialistpedagog och det stod att jag fick ta med mig en närstående om jag skulle vilja, så på första mötet hade jag med mig morsan som stöd. Vi tog upp frågan om jag hade en diagnos och hur vi skulle gå tillväga för att jag skulle få en diagnos, vilket pedagogen skulle kolla upp till nästa mötet, men första mötet så fokuserade vi på att lära känna varandra.

På nästa möte och varje möte efter det med specialistpedagogen så gick jag själv, hon bekräftade att rapporten från psykologen räknas som en diagnos och jag fick en liten gul bok om AS uppdelad i olika kategorier och snacka om att den boken svarade på många frågor som jag har haft hela mitt liv, så mycket i den boken stämde in på mig, dock inte allt. Jag har t ex rätt så bra lokalsinne och jag kan hitta rätt så bra om jag har en karta, vilket jag alltid har nu i och med Google Maps i mobilen. Men jag är den enda av mina bröder bortsett från en som har lokalsinne, de kan åka vilse även om de har en karta.

Jag träffade specialpedagogen generellt en gång i månaden i 18 månader, sedan fick hon andra uppdrag, men under de här mötena så hjälpte hon mig att acceptera min diagnos och lärde mig mycket om diagnosen, jag fick även prata av mig lite när jag träffade henne och jag såg fram emot varje möte, så jag blev ledsen när jag fick reda på att jag inte skulle få fortsätta träffa henne, även om jag kanske inte behövde henne så mycket längre.

Men det här var alltså hur jag fick min diagnos. Jag har ingen aning om hur andra har fått sin diagnos, för jag tror inte att det gick till på det här sättet, men jag har fått för mig att det kunde vara intressant för andra att få reda på hur det gick till i alla fall för mig.

Jag lär mig fortfarande om diagnosen eller hur diagnosen utspelar sig för mig, vilka fördelar jag har och vilka problem jag har, för jag ändras hela tiden som person och då ändras per automatik även diagnosen. Men nu vet jag i alla fall varför jag är annorlunda och kan förvarna andra om varför jag är som jag är, vilket är en rejäl förbättring mot för 5 år sedan.

Min väg till diagnosen Aspergers Syndrom, del 1

Jag kom att jag har inte skrivit i den här bloggen hur det gick till när jag fick min diagnos, jag hade en annan blogg som jag skrev i regelbundet på den tiden och jag skriv inlägg om processen där, men den bloggen finns inte längre, och jag har fått för mig att det kan vara intressant för andra att få reda på hur det gick till för mig. Min väg är rätt så unik dock, jag har fått mycket stöd från t ex Arbetsförmedlingen, ett ställe där de flesta känner sig överkörda och avskyr, men det är tack vare dem egentligen som jag har min diagnos.

Det är bäst att jag börjar om från början, vilket på sätt och vis var i januari 2008, jag hade precis blivit arbetslös igen efter att ha jobbat knappt 5 månader, fick dock ihop tillräckligt mellan det jobbet och deltidsjobbet jag hade innan till att få en ny a-kassaperiod, jag hade några dagar kvar av min första, men det kändes skönt att veta att jag hade en till period, för just då var jag så trött och så utbränd att jag orkade ingenting.

Vi alla trodde att jag blev så utbränd av jobbet för att jag vantrivdes där så rejält, jag var utfryst av kollegorna, cheferna var på mig hela tiden, jag blev utskälld av kunderna trots att allt jag ville var att hjälpa dem, jag hade telefonfobi som var hanterbar innan jag började på det jobbet och som pga det jobbet har blivit mycket värre, jag hade tröstätit hela hösten så jag hade gått upp massor av vikt, jag var helt enkelt ett vrak. Nu vet jag bättre dock, visst allt det här var en del av varför jag blev utbränd, men vi vet nu att jag klarar verkligen inte att jobba heltid.

Så jag var på Af för att anmäla mig arbetslös och jag såg tydligen så trött ut att när jag sa till handläggaren att jag har inte haft semester på 18 månader, så nu tar jag det lugnt, så protesterade hon inte utan sa bara att jag skulle ta det lugnt och vila upp mig.
Hon måste ha skrivit en notering om hur slut jag var, för det dröjde till slutet av april innan jag hörde något från Af igen (bortsett från ett brev där jag "uppmuntrades" till att söka ett jobb, vilket jag gjorde, har fortfarande inte fått svar, vilket jag inte hade förväntat mig heller), jag hade ett möte bokat med en annan handläggare.

På det här mötet så pratade vi inte om hur vi ska gå tillväga för att söka jobb utan hon förklarade för mig att de var oroliga för mig och ville att jag skulle träffa deras psykolog för att göra några tester samt att de även ville kolla mina kunskaper i matte, svenska, engelska och data, så jag skulle få åka till en liten skola i Kristinehamn varje dag. Jag gick med på båda sakerna och nu i efterhand så är jag så otroligt tacksam över detta, av två olika anledningar och jag har bara varma tankar om den här handläggaren, för det märktes att hon var orolig och bara ville mig väl.

Så jag åkte till den här skolan och fick sitta i ett litet klassrum tillsammans med 6 andra, varav 3 var  olika lärare som hjälpte till vid olika ämnen vid olika tillfällen. Jag trivdes så otroligt bra där, de andra "eleverna" var jättetrevliga och roliga att umgås med och lärarna trodde på ansvar under frihet, så vi hade sällan krav utan gav förslag och stöd.

Så jag fick tillbaka lite av mitt självförtroende som verkligen var på botten då och jag passade in i gruppen, de drog ut mig från mitt skal som jag hade skapat efter att återigen ha blivit utfryst på en arbetsplats, den här lilla gruppen övertalade mig om att jag är en härlig person som förtjänar att ha vänner, som förtjänar att tillhöra. Jag trodde verkligen att det var något rejält fel på mig som gjorde att folk inte gillade mig, att jag inte förtjänade att vara en del av samhället utan var en avskydd utböling, eftersom jag hade blivit utfryst så många gånger. Jag kände mig som att jag hade spetälska och alla spottade på mig och att enda anledningen till att min familj tyckte om mig var för att jag är en av familjen, att de var tvungna till att älska mig pga biologi.

Detta var ovärderligt för mig och jag gråter nästan nu när jag tänker tillbaka, för jag var så deprimerad på den tiden, jag vågade knappt gå ut genom dörren, utan jag låste in mig och levde mitt liv på nätet och spelade onlinespel när jag väl kom upp ur sängen, jag tröståt ännu mer och mådde väldigt dåligt. Jag mådde sämre på den tiden än vad jag gjorde i somras, för i somras så tog orken slut, men jag kände mig fortfarande omtyckt och önskad, det gjorde jag inte våren 2008, jag var helt knäckt helt enkelt.

Jag gick som sagt på den här skolan för att de skulle testa mina kunskaper och det var över norm på allt, även matte trots att jag hade inte hållit på med matte sedan jag läste Matematik C på Komvux 6 år tidigare. De hade även antagit att jag hade datakörkort och testat mig efter det och jag hade fått bra resultat, så de blev väldigt förvånade när jag sa att jag hade inget körkort alls, vilket gjorde dem imponerade.
Jag fick hela tiden höra hur smart jag var och jag trodde allvarligt att jag var korkad fram tills jag började med testerna, men jag insåg inte hur smart jag var förrän jag fick resultatet från psykologen.

Jag fick träffa Afs psykolog 3 gånger, varav 2 gånger var för att göra testet. Det var meningen att jag skulle göra hela testet under ett möte, men psykologen märkte hur trött jag blev efter bara halva, så hon bestämde att det var bättre med 2 möten, för att testet skulle bli korrekt.

Jag minns inte allt som hon sa eller hela resultatet men det jag kommer ihåg var att min arbetsminne var dåligt, jag fick 6 på de två testerna och graden var mellan 1 och 19, 9-12 var norm, så det var väldigt lågt (jag kommer faktiskt ihåg hur hon kollade mitt arbetsminne, jag skulle komma ihåg siffror och bokstäver i huvudet och upprepa samt ta dem i bokstavsordning och sifferordning, något som jag aldrig har varit bra på, jag måste skriva upp för att komma ihåg).

Mitt logiska tänkande var dock över norm, jag fick 14 på det testet och resten av resultaten varierade inom norm, så hon sa till mig att jag var väldigt smart och att hon misstänkte att jag hade något som ADHD, ADD, AS, osv. Hon nämnde flera olika diagnoser, men vi gick inte vidare med det just då, utan hon gav mig bara en kod i Afs papper om mig som betydde att jag har inlärningssvårigheter, då jag inte kan lära mig från att läsa om något utan jag måste se någon annan göra det jag ska göra och sedan upprepa.

Detta pågick i maj och juni, så på mindre än 2 månader gick jag från att känna mig som en korkad och deprimerad utböling med social fobi till en smart, härlig och glad person, snacka om helomvändning.

Del 2 fortsätter här

Möte med kuratorn och reaktionen på Facebook

Jag hade möte med min kurator på Vuxenhab i tisdags och hon kom då fram till att jag håller på att bränna ut mig igen, vilket jag totalt hade missat, jag trodde bara att jag var trött efter helgen och att jag var väldigt nervös inför avstämningsmötet som är idag, men sedan började jag att blöda näsblod under mötet som verkligen ville inte sluta, tog 10 min innan det lugnade ner sig och slutade att blöda. Jag blöder bara näsblod när jag är förkyld och när jag är väldigt trött, och det var andra gången den dagen jag blödde med.

Hade min kurator fått sin vilja igenom så hade jag sjukskrivit mig resten utav veckan, bara gått på mötet som är idag, och verkligen vilat från allt, hon föreslog även att jag skulle skippa min andra brorsdotters dop på lördag eller alternativt vara med i kyrkan och sedan åka hem direkt efter.

Jag kände dock att jag ville inte nåt utav detta, dels känner jag att jag har inte råd med en till karensdag, jag känner mig lite stressad när det gäller ekonomin som det är, jag behöver varje krona som jag kan få, så skulle jag vara hemma så skulle jag bara oroa mig för min ekonomi och inte få så mycket vila.

Dopet vill jag absolut inte missa heller, det är inte direkt något som kommer i repris utan det är en gång.

Så vi körde en kompromiss, mitt liv består just nu av 3 saker som tar min tid och energi, det är halvtid på praktiken 4 timmar per dag, det är det sociala och det har varit något socialt varje helg nu och kommer inte att lugna ner sig förrän lagomt till Lucia, det sista är träningen, jag kör vattengympa 5 pass på 4 dagar i veckan och sedan tar jag långpromenader, den längsta jag tog var på 18,4 km på 3 timmar och 23 minuter, något jag inte tänker göra om på ett bra tag kan jag säga. De flesta promenaderna brukar vara mellan 1 till 2 timmar långa.

När det gäller det sociala så har det oftast skett på lördagar och lördagar är egentligen min vilodag i veckan, då jag har vattengympa på söndag och har jag något inplanerat under dagen så blir det inte till en vilodag, då jag mest sitter och förbereder (mattider, packning, mentalt) till det jag har planerat, vilket gör att jag vilar inte. Så händer det något socialt på lördagen så blir det samma sak där, jag får inge vila. Så nu har jag tänkt tillbaka till när jag sist hade en riktig vilodag och det var i mitten av oktober. Jag hade en lördag som jag kunde ha vilat nu i november och då tvättade jag kläder samt handlade, inte mycket till vila.

För att förtydliga, när jag säger vila så betyder det att jag har minst en heldag som jag spenderar i sängen, enda gångerna jag lämnar sängen är för att hämta mat och gå på toa, annars ligger jag i sängen hela dagen och ser på serier eller läser och tänker inte på något, utan jag har stängt av hjärnan och njuter. Jag behöver egentligen en sån här vilodag i veckan för att verkligen fungera och må bra under veckan som kommer. För något som jag måste betona är att eftersom jag har Aspergers Syndrom så funkar jag inte "normalt", jag fungerar inte som en NeuroTypisk(NT) person, som inte har autism, AS, ADHD, ADD eller liknande.

Ett exempel är att en NT kan vara social och får energi av att vara social (jag vet att morsan är såhär, känner hon sig trött och sliten så åker hon till en vän och är social i några timmar och kommer hem full av energi, hennes "batteri" har då blivit laddat av att vara social), medan en person med autism och AS blir av med energi när de är sociala, det är ännu ett moment som gör dem trötta.

Ett annat exempel är att en NTs hjärna kan filtrera ut sinnesintryck, hjärnan tar bara in det som är relevant och ignorerar resten, medan en person med AS tar in ALLA sinnesintryck, för vårt filter funkar inte, vilket gör oss ännu tröttare. Ett exempel på detta är försöker en AS lyssna på en person medan flera andra pratar samtidigt i samma rum så är det svårt att höra vad personen säger, för vi kan inte filtrera bort bakgrundsljudet, vilket gör att vi måste anstränga oss rejält för att höra vad personen säger. Detta är 2 saker som gör oss trötta samtidigt.

Det här är ingen ursäkt för mig för att inte vara social, för de flesta som känner mig vet att jag ÄLSKAR att vara social, jag blir bara väldigt trött efteråt, en gång blev jag så trött att jag sov 2 hela dygn. Det är därför jag alltid ser till att ha en ledig dag när jag har gjort något som jag vet att jag kommer att bli trött av, för att vila.

Men eftersom jag inte har haft någon riktig vilodag på en månad så börjar min energi att ta slut, för att ta det som kuratorn sa, jag är en bil som försöker köra på en tom tank, det går inte längre.

Så kompromissen är att jag ska offra eller dra ned på något, eftersom jag vägrar sjukskriva mig från praktiken och jag vägrar sluta med det sociala så blev det då träningen som blev offret, vi kom överens om att jag skulle sluta med promenaderna och att jag skulle känna efter innan jag åker till vattengympan att jag verkligen orkar.

Sedan kom vi fram till att händer det något på lördagen så får jag skippa vattengympan på söndagen och ha söndag som vilodag, vilket jag börjar med redan denna söndag.

Detta är bara tillfälligt (förutom en vilodag i veckan, det är rätt så nödvändigt tyvärr), vattengympan pågår bara i en vecka till och jag har semester veckan efter det, då kan jag passa på att vila upp mig och sedan börja öka med träningen igen.

När jag skrev att jag skulle dra ner på träningen på Facebook så var det många som undrade vad det var för fel på kuratorn, hur kan hon säga åt mig att sluta träna, folk har sagt att jag kommer att må bättre av att träna, ha rutiner, bra mat osv.

De har visserligen rätt, men de går helt och hållet på hur DE fungerar, inte på hur JAG fungerar, för det är skillnad som sagt. Kuratorn är expert på AS, så hon vet mer än vad jag gör om hur syndromet fungerar, hon känner även mig, så hennes prio är att jag mår bra, då första gången hon träffade mig som min kurator så var jag helt utbränd och hon vill aldrig mer se mig i den sitsen, så om det innebär att jag slutar träna ett tag så jag får vila, så ser hon inga problem med det.

Det här på Facebook har faktiskt känt lite som en attack både mot mig och kuratorn, jag känner att jag har behövt försvara mig och henne när jag egentligen borde ha fått fokusera min tid på att vila, vilket är därför jag har skrivit det här inlägget.

Jag är ingen NT, jag har AS vilket är ett funktionshinder, ett riktigt handikapp denna vecka, så fram tills ni har pluggat psykologi med inriktning på Autismspektrumet så kommer jag att lita på min kurator, till en viss gräns då den som känner mig bäst är fortfarande jag. 

Jag är inte min diagnos, men diagnosen har en stor påverkan på mitt liv.