Nu har jag ställt till det för mig, bara för att jag är helt oförmögen till att komma ihåg namn, det är verkligen omöjligt för mig och bara för det så har jag nu gett mig problem.
Jag träffade min kurator på Vuxenhab i måndags och hon hjälpte mig att fylla i ansökan för halv sjukersättning och då kom jag inte ihåg namnet på läkaren som jag träffade, så då gav kuratorn namnet till mig, trodde jag.
Jag upptäckte nu, när jag hittade lappen med tiden och vilken läkare jag fick träffa inne i Örebro och det är ett helt annat namn! Min kurator hade gett mig Vuxenhabs anställda läkares namn, en kvinna, medan jag fick återigen träffa en inhyrd läkare, ännu en kvinna. Trots att min kurator hade betonat att hon ville att jag skulle träffa den anställda läkaren och inte en inhyrd för att det inte ska bli fel igen. Nu har det ändå hänt.
Så jag har nu lämnat in en ansökan med fel namn på läkaren, vilket gör mig frustrerad då det var problematiskt nog för mig att fylla i första ansökan och nu måste jag kanske fylla i en ny, med rätt namn på läkaren. Jag formulerade mig så bra på första ansökan med, med kuratorns hjälp och nu måste jag försöka komma ihåg formuleringen.
Jag hoppas på att det finns ett annat alternativ, men eftersom klockan är snart halv sju på kvällen så måste jag vänta till imorgon innan jag får svar från min kurator.
Jag är bara så frustrerad över att det återigen har blivit fel, även om det kanske är lätt att fixa till, för vanligtvis när något går fel för mig i början så går hela skiten åt helvete och detta är för viktigt för mig för att det ska gå åt helvete igen.
Jag vet att jag verkar vara väldigt högfunktionerande och självständig, men när det gäller myndigheter och pappersarbete så vill jag bara gömma mig under täcket och låta någon annan ta hand om det jobbiga, så nu när jag måste prata med olika personer, antagligen ringa en person med, så blir det ännu jobbigare för mig och jag känner mig inte så glad just nu, utan jag försöker kämpa emot en depression som är på väg. Nu är inte rätt tid för att saker ska gå fel för mig.
2013-05-07
Sista avstämningsmötet... tror jag.
Igår så var jag på det sista avstämningsmötet med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Vuxenhabiliteringen innan jag fyller 30 och ska skicka in ansökan för sjukpenning på halvtid.
Så vad kom vi fram till? Jo att vi är mer eller mindre klara, det enda är att min handläggare från af ska skriva klart sammanfattningen och sedan skicka den till mig, så för jag höra av mig till henne om några eventuella fel och så får hon rätta dem, samt att jag ska få träffa Vuxenhabiliteringens läkare senast i juni och jag ska ha med mig sammanställningen till läkaren.
Handläggaren från Försäkringskassan var ärlig och sa att hon hade frågor som hon var tvungen att ställa eftersom det var hennes jobb, oavsett vad hon kände om det, hon frågade om det fanns något som vi inte hade testat som kunde öka min arbetsförmåga, någon rehabilitering eller liknande. Hon ställde mest frågan till handläggaren på af och min kurator på Vuxenhab, fast jag gav henne ett inte så allvarligt svar, vilket var "genetikoperation", vilket fick henne att skratta. Hon fick de svaren som hon hade väntat sig dock, att visst det finns hjälpmedel som jag kan få som kan göra min vardag bättre och lite lättare att hantera, men det finns inget som kan öka min arbetsförmåga tyvärr, oavsett hur mycket jag än skulle vilja, för jag vill kunna jobba heltid, det är orken som fattas.
Det är det svåraste för mig, att acceptera att jag aldrig kommer att kunna jobba heltid, inte ens inom ett yrke jag älskar, utan jag är "dömd" till ett liv med "bidrag", vilket innebär sämre inkomst även när jag har ett jobb. Jag kommer att klara mig, men det känns lite jobbigt att veta att jag kommer alltid att få vara försiktig med min ekonomi. Fast ärligt talat så tror jag att även om jag hade bra inkomst så hade det inte varit så annorlunda mot hur det är nu, jag skulle bara ha sparat mer i månaden.
Så som jag förstod det så var detta det sista avstämningsmötet för min del, jag kommer att få träffa alla 3 separat i framtiden, men vi verkar vara mer eller mindre klara, det är sammanställningen och tid hos läkaren som fattas, de ringde mig för den delen igår från vuxenhab för att boka tid, så jag ska träffa läkaren 28 maj, sedan kan jag ansöka om sjukpenning på halvtid fr o m 1 juni om jag skulle vilja. Sedan är det bara att vänta ca 3 månader på svar på ansökan.
Jag ska erkänna att det känns lite nervöst, trots att jag inte har någon anledning till det. Vi är nästan klara och vi har alla samarbetat så det som hände förra sommaren inte ska ske igen, att jag inte ska bryta ihop psykiskt igen och inte kunna fungera normalt. Vi har ansträngt oss för att se till att ansökan ska vara vattentät.
Ändå så är jag rädd, livrädd om jag ska vara ärlig. Tänk om jag får avslag igen? Tänk om allt det här arbete inte räckte, utan var i onödan? Vad sker då? Ska vi börja om igen?
Det känns frustrerande att läsa nyheterna om folk som lurar F-kassan på miljoner genom att fuska eller att fejka skador och får pengar utan problem, medan vi som faktiskt behöver hjälp måste slita och kämpa för att få det som vi har rätt till. Sedan måste vi försvara den hjälpen vi får då omgivningen inte förstår, att vi faktiskt behöver den hjälpen av en anledning, även om våra problem inte alltid syns på utsidan. Vi bryter inte ihop där folk ser det, utan vi gör det i våra hem, där vi känner oss trygga.
Jag försöker hålla ner rädslan, just nu är det rätt så lätt, då jag har 3 saker kvar att göra (sammanställningen, läkartiden och skriva ansökan), det blir jobbigare tiden efter att jag har lämnat in ansökan, det är alltid väntan som är värst. Typiskt att detta sker på sommaren dock, men jag tänker försöka njuta av värmen så mycket jag kan.
Så vad kom vi fram till? Jo att vi är mer eller mindre klara, det enda är att min handläggare från af ska skriva klart sammanfattningen och sedan skicka den till mig, så för jag höra av mig till henne om några eventuella fel och så får hon rätta dem, samt att jag ska få träffa Vuxenhabiliteringens läkare senast i juni och jag ska ha med mig sammanställningen till läkaren.
Handläggaren från Försäkringskassan var ärlig och sa att hon hade frågor som hon var tvungen att ställa eftersom det var hennes jobb, oavsett vad hon kände om det, hon frågade om det fanns något som vi inte hade testat som kunde öka min arbetsförmåga, någon rehabilitering eller liknande. Hon ställde mest frågan till handläggaren på af och min kurator på Vuxenhab, fast jag gav henne ett inte så allvarligt svar, vilket var "genetikoperation", vilket fick henne att skratta. Hon fick de svaren som hon hade väntat sig dock, att visst det finns hjälpmedel som jag kan få som kan göra min vardag bättre och lite lättare att hantera, men det finns inget som kan öka min arbetsförmåga tyvärr, oavsett hur mycket jag än skulle vilja, för jag vill kunna jobba heltid, det är orken som fattas.
Det är det svåraste för mig, att acceptera att jag aldrig kommer att kunna jobba heltid, inte ens inom ett yrke jag älskar, utan jag är "dömd" till ett liv med "bidrag", vilket innebär sämre inkomst även när jag har ett jobb. Jag kommer att klara mig, men det känns lite jobbigt att veta att jag kommer alltid att få vara försiktig med min ekonomi. Fast ärligt talat så tror jag att även om jag hade bra inkomst så hade det inte varit så annorlunda mot hur det är nu, jag skulle bara ha sparat mer i månaden.
Så som jag förstod det så var detta det sista avstämningsmötet för min del, jag kommer att få träffa alla 3 separat i framtiden, men vi verkar vara mer eller mindre klara, det är sammanställningen och tid hos läkaren som fattas, de ringde mig för den delen igår från vuxenhab för att boka tid, så jag ska träffa läkaren 28 maj, sedan kan jag ansöka om sjukpenning på halvtid fr o m 1 juni om jag skulle vilja. Sedan är det bara att vänta ca 3 månader på svar på ansökan.
Jag ska erkänna att det känns lite nervöst, trots att jag inte har någon anledning till det. Vi är nästan klara och vi har alla samarbetat så det som hände förra sommaren inte ska ske igen, att jag inte ska bryta ihop psykiskt igen och inte kunna fungera normalt. Vi har ansträngt oss för att se till att ansökan ska vara vattentät.
Ändå så är jag rädd, livrädd om jag ska vara ärlig. Tänk om jag får avslag igen? Tänk om allt det här arbete inte räckte, utan var i onödan? Vad sker då? Ska vi börja om igen?
Det känns frustrerande att läsa nyheterna om folk som lurar F-kassan på miljoner genom att fuska eller att fejka skador och får pengar utan problem, medan vi som faktiskt behöver hjälp måste slita och kämpa för att få det som vi har rätt till. Sedan måste vi försvara den hjälpen vi får då omgivningen inte förstår, att vi faktiskt behöver den hjälpen av en anledning, även om våra problem inte alltid syns på utsidan. Vi bryter inte ihop där folk ser det, utan vi gör det i våra hem, där vi känner oss trygga.
Jag försöker hålla ner rädslan, just nu är det rätt så lätt, då jag har 3 saker kvar att göra (sammanställningen, läkartiden och skriva ansökan), det blir jobbigare tiden efter att jag har lämnat in ansökan, det är alltid väntan som är värst. Typiskt att detta sker på sommaren dock, men jag tänker försöka njuta av värmen så mycket jag kan.
2013-04-27
Förbättring på städfronten? Jag hoppas i alla fall det.
Jag hatar att städa. Det är välkänt hos alla som känner mig hur mycket jag avskyr att städa. Det hjälper inte heller att jag har förmågan att stänga av så jag ser inte hur stökigt det verkligen är (något som många aspies har sagt att de också kan göra, vet inte om det är en fördel eller nackdel, jag skulle nog säga fördel men morsan t ex skulle säga nackdel), vilket gör att jag skjuter upp på städningen, tills morsan föreslår att vi ska städa några dagar senare och jag nästan panikstädar så det är "bara" damning, dammsugning, skurning och putsning av fönsterna kvar (vilket också ofta innebär byte av gardiner, som behöver strykas).
Hon försöker att komma hit en gång i månaden, men ibland kommer livet i vägen och nu t ex har det gått mer än en månad och lägenheten såg kanske inte hemskt ut, men det var långtifrån rent. Det hjälper dock att jag har en diskmaskin och tvättstugan är rätt så lätt att använda samt att jag har väldigt snälla grannar som mer än gärna ger mig resten av deras tid om de är klara, inte ofta jag har nappat på deras erbjudande av olika anledningar (jag hade inte tid just då när jag skulle boka en tid eller så var jag redan klar själv), men det underlättar att hålla rent, även om jag generellt skjuter upp även de sakerna.
Nu dock så har jag skaffat ett till hjälpmedel som kanske får mig att faktiskt hålla rent, i alla fall på golvet. Förra fredag köpte jag äntligen en självgående dammsugare, en IRobot Roomba 650 till ett väldigt bra pris på Elgigantens internetsida. Jag upptäckte efter köpet att priset var för lågt, att det var en felskrivning av Elgiganten då den var värd ca 3 500 kr och jag köpte den för 990 kr, så jag var i flera dagar osäker på om de skulle begära mer pengar av mig eller om jag skulle få dammsugaren alls, då de hade reserverat sig mot felaktig prissättning, vilket detta var.
Men så i onsdags så kom den, jag hann precis hämta ut den och packa upp den innan jag var tvungen att sticka till praktiken, men jag tog med mig manualen till praktiken så jag var förberedd när jag kom hem. Dock så stod det i manualen att den skulle laddas 16 timmar innan första användningen, så det första jag gjorde när jag kom hem var att ta upp dockningsstationen och sätta dammsugaren på laddning och sysselsatte mig så att tiden skulle gå snabbare.
Sedan kom torsdagen och när jag kom hem så satte jag igång honom på en gång och det tog inte lång tid innan jag gav honom ett smeknamn, Dummer. Jag kunde inte rå för att skratta åt honom då den åkte in i samma kant flera gånger, trots att jag visste att han kollade in kanten för att se om det var ett hörn och hur han skulle göra för att köra vidare, men det såg så kul ut.
Sedan var han illa tvungen att alltid vara där jag var när jag reste mig ur soffan för att göra något (dammsugaren fick mig att vilja plocka, något positivt), även om han var på andra sidan av lägenheten minuten innan och så skulle han naturligtvis köra där mina ben var, så han körde faktiskt på mina ben några gånger, men det gjorde inte ont, det kittlades mest men jag blev så paff varje gång det hände.
Så därför började jag att kalla honom för Dummer.
Under första körningen så blev den inte klar med lägenheten utan körde tillbaka till dockstationen. När jag kollade in honom så såg jag att han var full, så jag tömde lådan och rengjorde borstarna (snacka om mycket hår! Jag måste ta och klippa mig snart) och satte igång honom igen, men efter halva turen så tog batterierna slut. Så det var bara att sätta honom på laddning. Medan den laddade så ställde jag in schemat för hur ofta han skulle städa, jag bestämde mig för att han skulle köra varje måndag, onsdag och fredag.
Några timmar senare så var han laddad igen och då satte jag igång honom en tredje gång och denna gång körde han faktiskt klart hela lägenheten och jag kunde lägga tillbaka mattorna som jag hade skakat.
Det känns rätt så skönt att ha ett rent golv och eftersom jag har lagt in ett schema som jag inte tänker röra, så får jag nu tänka på att ha rent på golvet i alla fall 3 dagar i veckan, vilket förhoppningsvis leder till att jag inte stökar ner på golvet, vilket förhoppningsvis leder till att jag blir bättre på att hålla rent generellt.
Just nu så ångrar jag i alla fall inte köpet, men vi får se hur det blir några månader framåt. Det är bara att hoppas på det bästa :-)
Hon försöker att komma hit en gång i månaden, men ibland kommer livet i vägen och nu t ex har det gått mer än en månad och lägenheten såg kanske inte hemskt ut, men det var långtifrån rent. Det hjälper dock att jag har en diskmaskin och tvättstugan är rätt så lätt att använda samt att jag har väldigt snälla grannar som mer än gärna ger mig resten av deras tid om de är klara, inte ofta jag har nappat på deras erbjudande av olika anledningar (jag hade inte tid just då när jag skulle boka en tid eller så var jag redan klar själv), men det underlättar att hålla rent, även om jag generellt skjuter upp även de sakerna.
Nu dock så har jag skaffat ett till hjälpmedel som kanske får mig att faktiskt hålla rent, i alla fall på golvet. Förra fredag köpte jag äntligen en självgående dammsugare, en IRobot Roomba 650 till ett väldigt bra pris på Elgigantens internetsida. Jag upptäckte efter köpet att priset var för lågt, att det var en felskrivning av Elgiganten då den var värd ca 3 500 kr och jag köpte den för 990 kr, så jag var i flera dagar osäker på om de skulle begära mer pengar av mig eller om jag skulle få dammsugaren alls, då de hade reserverat sig mot felaktig prissättning, vilket detta var.
Men så i onsdags så kom den, jag hann precis hämta ut den och packa upp den innan jag var tvungen att sticka till praktiken, men jag tog med mig manualen till praktiken så jag var förberedd när jag kom hem. Dock så stod det i manualen att den skulle laddas 16 timmar innan första användningen, så det första jag gjorde när jag kom hem var att ta upp dockningsstationen och sätta dammsugaren på laddning och sysselsatte mig så att tiden skulle gå snabbare.
Sedan kom torsdagen och när jag kom hem så satte jag igång honom på en gång och det tog inte lång tid innan jag gav honom ett smeknamn, Dummer. Jag kunde inte rå för att skratta åt honom då den åkte in i samma kant flera gånger, trots att jag visste att han kollade in kanten för att se om det var ett hörn och hur han skulle göra för att köra vidare, men det såg så kul ut.
Sedan var han illa tvungen att alltid vara där jag var när jag reste mig ur soffan för att göra något (dammsugaren fick mig att vilja plocka, något positivt), även om han var på andra sidan av lägenheten minuten innan och så skulle han naturligtvis köra där mina ben var, så han körde faktiskt på mina ben några gånger, men det gjorde inte ont, det kittlades mest men jag blev så paff varje gång det hände.Så därför började jag att kalla honom för Dummer.
Under första körningen så blev den inte klar med lägenheten utan körde tillbaka till dockstationen. När jag kollade in honom så såg jag att han var full, så jag tömde lådan och rengjorde borstarna (snacka om mycket hår! Jag måste ta och klippa mig snart) och satte igång honom igen, men efter halva turen så tog batterierna slut. Så det var bara att sätta honom på laddning. Medan den laddade så ställde jag in schemat för hur ofta han skulle städa, jag bestämde mig för att han skulle köra varje måndag, onsdag och fredag.
Några timmar senare så var han laddad igen och då satte jag igång honom en tredje gång och denna gång körde han faktiskt klart hela lägenheten och jag kunde lägga tillbaka mattorna som jag hade skakat.
Det känns rätt så skönt att ha ett rent golv och eftersom jag har lagt in ett schema som jag inte tänker röra, så får jag nu tänka på att ha rent på golvet i alla fall 3 dagar i veckan, vilket förhoppningsvis leder till att jag inte stökar ner på golvet, vilket förhoppningsvis leder till att jag blir bättre på att hålla rent generellt.
Just nu så ångrar jag i alla fall inte köpet, men vi får se hur det blir några månader framåt. Det är bara att hoppas på det bästa :-)
2013-03-06
Väntan, all denna väntan
Jag har flera gånger kommit på att jag har inte skrivit någon uppdatering om avstämningsmötet jag hade i november och alla andra möten jag har haft med både Vuxenhab och Af, men ärligt talat så finns det inte så mycket att uppdatera om.
Vi alla kom fram till att det var ingen idé att göra en ansökan om aktivitetsersättning i november då jag ändå fyller 30 i juni, så då förbereder vi för att göra en ansökan för sjukersättning istället, även om det ställer fler krav på ansökningen, då för aktivitetsersättningen så ska arbetsförmågan vara nedsatt minst ett år och man söker en gång per år med eller i alla fall uppdaterar ansökan.
När det gäller sjukersättningen så ska arbetsförmågan vara nedsatt för resten av livet (F-kassans ord) och då krävs det fler "bevis" för just detta. Vilket det kommer att vara i mitt fall, för jag tror inte att jag helt hux flux blir "frisk" från Aspergers Syndrom och kan helt plötsligt jobba heltid, vara social och träna samtidigt, jag klarar knappt av att jobba halvtid, träna och vara väldigt social, med tanke på hur nära jag var att bli utbränd igen i november. Jag måste ransonera min mentala energi, vilket är det som styr om jag orkar eller ej, vilket är lagomt frustrerande ibland när jag är trött i huvudet men inte i kroppen.
Så vad mer kom vi fram till? Af är nästan klar med arbetsbedömningen, Vuxenhab ska försöka att boka tid med en ny läkare, men jag vet inte riktigt hur det går på den fronten, så jag får fråga på nästa möte. F-kassan kan inte göra så mycket, utan de väntar bara på ansökan, som skickas in tidigast i juni.
Jag har regelbundna möten med både Af och Vuxenhab, men utöver det händer det inte så mycket.
När det gäller jobbfronten så kollar jag då och då efter jobb och min fd SIUS-handläggare har ögonen öppna och har ibland kommit till praktiken för att diskutera ett jobb som har kommit som kan passa mig och han kollar bara halvtid, han sa något om att skulle jag få halvtidsjobb så får jag fortfarande för heltid, den andra halvan är då aktivitetsstöd från F-kassan. Men det står still på den fronten med.
I slutet av april har vi ett till avstämningsmöte, jag hade möte med Af igår och nästa möte med Vuxenhab är om 9 dagar, så just nu är det bara att vänta. Frustrerande nog.
Vi alla kom fram till att det var ingen idé att göra en ansökan om aktivitetsersättning i november då jag ändå fyller 30 i juni, så då förbereder vi för att göra en ansökan för sjukersättning istället, även om det ställer fler krav på ansökningen, då för aktivitetsersättningen så ska arbetsförmågan vara nedsatt minst ett år och man söker en gång per år med eller i alla fall uppdaterar ansökan.
När det gäller sjukersättningen så ska arbetsförmågan vara nedsatt för resten av livet (F-kassans ord) och då krävs det fler "bevis" för just detta. Vilket det kommer att vara i mitt fall, för jag tror inte att jag helt hux flux blir "frisk" från Aspergers Syndrom och kan helt plötsligt jobba heltid, vara social och träna samtidigt, jag klarar knappt av att jobba halvtid, träna och vara väldigt social, med tanke på hur nära jag var att bli utbränd igen i november. Jag måste ransonera min mentala energi, vilket är det som styr om jag orkar eller ej, vilket är lagomt frustrerande ibland när jag är trött i huvudet men inte i kroppen.
Så vad mer kom vi fram till? Af är nästan klar med arbetsbedömningen, Vuxenhab ska försöka att boka tid med en ny läkare, men jag vet inte riktigt hur det går på den fronten, så jag får fråga på nästa möte. F-kassan kan inte göra så mycket, utan de väntar bara på ansökan, som skickas in tidigast i juni.
Jag har regelbundna möten med både Af och Vuxenhab, men utöver det händer det inte så mycket.
När det gäller jobbfronten så kollar jag då och då efter jobb och min fd SIUS-handläggare har ögonen öppna och har ibland kommit till praktiken för att diskutera ett jobb som har kommit som kan passa mig och han kollar bara halvtid, han sa något om att skulle jag få halvtidsjobb så får jag fortfarande för heltid, den andra halvan är då aktivitetsstöd från F-kassan. Men det står still på den fronten med.
I slutet av april har vi ett till avstämningsmöte, jag hade möte med Af igår och nästa möte med Vuxenhab är om 9 dagar, så just nu är det bara att vänta. Frustrerande nog.
2012-12-22
Min åsikt om fyrverkerier
Det närmar sig jul med stormsteg och efter jul så kommer nyår. Med nyår så kommer fyrverkerier, enligt en person på Facebook så har det redan avfyrats fyrverkerier i stan, jag har inte hört dem, men det beror nog på att jag har haft hörlurar på mig de senaste dagarna, men jag vet att folk börjar gärna flera veckor efter och slutar flera veckor efter nyår eller påsk, så jag är ärligt talat inte förvånad.
Så vad är min åsikt om fyrverkerier? Min åsikt är att det kan vara fint med fyrverkerier, så som de har det på tv, dvs att en arrangör som vet vad de gör har hand om det, så kan det bli riktigt otroligt.
Annars gillar jag inte fyrverkerier generellt, jag gillar speciellt inte smällare. Jag är uppvuxen med pojkar och jag vet vilka dumheter de kan hitta på, vilket bara känns så otroligt onödigt, speciellt när det drabbar oskyldiga, som när pojkar stoppar smällare i postlådor som i värsta fall går sönder och då får ägaren till postlådan köpa en ny, vilket är en kostnad ingen vill ha, speciellt inte efter jul och nyår, då pengarna har gått till annat och de kanske inte har råd med en ny.
En annan dålig sak är att flera år så blir folk skadade av smällare och fyrverkerier, oftast av ren dumhet. En pojke kanske blir utmanad av sina kompisar att smälla av en smällare i en stängd hand och det slutar med att den pojken blir av med en hand för resten av sitt liv, bara för att hans kompisar var nyfikna. En fyrverkeripjäs skjuts inte iväg och den vuxna personen går fram för att kolla och helt plötsligt flyger pjäsen iväg, rakt in i personen som gick fram och den personen blir rejält skadad, i värsta fall dör.
En till sak jag inte gillar är att ljudet som uppstår av fyrverkerier och smällare låter väldigt mycket och skrämmer både djur och människor. Jag har aldrig haft ett husdjur själv, förutom fiskar, men jag har vuxit upp med husdjur och min bästa vän hade en hund, jag spenderade många nyår med hennes familj och jag såg hur rädd deras hund blev av ljudet, vilket fick det att skära i mig, för det fanns inget jag kunde göra för hunden, han förstod inte människospråk, det enda han visste var att det small hela tiden och han var rädd.
Människor från krigszoner blir påminda om hur det var i deras hemländer när det smäller och blir också rädda, trots att de vet att det inte är någon fara, de blir fortfarande rädda för ljudet.
Jag har som sagt vuxit upp med pojkar och testat på, även om jag snabbt insåg att det inte var något kul, jag har några i min släkt som älskar fyrverkerier, de flesta gillar att titta på medan några få älskar att avfyra fyrverkerier, men personligen ser jag inte nöjet i det hela. Jag är ingen tråkig person, även om främlingar som läser detta kan misstycka, men de som känner mig vet att jag kan ha roligt, jag kan festa och umgås med folk och göra dumheter som jag kanske ångrar dagen efter, men saker som jag tycker är onödiga och/eller skadar folk eller djur på något sätt är inte något jag ställer mig bakom.
Återigen, fyrverkerier kan vara vackert att titta på, men jag tycker att det skulle bli finare och säkrare om t ex kommunen har hand om fyrverkerierna och avfyrar dem säkert på ett avspärrat område i centrum, så kan det bli ett sätt att umgås, gå till centrums torg och se fyrverkerierna, precis som Majbrasan varje år.
Anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att fr o m 2013 så är det förbjudet att sälja fyrverkerier och det var en person som skrev ett blogginlägg om detta, blev länkad i flashback och blev förolämpad, bara för att han inte gillar fyrverkerier.
Personligen tror jag att de personerna har fyrverkerierna som penisförlängare (varför skulle man annars spendera flera tusen kronor på något som bara varar i några sekunder? Kanske därför de gillar fyrverkerier, de har kanske något i gemensamt) och känner sig förolämpade på något sätt, fast jag förstår inte varför.
Jag vet att inte alla håller med mig, men det här är min åsikt och jag har rätt till en. Respektera min åsikt så respekterar jag din.
Visst ja, här är bloggen som jag pratar om:http://herrdunderbar.wordpress.com/2012/12/17/arets-nyarsafton-blir-sista-nyar-med-lagliga-fyrverkerier/
Annars gillar jag inte fyrverkerier generellt, jag gillar speciellt inte smällare. Jag är uppvuxen med pojkar och jag vet vilka dumheter de kan hitta på, vilket bara känns så otroligt onödigt, speciellt när det drabbar oskyldiga, som när pojkar stoppar smällare i postlådor som i värsta fall går sönder och då får ägaren till postlådan köpa en ny, vilket är en kostnad ingen vill ha, speciellt inte efter jul och nyår, då pengarna har gått till annat och de kanske inte har råd med en ny.
En annan dålig sak är att flera år så blir folk skadade av smällare och fyrverkerier, oftast av ren dumhet. En pojke kanske blir utmanad av sina kompisar att smälla av en smällare i en stängd hand och det slutar med att den pojken blir av med en hand för resten av sitt liv, bara för att hans kompisar var nyfikna. En fyrverkeripjäs skjuts inte iväg och den vuxna personen går fram för att kolla och helt plötsligt flyger pjäsen iväg, rakt in i personen som gick fram och den personen blir rejält skadad, i värsta fall dör.En till sak jag inte gillar är att ljudet som uppstår av fyrverkerier och smällare låter väldigt mycket och skrämmer både djur och människor. Jag har aldrig haft ett husdjur själv, förutom fiskar, men jag har vuxit upp med husdjur och min bästa vän hade en hund, jag spenderade många nyår med hennes familj och jag såg hur rädd deras hund blev av ljudet, vilket fick det att skära i mig, för det fanns inget jag kunde göra för hunden, han förstod inte människospråk, det enda han visste var att det small hela tiden och han var rädd.
Människor från krigszoner blir påminda om hur det var i deras hemländer när det smäller och blir också rädda, trots att de vet att det inte är någon fara, de blir fortfarande rädda för ljudet.
Jag har som sagt vuxit upp med pojkar och testat på, även om jag snabbt insåg att det inte var något kul, jag har några i min släkt som älskar fyrverkerier, de flesta gillar att titta på medan några få älskar att avfyra fyrverkerier, men personligen ser jag inte nöjet i det hela. Jag är ingen tråkig person, även om främlingar som läser detta kan misstycka, men de som känner mig vet att jag kan ha roligt, jag kan festa och umgås med folk och göra dumheter som jag kanske ångrar dagen efter, men saker som jag tycker är onödiga och/eller skadar folk eller djur på något sätt är inte något jag ställer mig bakom.
Återigen, fyrverkerier kan vara vackert att titta på, men jag tycker att det skulle bli finare och säkrare om t ex kommunen har hand om fyrverkerierna och avfyrar dem säkert på ett avspärrat område i centrum, så kan det bli ett sätt att umgås, gå till centrums torg och se fyrverkerierna, precis som Majbrasan varje år.
Anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att fr o m 2013 så är det förbjudet att sälja fyrverkerier och det var en person som skrev ett blogginlägg om detta, blev länkad i flashback och blev förolämpad, bara för att han inte gillar fyrverkerier.
Personligen tror jag att de personerna har fyrverkerierna som penisförlängare (varför skulle man annars spendera flera tusen kronor på något som bara varar i några sekunder? Kanske därför de gillar fyrverkerier, de har kanske något i gemensamt) och känner sig förolämpade på något sätt, fast jag förstår inte varför.
Jag vet att inte alla håller med mig, men det här är min åsikt och jag har rätt till en. Respektera min åsikt så respekterar jag din.
Visst ja, här är bloggen som jag pratar om:http://herrdunderbar.wordpress.com/2012/12/17/arets-nyarsafton-blir-sista-nyar-med-lagliga-fyrverkerier/
2012-12-18
Min väg till diagnosen Aspergers Syndrom, del 2
Efter det så hände det inget på ett tag, förutom att jag fick extrastöd hos Af, jag fick en sk SIUS-handläggare (fråga mig inte vad det står för, det är stöd för folk med olika funktionshinder i alla fall), som skulle hjälpa mig att söka jobb och se till att arbetsplatsen anpassar sig efter mina behov, då det företag som skulle anställa mig skulle få ett bidrag för mig varje månad just för anpassning och lön.
Vi hittade inget jobb, dock fick jag i december en praktikplats på ett företag och fram till jul så trivdes jag jättebra, kollegorna var roliga och arbetsuppgifterna var lätta även om det var samma hela tiden, vilket jag inte har något emot då vi lyssnade på radio hela tiden. Men de som jag jobbade med fram till jul var bara vikarier, efter jul så kom ordinarie personal tillbaka och då gick allt åt helvete, jag blev utfryst igen och det gick så långt att när jag fick migrän och inte kunde ta mig hem (det gick en buss dit och en buss hem och företaget var långt in i en skog, detta var i februari och det var massor med snö), så gick jag till deras sjukrum för att sova. Någon visade sitt missnöje över mig rätt så rejält att jag faktiskt blev rädd.
Kort sagt, det slutade inte bra och återigen visste jag inte varför det blev så, jag visste bara att det var något med mig, för jag är den enda gemensamma nämnaren och jag var ärligt talat förbannad och less på det.
Så jag kollade upp lite på nätet och kom fram till att jag har inte ADHD eller ADD, men AS stämde in väldigt väl på mig, så jag pratade med min SIUS-handläggare om möjligheten att kolla upp om jag verkligen har AS, så psykologen skickade en remiss till landstinget och gav mig även lite papper om AS som hon hade, främst riktat mot män dock, då man trodde länge att det var få kvinnor som har AS, nu vet de lite bättre dock.
Våren kom och gick, sedan fick jag en tid hos en psykolog i augusti om jag minns rätt, men det kan även ha varit i september. Jag hade under tiden tagit det lugnt, då vi inte ville riskera att något liknande skulle ske igen och göra mig ännu sämre, även jag mest var förbannad istället för ledsen, vilket ärligt talat var en förbättring.
I alla fall, jag fick en tid och jag fick träffa den här psykologen 5 gånger totalt om jag minns rätt, varav 4 av gångerna var 2 timmar långa där jag fick prata om mitt liv, saker som tyngde mig trots att de hände flera år sedan och jag fick generellt prata av mig, vilket inte var vad jag hade förväntat mig, jag trodde att det skulle bli som när jag träffade Afs psykolog, att jag skulle få göra olika tester, men det var mer som vanliga möten med en psykolog och jag var helt ärlig med henne, så hon vet nog mer om mitt liv och mina känslor än vad t o m min familj gör.
Med det sagt så glömde vi inte bort varför jag var där, utan efter varje möte fick jag med mig en massa undersökningar hem som jag och/eller mina föräldrar skulle fylla i. Jag bad om morsans hjälp på alla undersökningar, även de som bara jag skulle fylla i för att se till att det blev rätt.
Det var främst ja eller nej-frågor eller olika grader mellan 1 och 9, men ibland fick vi även skriva svaren i rutor, som jag sedan tog med mig till nästa möte och mellan undersökningarna och det hon hade observerat under mötena så gjorde hon en bedömning och skrev sedan en rapport på detta till Af, då det var de som hade skickat remissen och de ville se resultatet med mitt godkännande, så hon anpassade nog rapporten litegrann pga det, då hon visste att de skulle läsa den och hon ville inte att det jag hade berättat för henne skulle påverka mig negativt, hon var väldigt mån om att jag inte skulle behöva lida.
Bedömningen hon gjorde var mer eller mindre att jag har AS om det var någon som undrade.
Jag fick reda på bedömningen och fick en kopia av rapporten på vårt sista möte, vilket var 12 januari 2010, jag var då 26 år gammal. Så bara 1,5 år efter min helomvändning och när misstankarna om en diagnos kom upp.
Hon frågade mig på sista mötet om jag ville få en remiss till Vuxenhabiliteringen, vilket jag sa ja till. Psykologen berättade för mig då att det var inte säkert att Vuxenhab skulle ta emot mig, då de tog bara emot folk som hade fått en diagnos och psykologen var osäker på om rapporten skulle räknas som en diagnos. Jag kände då att det där var något som jag fick kolla upp senare när allt hade smält, jag hade i alla fall grunden till att gå vidare om jag skulle vilja ha en diagnos, om rapporten inte räckte.
Men tydligen så räckte det, för i maj samma år fick jag min första tid hos Vuxenhab hos en specialistpedagog och det stod att jag fick ta med mig en närstående om jag skulle vilja, så på första mötet hade jag med mig morsan som stöd. Vi tog upp frågan om jag hade en diagnos och hur vi skulle gå tillväga för att jag skulle få en diagnos, vilket pedagogen skulle kolla upp till nästa mötet, men första mötet så fokuserade vi på att lära känna varandra.
På nästa möte och varje möte efter det med specialistpedagogen så gick jag själv, hon bekräftade att rapporten från psykologen räknas som en diagnos och jag fick en liten gul bok om AS uppdelad i olika kategorier och snacka om att den boken svarade på många frågor som jag har haft hela mitt liv, så mycket i den boken stämde in på mig, dock inte allt. Jag har t ex rätt så bra lokalsinne och jag kan hitta rätt så bra om jag har en karta, vilket jag alltid har nu i och med Google Maps i mobilen. Men jag är den enda av mina bröder bortsett från en som har lokalsinne, de kan åka vilse även om de har en karta.
Jag träffade specialpedagogen generellt en gång i månaden i 18 månader, sedan fick hon andra uppdrag, men under de här mötena så hjälpte hon mig att acceptera min diagnos och lärde mig mycket om diagnosen, jag fick även prata av mig lite när jag träffade henne och jag såg fram emot varje möte, så jag blev ledsen när jag fick reda på att jag inte skulle få fortsätta träffa henne, även om jag kanske inte behövde henne så mycket längre.
Men det här var alltså hur jag fick min diagnos. Jag har ingen aning om hur andra har fått sin diagnos, för jag tror inte att det gick till på det här sättet, men jag har fått för mig att det kunde vara intressant för andra att få reda på hur det gick till i alla fall för mig.
Jag lär mig fortfarande om diagnosen eller hur diagnosen utspelar sig för mig, vilka fördelar jag har och vilka problem jag har, för jag ändras hela tiden som person och då ändras per automatik även diagnosen. Men nu vet jag i alla fall varför jag är annorlunda och kan förvarna andra om varför jag är som jag är, vilket är en rejäl förbättring mot för 5 år sedan.
Vi hittade inget jobb, dock fick jag i december en praktikplats på ett företag och fram till jul så trivdes jag jättebra, kollegorna var roliga och arbetsuppgifterna var lätta även om det var samma hela tiden, vilket jag inte har något emot då vi lyssnade på radio hela tiden. Men de som jag jobbade med fram till jul var bara vikarier, efter jul så kom ordinarie personal tillbaka och då gick allt åt helvete, jag blev utfryst igen och det gick så långt att när jag fick migrän och inte kunde ta mig hem (det gick en buss dit och en buss hem och företaget var långt in i en skog, detta var i februari och det var massor med snö), så gick jag till deras sjukrum för att sova. Någon visade sitt missnöje över mig rätt så rejält att jag faktiskt blev rädd.
Kort sagt, det slutade inte bra och återigen visste jag inte varför det blev så, jag visste bara att det var något med mig, för jag är den enda gemensamma nämnaren och jag var ärligt talat förbannad och less på det.
Så jag kollade upp lite på nätet och kom fram till att jag har inte ADHD eller ADD, men AS stämde in väldigt väl på mig, så jag pratade med min SIUS-handläggare om möjligheten att kolla upp om jag verkligen har AS, så psykologen skickade en remiss till landstinget och gav mig även lite papper om AS som hon hade, främst riktat mot män dock, då man trodde länge att det var få kvinnor som har AS, nu vet de lite bättre dock.
Våren kom och gick, sedan fick jag en tid hos en psykolog i augusti om jag minns rätt, men det kan även ha varit i september. Jag hade under tiden tagit det lugnt, då vi inte ville riskera att något liknande skulle ske igen och göra mig ännu sämre, även jag mest var förbannad istället för ledsen, vilket ärligt talat var en förbättring.
I alla fall, jag fick en tid och jag fick träffa den här psykologen 5 gånger totalt om jag minns rätt, varav 4 av gångerna var 2 timmar långa där jag fick prata om mitt liv, saker som tyngde mig trots att de hände flera år sedan och jag fick generellt prata av mig, vilket inte var vad jag hade förväntat mig, jag trodde att det skulle bli som när jag träffade Afs psykolog, att jag skulle få göra olika tester, men det var mer som vanliga möten med en psykolog och jag var helt ärlig med henne, så hon vet nog mer om mitt liv och mina känslor än vad t o m min familj gör.
Med det sagt så glömde vi inte bort varför jag var där, utan efter varje möte fick jag med mig en massa undersökningar hem som jag och/eller mina föräldrar skulle fylla i. Jag bad om morsans hjälp på alla undersökningar, även de som bara jag skulle fylla i för att se till att det blev rätt.
Det var främst ja eller nej-frågor eller olika grader mellan 1 och 9, men ibland fick vi även skriva svaren i rutor, som jag sedan tog med mig till nästa möte och mellan undersökningarna och det hon hade observerat under mötena så gjorde hon en bedömning och skrev sedan en rapport på detta till Af, då det var de som hade skickat remissen och de ville se resultatet med mitt godkännande, så hon anpassade nog rapporten litegrann pga det, då hon visste att de skulle läsa den och hon ville inte att det jag hade berättat för henne skulle påverka mig negativt, hon var väldigt mån om att jag inte skulle behöva lida.
Bedömningen hon gjorde var mer eller mindre att jag har AS om det var någon som undrade.
Jag fick reda på bedömningen och fick en kopia av rapporten på vårt sista möte, vilket var 12 januari 2010, jag var då 26 år gammal. Så bara 1,5 år efter min helomvändning och när misstankarna om en diagnos kom upp.
Hon frågade mig på sista mötet om jag ville få en remiss till Vuxenhabiliteringen, vilket jag sa ja till. Psykologen berättade för mig då att det var inte säkert att Vuxenhab skulle ta emot mig, då de tog bara emot folk som hade fått en diagnos och psykologen var osäker på om rapporten skulle räknas som en diagnos. Jag kände då att det där var något som jag fick kolla upp senare när allt hade smält, jag hade i alla fall grunden till att gå vidare om jag skulle vilja ha en diagnos, om rapporten inte räckte.
Men tydligen så räckte det, för i maj samma år fick jag min första tid hos Vuxenhab hos en specialistpedagog och det stod att jag fick ta med mig en närstående om jag skulle vilja, så på första mötet hade jag med mig morsan som stöd. Vi tog upp frågan om jag hade en diagnos och hur vi skulle gå tillväga för att jag skulle få en diagnos, vilket pedagogen skulle kolla upp till nästa mötet, men första mötet så fokuserade vi på att lära känna varandra.
På nästa möte och varje möte efter det med specialistpedagogen så gick jag själv, hon bekräftade att rapporten från psykologen räknas som en diagnos och jag fick en liten gul bok om AS uppdelad i olika kategorier och snacka om att den boken svarade på många frågor som jag har haft hela mitt liv, så mycket i den boken stämde in på mig, dock inte allt. Jag har t ex rätt så bra lokalsinne och jag kan hitta rätt så bra om jag har en karta, vilket jag alltid har nu i och med Google Maps i mobilen. Men jag är den enda av mina bröder bortsett från en som har lokalsinne, de kan åka vilse även om de har en karta.Jag träffade specialpedagogen generellt en gång i månaden i 18 månader, sedan fick hon andra uppdrag, men under de här mötena så hjälpte hon mig att acceptera min diagnos och lärde mig mycket om diagnosen, jag fick även prata av mig lite när jag träffade henne och jag såg fram emot varje möte, så jag blev ledsen när jag fick reda på att jag inte skulle få fortsätta träffa henne, även om jag kanske inte behövde henne så mycket längre.
Men det här var alltså hur jag fick min diagnos. Jag har ingen aning om hur andra har fått sin diagnos, för jag tror inte att det gick till på det här sättet, men jag har fått för mig att det kunde vara intressant för andra att få reda på hur det gick till i alla fall för mig.
Jag lär mig fortfarande om diagnosen eller hur diagnosen utspelar sig för mig, vilka fördelar jag har och vilka problem jag har, för jag ändras hela tiden som person och då ändras per automatik även diagnosen. Men nu vet jag i alla fall varför jag är annorlunda och kan förvarna andra om varför jag är som jag är, vilket är en rejäl förbättring mot för 5 år sedan.
Min väg till diagnosen Aspergers Syndrom, del 1
Jag kom att jag har inte skrivit i den här bloggen hur det gick till när jag fick min diagnos, jag hade en annan blogg som jag skrev i regelbundet på den tiden och jag skriv inlägg om processen där, men den bloggen finns inte längre, och jag har fått för mig att det kan vara intressant för andra att få reda på hur det gick till för mig. Min väg är rätt så unik dock, jag har fått mycket stöd från t ex Arbetsförmedlingen, ett ställe där de flesta känner sig överkörda och avskyr, men det är tack vare dem egentligen som jag har min diagnos.
Det är bäst att jag börjar om från början, vilket på sätt och vis var i januari 2008, jag hade precis blivit arbetslös igen efter att ha jobbat knappt 5 månader, fick dock ihop tillräckligt mellan det jobbet och deltidsjobbet jag hade innan till att få en ny a-kassaperiod, jag hade några dagar kvar av min första, men det kändes skönt att veta att jag hade en till period, för just då var jag så trött och så utbränd att jag orkade ingenting.
Vi alla trodde att jag blev så utbränd av jobbet för att jag vantrivdes där så rejält, jag var utfryst av kollegorna, cheferna var på mig hela tiden, jag blev utskälld av kunderna trots att allt jag ville var att hjälpa dem, jag hade telefonfobi som var hanterbar innan jag började på det jobbet och som pga det jobbet har blivit mycket värre, jag hade tröstätit hela hösten så jag hade gått upp massor av vikt, jag var helt enkelt ett vrak. Nu vet jag bättre dock, visst allt det här var en del av varför jag blev utbränd, men vi vet nu att jag klarar verkligen inte att jobba heltid.
Så jag var på Af för att anmäla mig arbetslös och jag såg tydligen så trött ut att när jag sa till handläggaren att jag har inte haft semester på 18 månader, så nu tar jag det lugnt, så protesterade hon inte utan sa bara att jag skulle ta det lugnt och vila upp mig.
Hon måste ha skrivit en notering om hur slut jag var, för det dröjde till slutet av april innan jag hörde något från Af igen (bortsett från ett brev där jag "uppmuntrades" till att söka ett jobb, vilket jag gjorde, har fortfarande inte fått svar, vilket jag inte hade förväntat mig heller), jag hade ett möte bokat med en annan handläggare.
På det här mötet så pratade vi inte om hur vi ska gå tillväga för att söka jobb utan hon förklarade för mig att de var oroliga för mig och ville att jag skulle träffa deras psykolog för att göra några tester samt att de även ville kolla mina kunskaper i matte, svenska, engelska och data, så jag skulle få åka till en liten skola i Kristinehamn varje dag. Jag gick med på båda sakerna och nu i efterhand så är jag så otroligt tacksam över detta, av två olika anledningar och jag har bara varma tankar om den här handläggaren, för det märktes att hon var orolig och bara ville mig väl.
Så jag åkte till den här skolan och fick sitta i ett litet klassrum tillsammans med 6 andra, varav 3 var olika lärare som hjälpte till vid olika ämnen vid olika tillfällen. Jag trivdes så otroligt bra där, de andra "eleverna" var jättetrevliga och roliga att umgås med och lärarna trodde på ansvar under frihet, så vi hade sällan krav utan gav förslag och stöd.
Så jag fick tillbaka lite av mitt självförtroende som verkligen var på botten då och jag passade in i gruppen, de drog ut mig från mitt skal som jag hade skapat efter att återigen ha blivit utfryst på en arbetsplats, den här lilla gruppen övertalade mig om att jag är en härlig person som förtjänar att ha vänner, som förtjänar att tillhöra. Jag trodde verkligen att det var något rejält fel på mig som gjorde att folk inte gillade mig, att jag inte förtjänade att vara en del av samhället utan var en avskydd utböling, eftersom jag hade blivit utfryst så många gånger. Jag kände mig som att jag hade spetälska och alla spottade på mig och att enda anledningen till att min familj tyckte om mig var för att jag är en av familjen, att de var tvungna till att älska mig pga biologi.
Detta var ovärderligt för mig och jag gråter nästan nu när jag tänker tillbaka, för jag var så deprimerad på den tiden, jag vågade knappt gå ut genom dörren, utan jag låste in mig och levde mitt liv på nätet och spelade onlinespel när jag väl kom upp ur sängen, jag tröståt ännu mer och mådde väldigt dåligt. Jag mådde sämre på den tiden än vad jag gjorde i somras, för i somras så tog orken slut, men jag kände mig fortfarande omtyckt och önskad, det gjorde jag inte våren 2008, jag var helt knäckt helt enkelt.
Jag gick som sagt på den här skolan för att de skulle testa mina kunskaper och det var över norm på allt, även matte trots att jag hade inte hållit på med matte sedan jag läste Matematik C på Komvux 6 år tidigare. De hade även antagit att jag hade datakörkort och testat mig efter det och jag hade fått bra resultat, så de blev väldigt förvånade när jag sa att jag hade inget körkort alls, vilket gjorde dem imponerade.
Jag fick hela tiden höra hur smart jag var och jag trodde allvarligt att jag var korkad fram tills jag började med testerna, men jag insåg inte hur smart jag var förrän jag fick resultatet från psykologen.
Jag fick träffa Afs psykolog 3 gånger, varav 2 gånger var för att göra testet. Det var meningen att jag skulle göra hela testet under ett möte, men psykologen märkte hur trött jag blev efter bara halva, så hon bestämde att det var bättre med 2 möten, för att testet skulle bli korrekt.
Jag minns inte allt som hon sa eller hela resultatet men det jag kommer ihåg var att min arbetsminne var dåligt, jag fick 6 på de två testerna och graden var mellan 1 och 19, 9-12 var norm, så det var väldigt lågt (jag kommer faktiskt ihåg hur hon kollade mitt arbetsminne, jag skulle komma ihåg siffror och bokstäver i huvudet och upprepa samt ta dem i bokstavsordning och sifferordning, något som jag aldrig har varit bra på, jag måste skriva upp för att komma ihåg).
Mitt logiska tänkande var dock över norm, jag fick 14 på det testet och resten av resultaten varierade inom norm, så hon sa till mig att jag var väldigt smart och att hon misstänkte att jag hade något som ADHD, ADD, AS, osv. Hon nämnde flera olika diagnoser, men vi gick inte vidare med det just då, utan hon gav mig bara en kod i Afs papper om mig som betydde att jag har inlärningssvårigheter, då jag inte kan lära mig från att läsa om något utan jag måste se någon annan göra det jag ska göra och sedan upprepa.
Detta pågick i maj och juni, så på mindre än 2 månader gick jag från att känna mig som en korkad och deprimerad utböling med social fobi till en smart, härlig och glad person, snacka om helomvändning.
Del 2 fortsätter här
Det är bäst att jag börjar om från början, vilket på sätt och vis var i januari 2008, jag hade precis blivit arbetslös igen efter att ha jobbat knappt 5 månader, fick dock ihop tillräckligt mellan det jobbet och deltidsjobbet jag hade innan till att få en ny a-kassaperiod, jag hade några dagar kvar av min första, men det kändes skönt att veta att jag hade en till period, för just då var jag så trött och så utbränd att jag orkade ingenting.
Vi alla trodde att jag blev så utbränd av jobbet för att jag vantrivdes där så rejält, jag var utfryst av kollegorna, cheferna var på mig hela tiden, jag blev utskälld av kunderna trots att allt jag ville var att hjälpa dem, jag hade telefonfobi som var hanterbar innan jag började på det jobbet och som pga det jobbet har blivit mycket värre, jag hade tröstätit hela hösten så jag hade gått upp massor av vikt, jag var helt enkelt ett vrak. Nu vet jag bättre dock, visst allt det här var en del av varför jag blev utbränd, men vi vet nu att jag klarar verkligen inte att jobba heltid.
Så jag var på Af för att anmäla mig arbetslös och jag såg tydligen så trött ut att när jag sa till handläggaren att jag har inte haft semester på 18 månader, så nu tar jag det lugnt, så protesterade hon inte utan sa bara att jag skulle ta det lugnt och vila upp mig.
Hon måste ha skrivit en notering om hur slut jag var, för det dröjde till slutet av april innan jag hörde något från Af igen (bortsett från ett brev där jag "uppmuntrades" till att söka ett jobb, vilket jag gjorde, har fortfarande inte fått svar, vilket jag inte hade förväntat mig heller), jag hade ett möte bokat med en annan handläggare.
På det här mötet så pratade vi inte om hur vi ska gå tillväga för att söka jobb utan hon förklarade för mig att de var oroliga för mig och ville att jag skulle träffa deras psykolog för att göra några tester samt att de även ville kolla mina kunskaper i matte, svenska, engelska och data, så jag skulle få åka till en liten skola i Kristinehamn varje dag. Jag gick med på båda sakerna och nu i efterhand så är jag så otroligt tacksam över detta, av två olika anledningar och jag har bara varma tankar om den här handläggaren, för det märktes att hon var orolig och bara ville mig väl.
Så jag åkte till den här skolan och fick sitta i ett litet klassrum tillsammans med 6 andra, varav 3 var olika lärare som hjälpte till vid olika ämnen vid olika tillfällen. Jag trivdes så otroligt bra där, de andra "eleverna" var jättetrevliga och roliga att umgås med och lärarna trodde på ansvar under frihet, så vi hade sällan krav utan gav förslag och stöd.
Så jag fick tillbaka lite av mitt självförtroende som verkligen var på botten då och jag passade in i gruppen, de drog ut mig från mitt skal som jag hade skapat efter att återigen ha blivit utfryst på en arbetsplats, den här lilla gruppen övertalade mig om att jag är en härlig person som förtjänar att ha vänner, som förtjänar att tillhöra. Jag trodde verkligen att det var något rejält fel på mig som gjorde att folk inte gillade mig, att jag inte förtjänade att vara en del av samhället utan var en avskydd utböling, eftersom jag hade blivit utfryst så många gånger. Jag kände mig som att jag hade spetälska och alla spottade på mig och att enda anledningen till att min familj tyckte om mig var för att jag är en av familjen, att de var tvungna till att älska mig pga biologi.
Detta var ovärderligt för mig och jag gråter nästan nu när jag tänker tillbaka, för jag var så deprimerad på den tiden, jag vågade knappt gå ut genom dörren, utan jag låste in mig och levde mitt liv på nätet och spelade onlinespel när jag väl kom upp ur sängen, jag tröståt ännu mer och mådde väldigt dåligt. Jag mådde sämre på den tiden än vad jag gjorde i somras, för i somras så tog orken slut, men jag kände mig fortfarande omtyckt och önskad, det gjorde jag inte våren 2008, jag var helt knäckt helt enkelt.
Jag gick som sagt på den här skolan för att de skulle testa mina kunskaper och det var över norm på allt, även matte trots att jag hade inte hållit på med matte sedan jag läste Matematik C på Komvux 6 år tidigare. De hade även antagit att jag hade datakörkort och testat mig efter det och jag hade fått bra resultat, så de blev väldigt förvånade när jag sa att jag hade inget körkort alls, vilket gjorde dem imponerade.
Jag fick hela tiden höra hur smart jag var och jag trodde allvarligt att jag var korkad fram tills jag började med testerna, men jag insåg inte hur smart jag var förrän jag fick resultatet från psykologen.
Jag fick träffa Afs psykolog 3 gånger, varav 2 gånger var för att göra testet. Det var meningen att jag skulle göra hela testet under ett möte, men psykologen märkte hur trött jag blev efter bara halva, så hon bestämde att det var bättre med 2 möten, för att testet skulle bli korrekt.
Jag minns inte allt som hon sa eller hela resultatet men det jag kommer ihåg var att min arbetsminne var dåligt, jag fick 6 på de två testerna och graden var mellan 1 och 19, 9-12 var norm, så det var väldigt lågt (jag kommer faktiskt ihåg hur hon kollade mitt arbetsminne, jag skulle komma ihåg siffror och bokstäver i huvudet och upprepa samt ta dem i bokstavsordning och sifferordning, något som jag aldrig har varit bra på, jag måste skriva upp för att komma ihåg).
Mitt logiska tänkande var dock över norm, jag fick 14 på det testet och resten av resultaten varierade inom norm, så hon sa till mig att jag var väldigt smart och att hon misstänkte att jag hade något som ADHD, ADD, AS, osv. Hon nämnde flera olika diagnoser, men vi gick inte vidare med det just då, utan hon gav mig bara en kod i Afs papper om mig som betydde att jag har inlärningssvårigheter, då jag inte kan lära mig från att läsa om något utan jag måste se någon annan göra det jag ska göra och sedan upprepa.
Detta pågick i maj och juni, så på mindre än 2 månader gick jag från att känna mig som en korkad och deprimerad utböling med social fobi till en smart, härlig och glad person, snacka om helomvändning.
Del 2 fortsätter här
2012-11-22
Möte med kuratorn och reaktionen på Facebook
Jag hade möte med min kurator på Vuxenhab i tisdags och hon kom då fram till att jag håller på att bränna ut mig igen, vilket jag totalt hade missat, jag trodde bara att jag var trött efter helgen och att jag var väldigt nervös inför avstämningsmötet som är idag, men sedan började jag att blöda näsblod under mötet som verkligen ville inte sluta, tog 10 min innan det lugnade ner sig och slutade att blöda. Jag blöder bara näsblod när jag är förkyld och när jag är väldigt trött, och det var andra gången den dagen jag blödde med.
Hade min kurator fått sin vilja igenom så hade jag sjukskrivit mig resten utav veckan, bara gått på mötet som är idag, och verkligen vilat från allt, hon föreslog även att jag skulle skippa min andra brorsdotters dop på lördag eller alternativt vara med i kyrkan och sedan åka hem direkt efter.
Jag kände dock att jag ville inte nåt utav detta, dels känner jag att jag har inte råd med en till karensdag, jag känner mig lite stressad när det gäller ekonomin som det är, jag behöver varje krona som jag kan få, så skulle jag vara hemma så skulle jag bara oroa mig för min ekonomi och inte få så mycket vila.
Dopet vill jag absolut inte missa heller, det är inte direkt något som kommer i repris utan det är en gång.
Så vi körde en kompromiss, mitt liv består just nu av 3 saker som tar min tid och energi, det är halvtid på praktiken 4 timmar per dag, det är det sociala och det har varit något socialt varje helg nu och kommer inte att lugna ner sig förrän lagomt till Lucia, det sista är träningen, jag kör vattengympa 5 pass på 4 dagar i veckan och sedan tar jag långpromenader, den längsta jag tog var på 18,4 km på 3 timmar och 23 minuter, något jag inte tänker göra om på ett bra tag kan jag säga. De flesta promenaderna brukar vara mellan 1 till 2 timmar långa.
När det gäller det sociala så har det oftast skett på lördagar och lördagar är egentligen min vilodag i veckan, då jag har vattengympa på söndag och har jag något inplanerat under dagen så blir det inte till en vilodag, då jag mest sitter och förbereder (mattider, packning, mentalt) till det jag har planerat, vilket gör att jag vilar inte. Så händer det något socialt på lördagen så blir det samma sak där, jag får inge vila. Så nu har jag tänkt tillbaka till när jag sist hade en riktig vilodag och det var i mitten av oktober. Jag hade en lördag som jag kunde ha vilat nu i november och då tvättade jag kläder samt handlade, inte mycket till vila.
För att förtydliga, när jag säger vila så betyder det att jag har minst en heldag som jag spenderar i sängen, enda gångerna jag lämnar sängen är för att hämta mat och gå på toa, annars ligger jag i sängen hela dagen och ser på serier eller läser och tänker inte på något, utan jag har stängt av hjärnan och njuter. Jag behöver egentligen en sån här vilodag i veckan för att verkligen fungera och må bra under veckan som kommer. För något som jag måste betona är att eftersom jag har Aspergers Syndrom så funkar jag inte "normalt", jag fungerar inte som en NeuroTypisk(NT) person, som inte har autism, AS, ADHD, ADD eller liknande.
Ett exempel är att en NT kan vara social och får energi av att vara social (jag vet att morsan är såhär, känner hon sig trött och sliten så åker hon till en vän och är social i några timmar och kommer hem full av energi, hennes "batteri" har då blivit laddat av att vara social), medan en person med autism och AS blir av med energi när de är sociala, det är ännu ett moment som gör dem trötta.
Ett annat exempel är att en NTs hjärna kan filtrera ut sinnesintryck, hjärnan tar bara in det som är relevant och ignorerar resten, medan en person med AS tar in ALLA sinnesintryck, för vårt filter funkar inte, vilket gör oss ännu tröttare. Ett exempel på detta är försöker en AS lyssna på en person medan flera andra pratar samtidigt i samma rum så är det svårt att höra vad personen säger, för vi kan inte filtrera bort bakgrundsljudet, vilket gör att vi måste anstränga oss rejält för att höra vad personen säger. Detta är 2 saker som gör oss trötta samtidigt.
Det här är ingen ursäkt för mig för att inte vara social, för de flesta som känner mig vet att jag ÄLSKAR att vara social, jag blir bara väldigt trött efteråt, en gång blev jag så trött att jag sov 2 hela dygn. Det är därför jag alltid ser till att ha en ledig dag när jag har gjort något som jag vet att jag kommer att bli trött av, för att vila.
Men eftersom jag inte har haft någon riktig vilodag på en månad så börjar min energi att ta slut, för att ta det som kuratorn sa, jag är en bil som försöker köra på en tom tank, det går inte längre.
Så kompromissen är att jag ska offra eller dra ned på något, eftersom jag vägrar sjukskriva mig från praktiken och jag vägrar sluta med det sociala så blev det då träningen som blev offret, vi kom överens om att jag skulle sluta med promenaderna och att jag skulle känna efter innan jag åker till vattengympan att jag verkligen orkar.
Sedan kom vi fram till att händer det något på lördagen så får jag skippa vattengympan på söndagen och ha söndag som vilodag, vilket jag börjar med redan denna söndag.
Detta är bara tillfälligt (förutom en vilodag i veckan, det är rätt så nödvändigt tyvärr), vattengympan pågår bara i en vecka till och jag har semester veckan efter det, då kan jag passa på att vila upp mig och sedan börja öka med träningen igen.
När jag skrev att jag skulle dra ner på träningen på Facebook så var det många som undrade vad det var för fel på kuratorn, hur kan hon säga åt mig att sluta träna, folk har sagt att jag kommer att må bättre av att träna, ha rutiner, bra mat osv.
De har visserligen rätt, men de går helt och hållet på hur DE fungerar, inte på hur JAG fungerar, för det är skillnad som sagt. Kuratorn är expert på AS, så hon vet mer än vad jag gör om hur syndromet fungerar, hon känner även mig, så hennes prio är att jag mår bra, då första gången hon träffade mig som min kurator så var jag helt utbränd och hon vill aldrig mer se mig i den sitsen, så om det innebär att jag slutar träna ett tag så jag får vila, så ser hon inga problem med det.
Det här på Facebook har faktiskt känt lite som en attack både mot mig och kuratorn, jag känner att jag har behövt försvara mig och henne när jag egentligen borde ha fått fokusera min tid på att vila, vilket är därför jag har skrivit det här inlägget.
Jag är ingen NT, jag har AS vilket är ett funktionshinder, ett riktigt handikapp denna vecka, så fram tills ni har pluggat psykologi med inriktning på Autismspektrumet så kommer jag att lita på min kurator, till en viss gräns då den som känner mig bäst är fortfarande jag.
Jag är inte min diagnos, men diagnosen har en stor påverkan på mitt liv.
2012-10-19
Fullt upp och ändå rätt så lugnt
Över en månad har gått sedan jag skrev senaste inlägget och då var jag på gång till att bli frisk från en rejäl förkylning, kan säga att den är garanterat helt borta just nu, även om hostan höll i irriterande länge.
Lagomt tills jag blev frisk så var det kalas för min ena brorsdotter som fyllde 2 år, helgen efter så var det Åtorpsmarken på lördagen där jag hittade en jättefin älva och jag handlade rätt så mycket egentligen, vilket jag inte hade räknat med. Samma dag hade min bästa vän examenscermoni i Karlstad som jag var inbjuden till, fick se när hon fick ta emot sitt lilla glasäpple. Vi hade bestämt sedan tidigare att jag skulle sova över och vi hade tänkt att äta på Subway och gå på bio på kvällen, men det gick inga filmer som hon inte hade sett redan och som vi båda ville se, så vi bestämde oss för att ha filmkväll hemma hos henne istället, men jag fick allt min Subway-macka.
Förra helgen så var det marknad i stan, så vi gick på den och jag köpte en till älva, men inget annat, munkarna köpte pappa på mammas order, så vi skulle få 2 var, var det meningen men pappa fick en extra då han var en trogen kund till just de munk-bagarna. Det lönar sig att vara lojal.
På söndagen så storstädade vi min lägenhet samt att mamma lånade tvättstugan till att tvätta lite saker, så nu är min lägenhet städad och fin, vi får se hur länge det håller i sig.
Så fort jag kunde efter jag blev frisk så började jag med vattengympan igen och tog även promenader, även om jag fick sluta med promenaderna efter bara några dagar, då jag lyckades stuka foten på djupvattengympa, istället för att stå i kö för att gå i vatten långsamt så brukar jag bara hoppa ner i vattnet från en kant och jag valde tyvärr en kant som hade en fotkant nere i vatten som jag landade rätt så hårt på ena foten på, rätt så smärtsamt kan jag säga.
Det är inte första gången jag har stukat foten, så jag brydde mig inte så mycket om det utan trodde mest att det skulle försvinna efter max ett par dagar, men stukningen höll i rätt så länge, det hjälpte inte att jag efter en vecka ramlade på något i min lägenhet och satte den stukade foten i golvet av ren reflex, så den blev värre. Jag har fortfarande lite känningar av stukningen, men jag har börjat med promenaderna igen och foten har inte gett mig några större problem. Jag körde dock vattengympa hela tiden, då det inte är så ansträngande.
Jag har även börjat med Modifast 2 gånger per dag, oftast till frukost och till kvällsmat och jag försöker tömma frysen på mat, så nu när jag veckohandlar så köper jag nästan bara frukt och grönsaker, sedan på lördagen köper jag något gott till kvällen.
Detta har gett resultat, jag har nu gått ner 8 kg sedan sommaren, är kanske inte så mycket egentligen men det är i alla fall en början. Det viktigaste för mig är att få in de här nya och nyttiga vanorna så jag inte slutar helt tvärt och går upp i vikt igen, jag behöver verkligen rutiner för att må bra och jag tror att går jag ner i vikt så får jag mer energi generellt och kan vara mer social samt ge mig ork för att klara av olika myndigheter.
Så nu för tiden så har jag vattengympa 4 dagar per vecka och jag har börjat med promenader de dagar jag inte har vattengympa, även om det händer att jag tar promenad även dagar när jag har vattengympa, jag älskar att promenera och jag längtar tills jag har gått ner så mycket att jag inte har några krämpor alls i kroppen när jag är ute och går, just nu är det smalbenen och knänen som kan göra lite ont.
När jag inte motionerar eller är på praktiken så läser jag noveller på nätet för fullt. Det har inte blivit mycket spelande för mig, jag loggade in på Guild Wars 2 för några dagar sedan och då hade jag inte varit inloggad på ca en månad, jag var inte inloggad länge dock. Jag har helt enkelt ingen spellust, så det är tur att GW2 inte har någon månadsavgift.
Så jag tar det rätt så lugnt kan man säga, har dock lärt mig några nya engelska ord. Alltid bra att träna upp engelskan lite, så man inte är alltför ringrostig.
Det är mycket som är på gång dock, 2 i familjen fyller år nu i oktober, den ena ska firas sista helgen i oktober och den andra första helgen i november, söndagen efter är det fars dag, min bästa vän fyller 30 i mitten av november, vilket ska firas med en helhelg i Karlstad, bio på fredagen och fest på lördagen, helgen därpå är det dop, helgen efter det ska jag till Stockholm hela helgen för Scifi-mässan, och helgen efter det ska vi antagligen fira en till familjemedlem.
Denna helg är dock lugn, så jag ska njuta av lugnet, fast antagligen slutar det som förra helgen, att jag går långpromenader på 2 timmar igen. Jag gillar verkligen promenader som sagt.
Lagomt tills jag blev frisk så var det kalas för min ena brorsdotter som fyllde 2 år, helgen efter så var det Åtorpsmarken på lördagen där jag hittade en jättefin älva och jag handlade rätt så mycket egentligen, vilket jag inte hade räknat med. Samma dag hade min bästa vän examenscermoni i Karlstad som jag var inbjuden till, fick se när hon fick ta emot sitt lilla glasäpple. Vi hade bestämt sedan tidigare att jag skulle sova över och vi hade tänkt att äta på Subway och gå på bio på kvällen, men det gick inga filmer som hon inte hade sett redan och som vi båda ville se, så vi bestämde oss för att ha filmkväll hemma hos henne istället, men jag fick allt min Subway-macka.
Förra helgen så var det marknad i stan, så vi gick på den och jag köpte en till älva, men inget annat, munkarna köpte pappa på mammas order, så vi skulle få 2 var, var det meningen men pappa fick en extra då han var en trogen kund till just de munk-bagarna. Det lönar sig att vara lojal.
På söndagen så storstädade vi min lägenhet samt att mamma lånade tvättstugan till att tvätta lite saker, så nu är min lägenhet städad och fin, vi får se hur länge det håller i sig.
Så fort jag kunde efter jag blev frisk så började jag med vattengympan igen och tog även promenader, även om jag fick sluta med promenaderna efter bara några dagar, då jag lyckades stuka foten på djupvattengympa, istället för att stå i kö för att gå i vatten långsamt så brukar jag bara hoppa ner i vattnet från en kant och jag valde tyvärr en kant som hade en fotkant nere i vatten som jag landade rätt så hårt på ena foten på, rätt så smärtsamt kan jag säga.
Det är inte första gången jag har stukat foten, så jag brydde mig inte så mycket om det utan trodde mest att det skulle försvinna efter max ett par dagar, men stukningen höll i rätt så länge, det hjälpte inte att jag efter en vecka ramlade på något i min lägenhet och satte den stukade foten i golvet av ren reflex, så den blev värre. Jag har fortfarande lite känningar av stukningen, men jag har börjat med promenaderna igen och foten har inte gett mig några större problem. Jag körde dock vattengympa hela tiden, då det inte är så ansträngande.
Jag har även börjat med Modifast 2 gånger per dag, oftast till frukost och till kvällsmat och jag försöker tömma frysen på mat, så nu när jag veckohandlar så köper jag nästan bara frukt och grönsaker, sedan på lördagen köper jag något gott till kvällen.
Detta har gett resultat, jag har nu gått ner 8 kg sedan sommaren, är kanske inte så mycket egentligen men det är i alla fall en början. Det viktigaste för mig är att få in de här nya och nyttiga vanorna så jag inte slutar helt tvärt och går upp i vikt igen, jag behöver verkligen rutiner för att må bra och jag tror att går jag ner i vikt så får jag mer energi generellt och kan vara mer social samt ge mig ork för att klara av olika myndigheter.
Så nu för tiden så har jag vattengympa 4 dagar per vecka och jag har börjat med promenader de dagar jag inte har vattengympa, även om det händer att jag tar promenad även dagar när jag har vattengympa, jag älskar att promenera och jag längtar tills jag har gått ner så mycket att jag inte har några krämpor alls i kroppen när jag är ute och går, just nu är det smalbenen och knänen som kan göra lite ont.
När jag inte motionerar eller är på praktiken så läser jag noveller på nätet för fullt. Det har inte blivit mycket spelande för mig, jag loggade in på Guild Wars 2 för några dagar sedan och då hade jag inte varit inloggad på ca en månad, jag var inte inloggad länge dock. Jag har helt enkelt ingen spellust, så det är tur att GW2 inte har någon månadsavgift.
Så jag tar det rätt så lugnt kan man säga, har dock lärt mig några nya engelska ord. Alltid bra att träna upp engelskan lite, så man inte är alltför ringrostig.
Det är mycket som är på gång dock, 2 i familjen fyller år nu i oktober, den ena ska firas sista helgen i oktober och den andra första helgen i november, söndagen efter är det fars dag, min bästa vän fyller 30 i mitten av november, vilket ska firas med en helhelg i Karlstad, bio på fredagen och fest på lördagen, helgen därpå är det dop, helgen efter det ska jag till Stockholm hela helgen för Scifi-mässan, och helgen efter det ska vi antagligen fira en till familjemedlem.
Denna helg är dock lugn, så jag ska njuta av lugnet, fast antagligen slutar det som förra helgen, att jag går långpromenader på 2 timmar igen. Jag gillar verkligen promenader som sagt.
2012-09-08
Liseberg, vattengympa och förkylning
Sitter och hostar upp mina lungor just nu, halstabletterna tog slut igår och honungsté lindrar bara lite, men bortsett från det så är min förkylning nästan helt borta, har lite täthet kvar i näsan men jag behöver inte använda nässpray som tur är, gillar inte nässpray :P Jag gillar inte förkylningar, jag får nästan alltid öroninflammation och de senaste åren har jag fått tecken på bihåleinflammation med, men denna gång var det så värt det.
Förra lördagen åkte jag, min bästa vän och en av hennes manliga vänner ner till Liseberg över dagen, bara han hade körkort dock, så han fick köra hela vägen ner och hem stackarn, men det hade han tydligen inget emot, han var rätt så kul att skoja med, vilket jag nästan hade räknat med, han är ju en kompis till min bästa vän, gudarna ska veta att man behöver vara lite knäpp för att vara kompis med henne ;)
Dagen började inte så bra dock, jag trodde jag hade mer tid än vad jag hade, jag hade bara fått reda på ungefär när de skulle åka från Karlstad, de skulle låna min bästa väns mammas bil då den drar mindre bensin och sedan skulle de hämta mig, så jag trodde jag hade 90 min på mig att handla och göra i ordning, hade inte ens en timme på mig, de var lite snabba. Jag har urdålig tidsperspektiv med, vilket verkligen inte hjälpte i det här läget.
Men jag lugnade ner mig med lite ansträngning när jag kände att jag började bli stressad och jag tål verkligen inte stress överhuvud taget och jag ville ha en bra dag idag, så jag gjorde klart allting, packade och gick sedan ut till bilen.
Resan ner var rätt så intressant, vi hade diskussioner om precis allt, retades med varandra och höll på, jag och bästa vännen pratade typ hela resan ner och killkompisen skojade med oss om att vi inte kunde vara tysta, så skulle bästa vännen bevisa att hon kunde visst kunde vara tyst, hon klarade inte ens 2 min innan hon sa något :P Jag själv visste att på kvällen så kommer jag att vara väldigt tyst av mig, så jag sa bara till honom att han kommer att få se senare.
Vi hade ett underbart väder när vi kom ner, vilket var lite synd då det var lördag och folk hade fått löning under veckan, så vi hade problem att hitta parkering och när vi kom in i Liseberg så var det kö till allt, kortaste kön var nog på 25 min, så mycket väntetid.
Vi körde Lisebergsbanan 2 ggr, jag testade AtmosFear som är Europas högsta fritt fall på 90 meter, den hade kötid på 45 min och snacka om att jag ångrade att jag lämnade ifrån mig min väska och mobil innan jag ställde mig i kö, men jag lyssnade istället på folk i kön, så jag var inte alltför uttråkad.
Jag fick lägga ifrån mig glasögonen, vilket var både tur och synd, för när vi väl hade kommit högst upp så tänkte jag dels "Wow vilken utsikt" och dels "Shit, vad är det för fel på mig? Jag måste vara galen!" i de få sekunderna innan spärren släppte och vi föll ner 110km/h.
Direkt efter drog bästa vännen oss till Kanonen vilket enligt mig var värre, det var tur att det var 40 min kö till den, annars hade jag fått en hjärtattack, jag darrade när vi gick av vagnen och bästa vännen ville då direkt köra Balder, vilket fick mig att utbrista "Vill du ha livet ur mig?!?" så vi körde något lugnt istället, Kållerado, var mest killkompisen som ville åka och naturligtvis blev han minst blöt och bästa vännen mest blöt, vilket jag tyckte var hysteriskt kul.
Det var tur att det var så långa köer överallt, annars hade jag inte ha haft någon röst kvar, som det var så slutade det med att jag blev väldigt hes istället. Vi tillbringade den sista timmen med att gå i butiker och leta efter souvenirer, jag köpte en nyckelring så jag kunde skryta över att jag har åkt AtmosFear. Vilket fick folket på SAC att ifrågasätta min mentala hälsa, då de tyckte inte att jag var klok, inget nytt dock.
Jag motbevisade i alla fall killkompisen om att jag kunde visst vara tyst, för jag blev tystare och tystare under dagen, ju tröttare och tröttare jag blev, lite för många intryck egentligen, för mycket folk etc.
Jag försökte sova i bilen på vägen hem, men jag kunde inte somna så jag lyssnade på bästa vännen och killkompisen istället, han hade börjat hosta mer än mig, vilket jag påpekade och sa att man kunde nästan tro att han hade skrikigt mer än jag, men han trodde att han höll på att bli förkyld. Med tanke på att jag blev förkyld själv så kan jag nog bekräfta den misstanken.
Söndagen var uppenbarligen lugn, hade inte ork till så mycket annat, på måndagen så gick jag till praktiken, första dagen jag skulle köra 4 timmar då min sjukskrivning hade tagit slut helt på fredagen och var rätt så glad, de på kontoret bara skrattade åt/med mig och tyckte som sagt att jag inte var klok.
Jag hade fått mail från af, jag fick en ny uppgift, jag skulle skriva upp alla anpassningar som SAC hade gjort för mig, så jag jobbade med det till och från under dagen, men jag skickade inte uppgiften till af, utan jag tänkte att jag skulle läsa det en sista gång på tisdagen och sedan skicka iväg det.
Jag kände att jag blev tröttare och tröttare under dagen, men jag trodde mest att det var utbrändheten som hängde kvar.
På kvällen så hade jag och mamma bestämt att vi och pappa skulle gå på vattengympa, första gången för mig sedan i våras, jag bestämde mig för att köpa ett säsongskort, jag pratade med personalen om det och de sa att även om jag bara gick en gång i veckan så skulle jag fortfarande tjäna in pengarna.
Vilket var tur det, för jag misstänkte då att jag höll på att bli förkyld och visste att jag hade inte energin för att kämpa emot ordentligt.
Jag mådde bättre direkt efter vattengympan, men under kvällen så blev jag sämre och när jag vaknade på tisdagen visste jag att jag var rejält förkyld, jag var inte tät i näsan riktigt än, men min hals gjorde jätteont, samma med huvudet och min kropp kändes öm, hade noll energi med, så jag sjukanmälde mig och jag blev tät i näsan några timmar senare.
Det var en rejäl förkylning med och det hjälpte inte att jag började blöda näsblod minst en gång per dag, jag fick även tecken på både öroninflammation och bihåleinflammation, så jag ställde höjde ena sängkanten med några böcker och försökte låta bli att snyta mig alltför ofta men ändå hålla bihålerna öppna med ånga, inkl en lång dusch, ransonerade nässpray och värktabletter så jag inte överdoserade trots att det var frestande ibland, orkade inte handla på tisdagen och när jag kom hem från affären på onsdagen så var jag helt slut, men jag hade köpt hem så jag skulle klara mig, hade köpt mycket c-vitamin (inte frukt, jag ville inte röra något som någon annan kunde röra efter mig och bli smittad, så apelsinjuice och c-vitamintabletter med järn), då bästa vännen hade rekommenderat att jag ska försöka få i mig så mycket c-vitamin som möjligt. Jag hade även köpt Naturdiet Shake så jag skulle få i mig lite näring i alla fall.
Jag hoppades att jag skulle bli bättre till fredagen så jag kunde gå på mötet med kuratorn på vuxenhab och jag hade tur, jag började må bättre på torsdagen, ömheten var nästan borta, så jag tänkte att med nässpray och värktabletter så klarar jag mig nog en timme, men de ringde på fredagsmorgonen och meddelade att kuratorn var hemma för VAB, så jag behövde inte anstränga mig.
Jag behövde inte ta nässpray på igår, men jag använde upp alla mina halstabletter igår samt drack en massa té, men hostan är fortfarande kvar, så jag måste gå och köpa sen, det enda jag inte köpte när jag var i affären i onsdags.
Men jag kan gå på praktiken på måndag, vi får se när jag känner att jag orkar med vattengympan igen. Just nu är jag mest glad över att jag nästan är frisk, jag hatar att vara sjuk.
Förra lördagen åkte jag, min bästa vän och en av hennes manliga vänner ner till Liseberg över dagen, bara han hade körkort dock, så han fick köra hela vägen ner och hem stackarn, men det hade han tydligen inget emot, han var rätt så kul att skoja med, vilket jag nästan hade räknat med, han är ju en kompis till min bästa vän, gudarna ska veta att man behöver vara lite knäpp för att vara kompis med henne ;)Dagen började inte så bra dock, jag trodde jag hade mer tid än vad jag hade, jag hade bara fått reda på ungefär när de skulle åka från Karlstad, de skulle låna min bästa väns mammas bil då den drar mindre bensin och sedan skulle de hämta mig, så jag trodde jag hade 90 min på mig att handla och göra i ordning, hade inte ens en timme på mig, de var lite snabba. Jag har urdålig tidsperspektiv med, vilket verkligen inte hjälpte i det här läget.
Men jag lugnade ner mig med lite ansträngning när jag kände att jag började bli stressad och jag tål verkligen inte stress överhuvud taget och jag ville ha en bra dag idag, så jag gjorde klart allting, packade och gick sedan ut till bilen.
Resan ner var rätt så intressant, vi hade diskussioner om precis allt, retades med varandra och höll på, jag och bästa vännen pratade typ hela resan ner och killkompisen skojade med oss om att vi inte kunde vara tysta, så skulle bästa vännen bevisa att hon kunde visst kunde vara tyst, hon klarade inte ens 2 min innan hon sa något :P Jag själv visste att på kvällen så kommer jag att vara väldigt tyst av mig, så jag sa bara till honom att han kommer att få se senare.
Vi hade ett underbart väder när vi kom ner, vilket var lite synd då det var lördag och folk hade fått löning under veckan, så vi hade problem att hitta parkering och när vi kom in i Liseberg så var det kö till allt, kortaste kön var nog på 25 min, så mycket väntetid.
Vi körde Lisebergsbanan 2 ggr, jag testade AtmosFear som är Europas högsta fritt fall på 90 meter, den hade kötid på 45 min och snacka om att jag ångrade att jag lämnade ifrån mig min väska och mobil innan jag ställde mig i kö, men jag lyssnade istället på folk i kön, så jag var inte alltför uttråkad.
Jag fick lägga ifrån mig glasögonen, vilket var både tur och synd, för när vi väl hade kommit högst upp så tänkte jag dels "Wow vilken utsikt" och dels "Shit, vad är det för fel på mig? Jag måste vara galen!" i de få sekunderna innan spärren släppte och vi föll ner 110km/h.Direkt efter drog bästa vännen oss till Kanonen vilket enligt mig var värre, det var tur att det var 40 min kö till den, annars hade jag fått en hjärtattack, jag darrade när vi gick av vagnen och bästa vännen ville då direkt köra Balder, vilket fick mig att utbrista "Vill du ha livet ur mig?!?" så vi körde något lugnt istället, Kållerado, var mest killkompisen som ville åka och naturligtvis blev han minst blöt och bästa vännen mest blöt, vilket jag tyckte var hysteriskt kul.
Det var tur att det var så långa köer överallt, annars hade jag inte ha haft någon röst kvar, som det var så slutade det med att jag blev väldigt hes istället. Vi tillbringade den sista timmen med att gå i butiker och leta efter souvenirer, jag köpte en nyckelring så jag kunde skryta över att jag har åkt AtmosFear. Vilket fick folket på SAC att ifrågasätta min mentala hälsa, då de tyckte inte att jag var klok, inget nytt dock.
Jag motbevisade i alla fall killkompisen om att jag kunde visst vara tyst, för jag blev tystare och tystare under dagen, ju tröttare och tröttare jag blev, lite för många intryck egentligen, för mycket folk etc.
Jag försökte sova i bilen på vägen hem, men jag kunde inte somna så jag lyssnade på bästa vännen och killkompisen istället, han hade börjat hosta mer än mig, vilket jag påpekade och sa att man kunde nästan tro att han hade skrikigt mer än jag, men han trodde att han höll på att bli förkyld. Med tanke på att jag blev förkyld själv så kan jag nog bekräfta den misstanken.
Söndagen var uppenbarligen lugn, hade inte ork till så mycket annat, på måndagen så gick jag till praktiken, första dagen jag skulle köra 4 timmar då min sjukskrivning hade tagit slut helt på fredagen och var rätt så glad, de på kontoret bara skrattade åt/med mig och tyckte som sagt att jag inte var klok.
Jag hade fått mail från af, jag fick en ny uppgift, jag skulle skriva upp alla anpassningar som SAC hade gjort för mig, så jag jobbade med det till och från under dagen, men jag skickade inte uppgiften till af, utan jag tänkte att jag skulle läsa det en sista gång på tisdagen och sedan skicka iväg det.
Jag kände att jag blev tröttare och tröttare under dagen, men jag trodde mest att det var utbrändheten som hängde kvar.
På kvällen så hade jag och mamma bestämt att vi och pappa skulle gå på vattengympa, första gången för mig sedan i våras, jag bestämde mig för att köpa ett säsongskort, jag pratade med personalen om det och de sa att även om jag bara gick en gång i veckan så skulle jag fortfarande tjäna in pengarna.
Vilket var tur det, för jag misstänkte då att jag höll på att bli förkyld och visste att jag hade inte energin för att kämpa emot ordentligt.
Jag mådde bättre direkt efter vattengympan, men under kvällen så blev jag sämre och när jag vaknade på tisdagen visste jag att jag var rejält förkyld, jag var inte tät i näsan riktigt än, men min hals gjorde jätteont, samma med huvudet och min kropp kändes öm, hade noll energi med, så jag sjukanmälde mig och jag blev tät i näsan några timmar senare.
Det var en rejäl förkylning med och det hjälpte inte att jag började blöda näsblod minst en gång per dag, jag fick även tecken på både öroninflammation och bihåleinflammation, så jag ställde höjde ena sängkanten med några böcker och försökte låta bli att snyta mig alltför ofta men ändå hålla bihålerna öppna med ånga, inkl en lång dusch, ransonerade nässpray och värktabletter så jag inte överdoserade trots att det var frestande ibland, orkade inte handla på tisdagen och när jag kom hem från affären på onsdagen så var jag helt slut, men jag hade köpt hem så jag skulle klara mig, hade köpt mycket c-vitamin (inte frukt, jag ville inte röra något som någon annan kunde röra efter mig och bli smittad, så apelsinjuice och c-vitamintabletter med järn), då bästa vännen hade rekommenderat att jag ska försöka få i mig så mycket c-vitamin som möjligt. Jag hade även köpt Naturdiet Shake så jag skulle få i mig lite näring i alla fall.
Jag hoppades att jag skulle bli bättre till fredagen så jag kunde gå på mötet med kuratorn på vuxenhab och jag hade tur, jag började må bättre på torsdagen, ömheten var nästan borta, så jag tänkte att med nässpray och värktabletter så klarar jag mig nog en timme, men de ringde på fredagsmorgonen och meddelade att kuratorn var hemma för VAB, så jag behövde inte anstränga mig.
Jag behövde inte ta nässpray på igår, men jag använde upp alla mina halstabletter igår samt drack en massa té, men hostan är fortfarande kvar, så jag måste gå och köpa sen, det enda jag inte köpte när jag var i affären i onsdags.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)