Brottslingar har mer rättigheter än sjuka!

 Det här hände mig för 4-5 år sedan nu och det kokar fortfarare i mig av olika anledningar. För 4 år sedan i juni fick jag reda på att förvaltningsrätten gick på Försäkringskassans linje om att dra in min sjukpenning för 5 år sedan, då "jag var intelligent nog för ett halvtidsjobb" och "anpassade halvtidsjobb med anpassade arbetsuppgifter, anpassade arbetstider och anpassad arbetsmiljö är vanligt förekommande på arbetsmarknaden".

Jag fick inte ens en tid hos Förvaltningsrätten för att säga min sida av historien, något som är självklart t o m för de som ifrågasätter en p-bot!

Det var ingen Judge Judy som tog snabbt emot mig, hörde båda sidorna och tog ett beslut. Jag vet inte heller vilken värld de som tog beslutet lever i, men för mig som lever i verkligheten så har jag sett och haft ett sådant jobb och den SKAPADES för mig.

ÄNDÅ var jag sjukskriven hela sista året innan min arbetsgivare gick i konkurs, vilket gav mig problem med a-kassan, då det fanns inga bevis på att jag hade JOBBAT på arbetsplatsen, bara att jag hade varit anställd och konkursförvaltaren hittade inte mina anställningspapper.

Hela min historia är en enda röra och så mycket gick fel, jag har dock skrivit mycket i bloggen.
Varning för ett LÅÅÅÅÅÅÅÅNGT inlägg.

Det började med att jag fick det här jobbet, jag hade en handläggare i fas 3 som såg min potential bli bortslösad av olika anledningar, så han bestämde sig för att sluta som handläggare, fixade en bra ersättare och jobbade häcken av sig för att fixa arbetstillfällen för oss med olika funktionsnedsättningar med hjälp av bidrag från regeringen, kommunen och Arbetsförmedlingen och högst upp på anställningslistan vad mitt namn, fick jag reda på när jag väl anställdes.

Det gick bra i början, men i samma takt som min arbetsgivare fick mindre och mindre stöd i kommunerna, så blev min ork sämre och sämre, för jag hade visserligen ett bra jobb som jag trivdes med, men det innebar inte att resten av livet var problemfritt, tvärtom och detta gjorde att min energi minskade och minskade och till slut så orkade jag inte ta mig till jobbet alls. Jag har skrivit om detta i bloggen tidigare

Jag försökte komma tillbaka, en timme om dagen gick bra, två timmar gick okej även om jag inte hade någon energi resten av dagen, men vid tre timmar så fallerade det igen och jag blev sjukskriven igen. 
Jag var på gång att försöka komma tillbaka igen när jag fick reda på att min arbetsgivare skulle gå i konkurs, så jag bet ihop sista tiden för att klara av att besöka min arbetsplats en stund varje dag till sista dagen, men efter det insåg jag att det funkar inte längre.

Då började jag arbetet med att öka min halva sjukersättning (som jag fick när jag fyllde 30) till hel sjukersättning. Detta var våren 2017.

Min första ansökan avslogs, jag minns inte mycket från den tiden, men jag hade en kurator på Vuxenhabilitering till hjälp och jag vet att jag träffade en av deras läkare till ansökan med, plus att jag tror att min dåvarande läkare som var en ST-läkare var med på ansökan.

När den avslogs så började vi jobba för att ha ett möte min handläggare på Försäkringskassan tillsammans med min ST-läkare, kurator, mig och min mamma och detta tog otroligt lång tid, först hösten 2018 fick hade vi det här mötet och handläggaren säger då till våra ansikten, efter att vi har berättat och visat dokument på att jag har noll arbetsförmåga, att vi har gjort våran del, nu är det upp till hen att göra hens del.
Så vi gick från det mötet med höga hopp.

Oj så fel vi hade och vad jag föll långt.

2019 började med att min kurator på Vuxenhabiliteringen, som jag har träffat minst en gång i månaden i 8 år så hon kan hålla koll på hur jag mår, då jag oftast inte själv vet det tack vare min autism och adhd, fick order om att säga upp alla långvariga kontakter så de kunde lägga tid och pengar på nya personer som kommer till Vuxenhabiliteringen. De fick nämligen mindre pengar från regeringen och landstinget.

Så med det skyddet borta skickades jag till ett företag som jag besökte två gånger våren 2019 för att testa min arbetsförmåga och nu ska jag berätta något som inte berättades för mig:
Säger din kropp ifrån på något sätt under de här testerna, AVBRYT TESTET!

Jag fick huvudvärk efter 20 min, efter 30 min bad jag om paus för att ta en salva för att lindra min huvudvärk, vilket jag fick, dock borde jag ha avslutat där och då, för kroppen sa ifrån!
Jag tog salvan, avslutade första testet rekordsnabbt, fick göra ett till mer fysiskt test, använde min hjärna och var även rekordsnabb där med, även om min agorafobi kickades igång och gjorde det extra jobbigt för mig, men jag gjorde det och jag var så stolt över mig själv, ack om jag bara visste.

När vi satte oss ner för att prata om uppgifterna och hur jag mådde så kunde jag knappt prata och jag stammade rejält, jag var så trött att hjärnan kunde inte forma ord.

Dessa två möten rapporterades och min handläggare godkände dem först i maj när de kom in, de väntade bara på några uppgifter. När de uppgifterna kom in, så hade min handläggare gått på semester så det var någon annan som tog dem.

Denna person bedömde inte nog med att det är ingen idé att fortsätta med ansökan om ändrad sjukersättning, personen t o m drog in min SJUKPENNING!

Augusti 2019 fick jag samtalet, jag hade börjat må så bra psykiskt att jag hade börjat med långa promenader, så jag var långt ute i en joggingspår i skogen när mobilen ringde. 
Jag bröt ihop totalt. Jag ringde mamma och bara grät och grät. Till slut tvingade jag mig upp för att gå den långa biten hem, trots att jag var tömd på energi.

Jag överklagade beslutet först till Försäkringskassan och när den avslogs till Förvaltningsrätten, men under tiden hade jag en inkomst på 5 900 kr efter skatt (sjukersättning och bostadstillägg) som jag skulle leva på och jag hade inte många räkningar, jag hade dock ett bolån på min lägenhet, så efter alla räkningar var dragna, så hade jag 600 kr till mat, kläder och medicin i månaden.
Jag kunde inte få försörjningsstöd då jag min lägenhet var en insats, jag hade noll poäng hos hyresbolagen och jag ville inte lämna mitt dåvarande hem med billig hyra och gratis el.

Jag började då jobbet med att få a-kassa, jag skrev förut hur det gick, samtidigt som jag fick ångestattacker hela tiden när jag skulle söka jobb genom Arbetsförmedlingen så jag skulle få a-kassa, vilket jag ändå inte fick, så jag ringde vårdcentralen för mina attacker, fick träffa psykolog som med en läkare skrev ett nytt sjukintyg, som avslogs då jag hade redan ett aktivt t o m januari 2020.

Jag var så nära på att ge upp där och då, enda anledningen till att jag inte gjorde det var för att mamma tog med mina brorsdöttrar på besök, så jag skulle få mer energi till att kämpa vidare, men jag kände mig så otroligt ensam och övergiven av samhället. Jag var så otroligt trött och ändå behövde jag fortsätta kämpa.

Någon gav mig tipset om ett personligt ombud genom kommunen, så jag ansökte om detta, fick en jättebra person som verkligen peppade mig och hen fixade så jag fick försörjningsstöd från december 2019 då det bara skulle vara tillfälligt tills jag fick tillbaka min sjukpenning, antingen genom ett nytt sjukintyg eller för att Förvaltningsrätten skulle inse hur dumt beslutet Försäkringskassan tog var och ge mig tillbaka min sjukpenning retroaktivt.

Sedan kom nästa hinder, jag fixade ett nytt sjukintyg i januari och skickade in och vi väntade. Vi kontaktade Försäkringskassan i februari, fick höra att personen som har hand om SjukdomsGrundande Inkomst (SGI) var den som inte hade blivit klar ännu, så de bad oss att vänta.

Vi ringde igen i mars, samma sak, sedan i april så hade vi ett telefonmöte där jag fick svara på frågor och fick då reda på att eftersom jag inte hade varit till arbetsmarknadens förfogande, då jag fick ångestattacker och depressioner etc med andra ord var för sjuk för, så hade jag ingen SGI, så jag kunde inte få sjukpenning.

Jag var för sjuk för att skydda min SGI för att få sjukpenning.

Efter det så hade vi ett sista hopp, Förvaltningsrättens beslut som vi hoppades skulle komma snabbt.
Den kom början av juni 2020. De gick på Försäkringskassans linje. Att jag är med andra ord för intelligent för att vara sjukskriven. Jag var sjukskriven för utbrändhet!

Mitt personliga ombud och jag var helt mållösa. Jag hade dock börjat fundera på något, ifall det skulle gå helt åt helvetet som det gick, om jag skulle söka om en plats på ett LSS serviceboende, inte gruppboende utan en egen lägenhet som tillhör ett mer självständigt boende.
Vi skickade ansökan om detta där och då.

I september kom någon hem till mig tillsammans med mitt personliga ombud, jag fick berätta om mina problem och min situation, jag hade då haft boendestöd genom SOL sedan januari 2019, de skulle se till att jag kom ihåg att äta mat 3 gånger per dag, men eftersom det är genom SOL så trappades det ner och då hade jag ett besök om dagen, vilket innebar att jag kanske åt 2 gånger om dagen.

Så jag berättade att det funkade jättebra i början, men när det börjades trappa ner så blev jag sämre igen och jag skulle behöva ett mer permanent stöd.

I oktober fick jag reda på att ansökan om LSS serviceboende godkändes, vilket ingen, inte ens hoppfulla jag, hade trott på.
27 november fick jag erbjudande om en lägenhet i ett nytt boende som öppnades mars 2021, jag flyttade in då och sålde min lägenhet, vilket var en jobbig historia för sig, men denna gång använde jag en mäklare och kunde betala av bolånet och leva på resten av pengarna.
Fram tills dess hade jag fått försörjningsstöd på 1500-2000 sek i månaden nästan hela tiden förutom 2-3 månader sommaren 2020 när jag fick tillbaka på skatten pga extra avdrag.

Hysteriskt nog så ringde någon på Försäkringskassan mig när jag hade anmält flytt till ett LSS boende till dem i april, de frågade mig om jag hade haft någon annan inkomst än halv sjukersättning sedan min sjukpenning drogs in, när jag svarade bara försörjningsstöd så fick jag reda på att jag hade rätt till ett extra bidrag som tillhör bostadstillägget för de som har för låg inkomst, vilket jag hade rätt till fr o m augusti 2019 och jag fick en rejäl klumpsumma månaden efter.

Tack för det Försäkringskassan, när jag redan har pengar efter försäljningen så får jag mer pengar istället för NÄR JAG FAKTISKT BEHÖVDE DEM!!!!

Under tiden som allt detta skedde så gav jag inte upp om att få hel sjukersättning, nej jag tog nya tag efter jag fick samtalet om indragen sjukpenning.
Jag tog återigen kontakt med Vuxenhabiliteringen och hade flera möten hösten och vintern 2019 som fortsatte med möte med deras överläkare våren 2020, som gav mig rådet att träffa psykologer för KBT så vi kan säga i ansökan att vi har verkligen testat allt.

Så jag ansökte om att få träffa psykologer på landstingen för KBT, fick svaret sommaren 2020 att det fanns ingenting de kunde göra för mig, träffade överläkaren igen som skickade en remiss till Vuxenhabiliteringens egna KBT-psykolog som jag träffade hösten 2020 och som var med när jag fick lägenhet och flyttade till boendet och gav mig tipset om att testa LSS daglig verksamhet så jag skulle få fler på min sida, för han erkände på andra besöket att jag gjorde redan allt jag kunde för att inte bli sämre, så det fanns ingenting som KBT kunde göra för mig.

Genom åren har jag träffat väldigt många som har kallat mig för självmedveten, smart och klok och även bra problemlösare, jag kan säga att det hjälpte inte mig ett dugg genom livet.

I alla fall, jag började med Daglig Verksamhet, första platsen gick katastrofalt, gjorde två gånger och var ett vrak båda gångerna, sedan testade jag ett annat ställe som fungerade först, men som jag i snitt gick till 2 gånger i månaden, av 4 möjliga.

Detta hjälpte dock, för vi skickade in en ny ansökan om ändring till hel sjukersättning januari 2022, fick prata med handläggaren som hade mitt ärende i augusti, i oktober ringde hon mig och rådde mig starkt att istället söka från januari 2022, så ska jag ändra min ansökan till tre månader tidigare, från oktober 2021, vilket var tillåtet för man får söka 3 månader retroaktivt från när man skickar in ansökan.

Hon berättade att det var inte hon som tog beslutet, men hon kan ge starka rekommendationer och hon rekommenderade starkt att min ansökan skulle godkännas. Anledningen till att jag skulle söka 3 månader tidigare är för att då skulle jag få högre sjukersättning än om jag sökte från januari.

I november 2022 kom beslutet.
Kampen är över, jag har äntligen full sjukersättning och behöver inte oroa mig för tvingas jobba när min kropp inte klarar det alls.

Nu kommer vi till dagens situation. Jag är för självständig för att bo på ett LSS boende, jag skulle egentligen kunna leva i egen lägenhet och få boendestöd som påminner mig om mat 3 gånger per dag, istället för att jag tar upp en lägenhet som någon annan desperat behöver. 

Jag behövde dock poäng och jag behövde desperat ett ställe med hiss, då mina nerver i axlarna och nedåt är skadade och jag klarar inte av att lyfta/bära tungt eller ha på mig ryggsäck, så bära upp mat efter att ha handlat är så otroligt energikrävande, vilket inte är bra när att handla i mataffären tar all min energi för flera dagar redan som det är.

Jag har dock sökt och fått en sån lägenhet, så nu ska jag flytta härifrån, efter att ha bott här i snart 3,5 år. Jag önskar jag kunde säga att jag mådde bättre nu än när jag flyttade in och på några sätt så stämmer det, men på andra sätt så är jag så mycket sämre.

Jag var tvungen att sluta med Daglig verksamhet för att jag behövde den energin till andra saker, som just till att handla mat eller försöka städa/laga mat. Jag ersatte det dock med vattengymnastik som jag får skjuts till 1-3 ggr per vecka, som börjar igen i september.

Men nu till poängen, hur kommer det sig att sjuka inte får en dag att föra sin talan, genom sig själv eller advokat, i domstolar när brottslingar får flera veckor?
Hur är detta rättvist?

Fullt ös, medvetslös! Nästan bokstavligen :P

 Jag vet att jag lovade ett längre inlägg om vad som har hänt, men jag har ärligt talat inte haft tid, eller energi, för att göra något annat än att däcka varje kväll eller vila hela dagen i sängen de få vilodagar jag har haft sedan nyåret.

Jag berättade att jag fick beviljat LSS service boende och blivit erbjuden en lägenhet, inflytt sker antagligen i mars, vilket är jättebra och det, men då har vi dilemmat att jag bor ju redan i en lägenhet, som är en bostadsrätt som jag har bolån på. Så jag måste alltså fixa med den med och det är det vi har gjort.

Jag kontaktade en mäklare innan nyår som kom och hälsade på redan 4 januari och han föreslog fotografering 20 januari med första visningen 1 februari. Vilket jag accepterade.

Efter det har det inte varit en lugn stund, mamma och jag har rensat, organiserat och gömt undan saker i lägenheten nästan varje dag, efter min förmåga, vilket är några timmar per dag, det varierade hur mycket jag orkade från dag till dag.

Men vi lyckades! Jag hade haft ont i svanken i flera dagar innan jag även fick ont i skulderbladet 19 januari, jag fick munsår och kroppen skickade flera varningssignaler om att göra mig sjuk om jag inte gav mig, men tack vare mamma så blev vi klara i tid. 

Bilderna blev jättefina och lägenheten ligger nu ute på Hemnet. Jag har en kort vilopaus fram till måndag, då börjar vi igen inför visningen. Jag har dock fått vila helt igår och idag, så förhoppningsvis orkar jag gå på loppis imorgon, jag har verkligen saknat det. Sedan kanske jag vågar utsätta mig för virrvarret som är Dollarstore, men vi får se.

Men nu blir det att "hoppa" i säng. För jag är fortfarande väldigt trött.

Ett år senare...

Jag försökte ha en blogg på wordpress, men det slutade nu med att jag flyttade över alla inlägg jag hade lagt upp där till den här bloggen istället, min OG blogg :P

Nästan ett helt år senare och karusellen fortsatte, med fler dåliga nyheter, men även några bra nyheter under hösten. Eller ja, två bra nyheter i alla fall, inom samma ämne.

I juni sökte jag om LSS Service Boende, som är mer självständig än gruppboende, men man har fortfarande tillgång till personal och gemensam yta dygnet runt.
I september hade vi möte där jag fick förklara varför jag behövde flytta till ett boende och i oktober fick jag reda på att min ansökan hade beviljats!

Det var första goda nyheten, andra goda nyheten är att jag har blivit erbjuden en lägenhet i ett nytt boende som ska starta i mars :D

Jag kommer att skriva ett längre inlägg med allt det negativa som har hänt, men det här inlägget ville jag ha positivt. :)

Några minuter från julafton...

 ...Och jag sitter här och funderar lite på min situation och min sensommar, höst och början av vintern. Hur jag kunde sjunka så långt tack vare myndigheter.

Jag fick min andra utbetalning idag av Socialen, så där funkar det i alla fall. Jag behöver inte oroa mig för att behöva sälja min bostadsrätt än, i och med att det här SKA bara vara tillfälligt och jag SKA få tillbaka min sjukpenning.

Under första halvåret så hade det gått framåt för mig. Visst, jag blev av med min kurator på Vuxenhabiliteringen pga omorganisation (översättning: de får mindre pengar, så de måste skära ner), men tack vare boendestödet som väcker mig varje morgon, så fick jag i mig både frukost och min medicin regelbundet, vilket gjorde att jag fick mer energi, vilket gjorde att jag åt mer mat, vilket gav mig mer energi etc.

Jag mådde så himla bra i somras! Jag började långsamt att utmana min agorafobi och ta dagliga promenader. Visserligen i områden med lite folk, men jag tog mig ut ur lägenheten och bara det var en stor vinst!

Jag började även komma ifatt med ekonomin äntligen, för den hade legat och gnagt på mig under flera år, det där kreditkortet som jag aldrig kunde betala av, för så fort jag började komma ifatt, så skedde det något så jag hamnade på minus igen.
Men i somras så kändes det positivt, för jag hade fått ett nytt sjukintyg i maj och den hade blivit godkänd av min handläggare på Försäkringskassan.

Jag hade t o m börjat fundera på att småjogga lite i skogen och jag var faktiskt ute på min första joggingtur i skogen när jag fick det där samtalet, som skulle förstöra allt jag hade jobbat för under hela första halvan av året.

Min handläggare berättade att en annan handläggare samt en medicinsk rådgivare hade kommit fram till att jag kunde jobba halvtid i en anpassad arbetsplats med anpassade arbetsuppgifter, så därför skulle min sjukpenning dras in.

Jag bröt ihop där och då, i skogen. Jag bara grät och grät, kunde knappt andas. Jag var tvungen att ringa mamma så hon kunde få mig att lugna ner mig, så jag kunde ta mig hem. För så som jag mådde då, så kunde jag inte ens stå på benen.

Mamma fick mig att lugna ner mig, på sitt bryska sätt som funkar under för mig när jag bryter ihop. Hon har fått mycket kritik för hur hon är mot mig under de situationerna, men hon vet att det sista jag behöver är medlidande, någon som tycker synd om mig. Det gör bara att jag bryter ihop ännu mer. Så hon är tvärtom, brysk och osympatisk och helt perfekt för mig i de stunderna.
Jag lyckades ta mig hem.

Sedan dess har det bara gått neråt. Jag har knappt energi för nånting längre. Innan sommaren så klarade jag av att städa och tvätta med mammas hjälp, visst jag var trött efter, men det var inte så farligt. Jag hade nämligen energi för att hålla rent någorlunda, så dagen efter behövde jag bara ta det lugnt, jag klarade t o m att ta mig upp ur sängen långa stunder för att göra roligare saker än att stirra på videor på Youtube.

Nu är det helt annorlunda. Vi tvättade och städade i torsdags. Som vanligt avslutade jag dagen med en dusch, så jag är ren och fräsch i min nybäddade säng. Det tog mig timmar att få ihop energi för att orka ställa mig i duschen.
Fredagen sov jag bort totalt. Jag åt frukost när boendestödet väckte mig på morgonen. Annars sov jag bara, hela dygnet och natten till lördagen. Jag var så otroligt slutkörd, av hushållssysslor.

Min agorafobi har blivit mycket värre, så att ta mig utanför dörren är en kamp som jag ofta misslyckas med. Jag vill verkligen inte ut, jag vill stanna i min trygga säng, i mitt trygga sovrum, i min trygga lägenhet, där JAG bestämmer över mig själv. Där folk inte kan komma in och vara elaka mot mig, behandla mig illa på olika sätt. Där jag kan vara mig själv utan konsekvenser och ångest.

Det komiska i det hela är att jag fick diagnosen Agorafobi av läkaren som skulle bedöma min arbetsförmåga åt Försäkringskassan och han rekommenderade Kognitiv BeteendeTerapi (KBT) för att minska på fobin och öka chansen till ett hanterbart liv.

Försäkringskassan bedömde att jag kunde jobba.

Soc på måndag

 Av någon anledning är det lättare för mig att uttrycka mig på Facebook, så här är något jag skrev igår:

Nu när jag sitter här och försöker samla på mig dokument till mötet med Soc på måndag, så är jag otroligt tacksam över de som hjälpte mig att få halv sjukersättning så fort jag fyllde 30 år.

Trots skiten jag går igenom just nu med Försäkringskassan, så HAR jag i alla fall en inkomst, även om den är under existensminimum. Jag behöver inte oroa mig för att bli vräkt för att jag har inte råd med hyran. Att det blir väldigt snålt med mat när jag måste köpa min medicin är inte så farligt.

Jag vet många som får mindre än mig och även några som får INGENTING!!! För att Försäkringskassan anser att de kan jobba, medan Arbetsförmedlingen anser att de aldrig kan klara av ett jobb.

Jag blir även förbannad, för största anledningen till varför vi kunde fixa halv sjukersättning var för att min kurator på Vuxenhabiliteringen insåg situationen och fixade möten med alla instanser så det skulle gå smidigt.

Vuxenhab är inte ett stöd längre. Pga deras omorganisation så är det svårt att få deras hjälp och när man väl får det, så är det kortvarigt. De är inte längre ett stöd för funktionshindrade för att kunna klara vardagen bättre.

Vilket beror på att de får mindre pengar, precis som allt annat i välfärden. Vad tror ni finansierade alla skattesänkningar?
Det har sparats in över 300 MILJARDER på sjuka de senaste 15 åren och mer sparande blir det.

Jag har turen att jag får energi till att fortsätta kämpa av mina nära och kära.
I gruppen Försäkringskassansupproret så läser jag om många som bara ger upp och tar sitt liv. En kille på 29 år fick t o m krav från FK om återbetalning efter sin död. De ansåg att han fick för mycket...

Nepp ingen sjukpenning här inte.

 Idag har verkligen inte varit en bra dag.

Jag borde ha anat detta, jag hade för roligt under helgen på scrapträffen som varade 2 hela dagar, där jag inte behövde bekymra mig för nånting, som när jag ska äta, vad jag ska äta, när jag borde gå och lägga mig etc.

Och jag var så himla inspirerad med, jag har inte varit såhär kreativ i flera månader, det kanske t o m var förra året jag kände mig såhär kreativ och det höll i sig även till när jag kom hem, så när jag vaknade efter 16 timmars sömn och var fast i sängen, så kunde jag ändå sitta och slutföra några syprojekt i sängen.

Sen så idag, så bestämde jag mig för att försöka få tag på min nya handläggare på Försäkringskassan, de fick trots allt in nya sjukintyget 15 oktober, så nästan en månad sedan. Jag försökte nå dem förra veckan innan jag blev helt utmattad utav alla mina ärenden som jag hade i tisdags och torsdags, men jag lyckades inte.

Under tiden som jag ringde och ringde, så fick jag höra att en närstående till mig har hamnat på akutpsyk igen för andra gången på mindre än ett halvår. Jag kan inte direkt säga att jag var förvånad och jag önskar att jag kunde ha hjälpt till mer, men jag har tyvärr fullt upp med eget, så jag släppte tyvärr bollen där och hoppades att personen skulle få hjälp ändå. Men men.

Efter detta så ringde faktiskt min handläggare upp mig, hör och häpna! Tydligen såg hon att jag hade ringt femtielva gånger eller liknande och ville slippa mina samtal stup i kvarten.
Så jag pratade med henne och förklarade situationen, för jag kan inte göra någonting förrän de på FK har tagit beslut, så hen skulle ta tag i detta och höra av sig senast på fredag.

Hen hörde av sig mycket snabbare än så, hen ringde en gång till idag, för att berätta att de kan inte ta något beslut på ett nytt sjukintyg, då det beslutet angående det gamla, avslagna sjukintyget gäller tills det sjukintyget går ut, dvs i januari! Även om det nya sjukintyget gäller för helt andra sjukdomskoder än det gamla!

Där får man för att man har en så duktig läkare som skriver sjukintyg som varar länge...

Så här sitter jag då, har varit utan sjukpenning eller annan inkomst, utöver min halva sjukersättning och försöker acceptera att trots att jag har slitit arslet av mig för att inte hamna i den här situationen, så måste jag nu gå till Soc och be om försörjningsstöd så jag får pengar till mat. För just nu så får jag inte ens en tusenlapp över efter alla mina få räkningar är betalda och jag köpte medicin denna månad.

Det värsta i det hela är att jag kanske blir av med mitt hem, min fristad, mitt lugna vrå. Jag har nämligen gjort den stora synden att jag äger min lägenhet. Visserligen med bolån, men jag misstänker att Soc kommer tvinga mig att sälja och flytta. Från min drömlägenhet....

TBC

Autism och sömnstörningar - mitt perspektiv

Jag har alltid haft sömnstörningar, genom hela livet och jag är nu 35 år och har i flera år accepterat att det är såhär det är för mig. Jag är en nattuggla med insomnia, eller sömnlöshet som enligt wiki är en tillfällig eller mer varaktig oförmåga att sova och används allmänt för att beskriva upplevelsen av icke-kvalitativ sömn i form av lång insomningstid, orolig sömn med längre eller kortare uppvaknanden under natten, ett alltför tidigt uppvaknande eller annan icke utvilande sömn.

När det gäller mig, så har jag svårt för att somna, jag kan sova oroligt och vakna flera gånger per natt eller t o m vakna och inte kunna somna om alls!
Jag har testat sömntabletter, de funkade inte alls på mig, jag beställde t o m medicin med sömnhormonet melatonin från England, då jag hade hört att de funkade bra för autister, de var okej, men höll inte i längden.

Jag har testat motion och bra diet och det funkade ett tag, vilket gjorde mig positivt överraskad, men efter några veckor så kom sömnstörningarna tillbaka, vilket ledde till att jag försökte motionera mer och såhär höll det på, tills min kurator, min handläggare på Arbetsförmedlingen OCH min handläggare på FÖRSÄKRINGSKASSAN sa åt mig att lugna ner mig, för jag håller på att bränna ut mig själv med för mycket motion. Vi var på ett avstämningsmöte inför halv sjukersättning inför när jag skulle fylla 30 år och det var min kurator som såg varningstecknen, men de andra två höll med henne helt och hållet.

Så jag höll på att bränna ut mig själv för att hitta en lösning på mina sömnstörningar. Det är väldigt illa och det gör att jag bara vill stöna av frustration varje gång någon säger att jag borde motionera mer och äta rätt så försvinner problemen. Jag var 29 år då när jag testade och jag vill egentligen börja med regelbunden motion igen, men jag har inte energin.

Det är detta som är det största problemet, jag har bara en bråkdel av energin som en neurotypisk person har, vilket gjorde mig förvirrad innan jag fick diagnosen, då jag kunde inte förstå varför det tog tid för mig att somna, varför jag behövde ta tupplurar för att jag var så trött efter skolan att tog jag inte en tupplur så skulle jag vara hemsk fram tills jag faktiskt skulle sova, vilket kunde ibland leda till att jag inte kunde somna sen på kvällen. Detta var inte varje dag som tur var, många dagar efter jag fyllde 10 år så räckte det med att sitta framför tv:n i några timmar, innan jag kunde gå iväg på vilken aktivitet jag nu skulle gå på den dagen.

Fram tills jag blev 12 år så gick jag varje måndag kväll på Unglottorna från när jag var 8 och varje onsdag så gick jag på ungdomsgymnastik från när jag var 9-10 år gammal. De dagarna var jag aldrig med kompisar heller, de var "bokade", så jag sa alltid nej, om det inte var med någon som gick på de här aktiviteterna, så då skulle vi ändå träffas.
När jag var 12-14 så började jag med fotboll och efter ett år så var jag tvungen att välja mellan fotbollsträning eller ungdomsgymnastik och jag valde fotbollen, vilket jag ångrar nu i efterhand då ungdomsgymnastiken hjälpte mig betydligt mer fysiskt med smidighet och balans än vad fotbollen gjorde och jag slutade ändå med fotbollen ett år senare, för jag var verkligen inte bra.

I alla fall, sömnstörningarna började väldigt tidigt för mig, men mamma hade som regel att hade jag väl hamnat i sängen så skulle jag inte gå upp igen, hon ville inte höra mig lekandes i mitt rum när det var läggdags, tyvärr tog jag detta fel och trodde att jag inte fick gå på toa heller, vilket gjorde att jag kissade i en skål och gömde i skåp, tills jag fick en utskällning för detta beteende.
Så varje kväll så frågade mamma vad jag ville leka med i sängen fram tills jag somnade och detta skapade ett livslångt beteende av att alltid ha saker i sängen, rätt så kul när mamma frågade för några månader sedan varför jag alltid har saker i sängen.

När jag blev tonåring och började köra ut reklam på söndagar, ännu en bokad dag, så köpte jag en egen tv till mitt rum och det ledde till att dagar när jag inte kunde somna eller hade vaknat efter några timmar och inte kunde somna om, så kunde jag titta på tv, i alla fall tills TV4 slutade med sina sändningar för natten, så jag skaffade en video relativt snabbt med. Och den vägen gick det, nu har jag dock en surfplatta vid sängen hela tiden.

Att ha underhållning i sängen är ett måste för mig, då jag har många dagar då jag inte orkar gå upp ur sängen och det har gått så långt nu, efter att ha försökt pusha kroppen och mig själv mer än jag egentligen orkar, att jag har yrsel så fort jag lämnar sängen, för att jag inte ska få för mig att göra något som jag vill göra men inte orkar. Det här är något nytt för mig, men så har jag inte lyssnat på kroppen så bra egentligen, trots att jag vet att jag kan bli riktigt sjuk om jag inte är försiktig. Vanligast är rejäl förkylning eller influensa.

När jag hör hur mycket andra orkar varje dag, så blir jag ärligt talat avundsjuk, för jag vill också orka allt det där, utan att känna tröttheten komma krypande hela tiden för att sedan bli fast i sängen i minst ett helt dygn innan jag kan börja med något litet igen och sakta jobba mig upp till saker, bara för att göra för mycket en dag och hamnar i sängen igen.

För något så enkelt som att knyta skorna tar energi, då många med autism kan inte lära sig att göra saker per automatik, jag vet inte ens om vi har muskelminne, så vi måste tänka igenom varenda steg, varje gång! Så tänk efter nu, hur knyter du skorna? Behöver du tänka efter varje gång, eller ser dina fingrar till att det blir rätt varje gång? Tänk nu att behöva lära dig att knyta skorna varje gång du behöver knyta skorna, hela livet. Och det är bara ett exempel, på hur något så litet och trivialt kan ta energi från oss med autism.

Inte ens när jag körde ut tidningar varje morgon så gjorde jag något per automatik och då fick jag ändå beröm för att jag kunde memorera ett helt distrikt så jag behövde inte titta i boken, men detta var ju för att jag har behövt memorera saker hela livet, inget går per automatik för mig, jag måste minnas för att kunna göra något.

Att ligga i sängen en hel dag hjälper inte heller mot mina sömnstörningar, antingen för att jag har varit så trött att jag har sovit bort en hel dag eller för att eftersom min mentala trötthet hindrar mig från att gå upp, så blir jag inte fysiskt trött och kan därför inte somna. Jag kan inte heller se en lösning på det heller, vilket är så frustrerande!

Allt jag kan försöka göra är att ta en dag och en natt i taget och hoppas på att jag dels somnar och dels att jag är utvilad när jag vaknar, så jag kan göra något roligt när jag går upp. Annars får jag försöka dagen efter.

Jag ser allt dina dömande blickar

Jodå, jag ser dig allt, hur du tittar på mig och dömer mig, "jäkla fetto, jag ser allt att du har varit och handlat på Lidl, i handen håller du en läskburk och ett wienerbröd. Ryggsäcken är säkert full med en massa skräp. Och nu ska du ta bussen hem. Latmask!"

Vad du inte vet är att jag var på Vuxenhabiliteringen för att träffa min kurator för att prata om nästa steg i överklagandet av Försäkringskassans beslut att avslå min ansökan om hel sjukersättning och även om min icke fungerande vardag som jag varje dag kämpar för att få så fungerande jag kan.

Vad du inte vet är att det här är tredje gången jag träffar min kurator på lika många veckor, förra veckan var t o m mamma med, och jag var sängliggande i flera dagar efter de föregående möten.

Vad du inte vet är att jag gick 3,2 km till Vuxenhabiliteringen, dels för att kallelsen hann inte komma och dels för att jag blir mindre trött av att gå än att ta bussen och hade jag haft ork och frisk fot, så hade jag hellre gått hem.

Vad du inte vet är att eftersom Vuxenhabiliteringen ligger ett stenkast från Lidl, så passar jag på att handla, så slipper jag tvinga ut mig en annan dag, så blir jag sängliggande bara en dag istället för två.

Vad du inte vet är att gå och handla för mig är lika mentalt jobbigt som det är fysiskt jobbigt att springa i en timme.

Vad du inte vet är att min energi var egentligen redan slut när jag gick ifrån Vuxenhabiliteringen och jag gick på reserven i butiken, så jag behövde mer energi och det snabbt, socker är det snabbaste sättet. Inte nyttigt men nödvändigt.

Vad du inte vet är att min storlek är ett symptom på hur jag mår. Ju sämre jag mår, desto större blir jag, för jag tröstäter.
När jag mår bra mentalt så går jag automatiskt ner i vikt, för jag älskar egentligen att ta promenader och simma och när jag kommer hem sen så är jag alltid hungrig efter mat och då duger inte skräp som snabbmat eller chips och godis.

Vad du inte vet är att jag önskar att jag mådde bra, så jag skulle kunna ha ett mer normalt och stabilt liv, utan att bli sängliggande minst en hel dag för att jag vågade gå ut en dag. Jag vill vara mer social, simma mer, göra mer, men just nu gör jag inte det.

Så döm mig du, jag vet dock sanningen om mitt liv och det gör inte du.

En väldigt ickefungerande vardag med väntan på besked från Försäkringskassan

Det är lite ironiskt att förra inlägget hette "Tips på en fungerande vardag". För just nu funkar inte mitt liv alls. Det känns som att varje gång jag lyckas komma över ett hinder och samla ihop energi för en "normal" vardag, så kommer nästa stora hinder som tömmer mig på ork.

Hur 2015 har varit har jag redan skrivit om, 2016 var lite bättre men inte mycket och jag försökte verkligen kämpa mig tillbaka till jobbet hela det året utan att lyckas, i november 2016 så gick jag t o m tillbaka ett steg, jag kom upp till 75% av min arbetsförmåga (HA!) och då sa kroppen ifrån och jag kunde inte komma upp ur sängen längre, så jag blev helt sjukskriven igen. Så otroligt frustrerande.

2017 är inte så mycket bättre kan jag säga. Jag började kämpa för att komma tillbaka till jobbet med 25%, bara för att få reda på att föreningen jag var anställd hos skulle ansöka om konkurs. Jag fick 2 månaders uppsägningstid från 30 mars till 30 maj och så var det med det jobbet.

Jag blev dock helt sjukskriven igen fr o m 1 maj, då tog jag även beslutet att skicka in ansökan om sjukersättning på 100% istället för 50% som jag har nu.

Om jag inte klarar av att jobba ens 2 timmar på ett specialanpassat jobb för mig och mina behov, ett jobb som inte längre finns, så tvivlar jag på att det kommer att finnas ett annat bättre jobb för mig. Detta var inget lätt beslut, utan något jag har funderat över länge, förlusten av mitt jobb gjorde beslutet enklare.

För det var just jobbet som gjorde att jag tvekade så länge, jag älskade verkligen det jobbet och gjorde allt för att komma tillbaka, men jag misslyckades hela tiden. Jag gick dit ibland på besök de få gånger jag hade bra dagar.

I maj så föll världen för mig dock igen. Jag sålde min lägenhet förra året och fick vinst på den, så det skulle jag då naturligtvis betala restskatt för, samt att jag får alltid betala restskatt trots att Försäkringskassan drar ytterligare 500 kr/mån i skatt för mig, då det blir aldrig tillräckligt inbetalat mellan jobbet och Försäkringskassan.

Restskatten som jag skulle betala den här gången var över 21 000 kr! Men okej, det hade jag ändå räknat med, så det var lugnt tyckte jag då.

I slutet av april så ville Försäkringskassan ha en kopia av deklarationen samt en kopia av mitt kontoutdrag från årsskiftet och jag tänkte mig inte för när jag BARA skickade in dessa.
Jag fick bara någon vecka efter beskedet att de drar in mitt bostadstillägg, för jag har tjänat för mycket pengar under 2016!!

Jag reagerade inte bra kan jag säga, jag reagerade väldigt dåligt och stoppade huvudet i sanden, efter att ha skrivit en ansökan om överklagan, där jag skickade med kopior på avbetalningarna av både handpenningslånet och topplånet som jag gjorde direkt när jag fick pengarna för lägenheten.

Vilket gör att jag är i den sitsen jag är nu, jag har betalat av 11 000 kr av restskatten, så jag har drygt lika mycket kvar att betala, samt att jag har minus 10 000 kr på mitt Coop-betalkort, då jag fick förutsedda utgifter under sommaren.

Jag får ca 9 000 kr efter skatt totalt med sjukpenningen och sjukersättningen, med räkningar på 5 700 kr, mat ej inräknat. Restskatten ska vara betald i november, vilket är en omöjlighet med den inkomsten jag har, även om jag skippar att köpa mat.

Lägg till att jag ska egentligen ha fått beslut på båda ansökningarna från Försäkringskassan nu, enligt brev från dem, men har ännu inte sett röken av beslut.

Bostadstillägget skulle ta ca 15 veckor att ta beslut skrev de i brevet och i torsdags hade det gått 16 veckor sedan det brevet skickades ut, jag skickade in ansökan tisdagen en vecka innan.

Sjukersättningen skulle ta 3-4 månader att ta beslut om och den skickade jag in elektroniskt 10 maj.

Så här ligger jag med insomnia och magont p g a oron av ekonomin och jag är även rädd för att få avslag på båda ansökningarna. För då sitter jag verkligen i skiten.

Jag önskar just nu att jag var frisk och kunde jobba heltid, det är betydligt lättare än att inte kunna jobba och behöva försvara mig hela tiden för det och leva i fattigdom. För det är fattigdom här i Sverige.

Tips på fungerande vardag

Många har sagt att jag är så himla duktig på att hitta på lösningar på de problem som uppstår med att ha AS. Jag har gett många knep till min kurator som hon sedan ger vidare till andra som kan ha liknande problem som jag. Skulle hon få bestämma så skulle jag även ha föreläsningar.

Jag har dock två problem med det, det ena är att stå inför folk utan att vara ett nervöst vrak, då folk tenderar att inte ta såna seriöst och andra problemet är att jag vet inte vad jag ska ta upp.
När ett problem uppstår, så analyserar jag problemet och försöker komma på en bra lösning som funkar för MIG, sedan när jag har gjort det, så tänker jag inte på det längre.

Jag har redan nu lite svårt att komma på problem som jag har hittat lösningar på, det jag brukar ta upp är det här med hörseln, att jag hör verkligen allt. Så min lösning till det ända sedan jag gick på gymnasiet är att ha med mig musik överallt.

På den tiden fanns det något som hette MiniDisc, innan dess hade jag även testat portabel cd-spelare, men jag störde mig på att började jag att röra på mig, så började musiken att hacka, så jag gick alltid tillbaka till min freestyle som det hette här i Sverige (walkman i USA).

Sedan kom mp3-spelarna till Sverige. Jag var snabb på att köpa en sån, jag testade några olika modeller tills jag hittade en liten som jag verkligen gillade och jag har fortfarande kvar den i förrådet.

Ni kan nog se vart detta leder. När Sony Ericsson släppte Walkman W600i så köpte jag den och

skaffade ett speciellt skal till den, jag var inte så förtjust i orange. Jag fick ha den mobilen i 2 månader, sedan blev den stulen :(
Mobilen jag skaffade som ersättare hade radio, så jag kunde i alla fall lyssna på Rix FM som var bra på den tiden.

Och nu kan man spela musik i praktiskt taget alla mobiler, samt kamera, internet mm. Jag gillar verkligen teknik.

Folk oroar sig över att jag kommer att råka ut för en olycka när jag har hörlurar på mig hela tiden. Problemet med AS och autism generellt att det är inte bara hörseln som påverkas, utan det är alla sinnen. Jag har dock turen att mitt luktsinne är nedsatt.
Så jag minskar på hörseln, men jag ser fortfarande allt omkring mig. Sedan så hör jag fortfarande trafiken, det är bara på en lägre nivå, samt att andra ljud försvinner, som gruset jag går på, kläderna, min väska, andra människor etc.

Det här är en utav lösningarna som jag listade ut väldigt tidigt i mitt liv. Jag kommer att skriva fler inlägg om mina lösningar på problem som jag har tack vare min AS.
Har ni något som ni vill att jag ska ta upp, så är det bara att skriva en kommentar. Jag är även väldigt medveten om att bara för att det funkar för mig, så funkar det inte för alla andra, men det skadar ju inte att testa. Det är så man gör för att hitta det som funkar i slutändan :)